Varför var 1944 års överlämnande av 20000 tyskar på västfronten anmärkningsvärt?

Varför var 1944 års överlämnande av 20000 tyskar på västfronten anmärkningsvärt?

Jag minns mycket väl de dagar i september förra året när vi först hörde ryktet om att general Elster skulle överlämna sig till 99: e divisionen, ingen skulle tro det. "20 000 tyska trupper och deras allmänna kapitulation vid ett slag?" Omöjlig! Men det är historia nu som de kapitulerade. Magill

I vilket sammanhang övergav generalmajor Botho Henning Elster sig till den amerikanska divisionen och varför "skulle ingen tro det"?

Med tanke på det enorma antalet tassar som var inblandade under Worl War II verkar 20 000 soldater inte vara så många.

Dock, före avsnittet ovan, vad var det största antalet tyskar som överlämnade sig?


Låt oss ta itu med de två frågorna du har separat:

Kontexten för Elsters "Unbelievable" kapitulation

  • Ur det amerikanska perspektivet var antalet trupper involverade i kapitulationen stort. USA: s erfarenhet på Sicilien sommaren 1943 var till exempel att tyska kapitulationer var sällsynta och relativt små, jämfört med många italienska kapitulationer (Se Atkinson's Stridsdag till exempel här (Google Books: http://goo.gl/C7V3s).

  • Elsters styrkor var inte i en position som dikterade omedelbar och brådskande kapitulation, vilket indikeras av överraskningen och misstro vid kapitulationen "utan skott" den 2 oktober 1944 Liv tidningsartikel efter kapitulationen som populariserade just denna incident (Google Books: http://goo.gl/ob1If). Även om denna överraskning kan vara naturlig på den amerikanska sidan, döljer detta faktiskt det faktum att Elster inte hade kommandot över en sammanhängande grupp organiserade enheter. I stället var "Elsters kolumn" en ragtaggrupp av extremt blandade enheter (inklusive indiska volontärer i Indische Legion och ukrainska och andra volontärstyrkor) som följde order om att dra sig tillbaka från den södra franska kusten och närliggande områden. Mer än hälften av de cirka 100 000 flydde. Det var en lång sträcka på cirka 30 mil under dagliga trakasserier från allierad luftangrepp, och det som återstod av det gav upp när Elster tappade kontakten med sin screeningstyrka (se Dra tillbaka till riket av Samuel W. Mitcham, s211)

Största antalet tyskar som kapitulerar före Elster

Frågan om vad som var det största antalet tyskar som kapitulerade är lite knepigare. Detta kan räknas på två sätt: Totala trupper som kapitulerade i ett ögonblick som en handling av deras övergripande befälhavare, eller trupper av olika slag enheter som kapitulerade under något kronologiskt begränsat "slag" och geografiskt avgränsat område. Det senare är förmodligen viktigare ur ett brett historiskt perspektiv, men mycket godtyckligt att definiera, medan det förra har liten historisk betydelse samtidigt som det är lättare att avgöra.

  • Om det definieras som trupper som kollektivt överlämnas av sin befälhavare, är svaret, som påpekats av (@Kobunite) troligen Stalingrad överlämnande av fältmarskalken Friedrich Paulus den 31 januari 1943. Anthony Beever citerar antalet 91 000 man och 22 generaler ( Beever's Stalingrad, sid 396), men på andra håll konstaterar att detta nummer "proklamerades av sovjetregeringen" (s399) och därför bör ses som mycket misstänkt. Det finns inte heller någon tydlig indikation på hur många av dessa 91 000 som inkluderar tyska enheter som kapitulerade långt innan Paulus officiellt kapitulerade (exempel på detta på s360), och oklart hur många av dessa som inkluderar icke-tyskar (till exempel flera tusen rumäner). Det verkar dock troligt att oavsett det exakta antalet, överstiger det långt antalet, och säkert vikten av kapitulationen av Elster 1944.

Andra platser kan du hitta mer information:

  • Soldaten hinter Stacheldraht. Deutsche Kriegsgefangene des Zweiten Weltkriege av Rüdiger Overmans

Den 13 maj 1943 slutade det sista axelmotståndet i Afrika med överlämnandet av över 230 000 krigsfångar. Men åtminstone några av dem var italienare.

LÄGGT till: 157000 tyskar och 87000 italienare enligt boken "Mussolini Warlord: Failed Dreams of Empire, 1940-1943" finns i Google Books


Citatet är från London Times dödsannons för Sir Thomas Macpherson som dog den 6 november 2014.

Efter fångenskap i den nordafrikanska kampanjen (under det misslyckade mordförsöket på Rommel) och efterföljande flykt gick han med i SOE och fallskärmades till Frankrike.

"Jedburgh -teamet som major Macpherson var ansvarig för, kodenamnet" Quinine ", flögs från Blida i Alger och släpptes nära Aurillac, i Cantal -avdelningen, natten till den 8 juni 1944. Ledsaget av Aspirant (officerskadett) Prince Michel de Bourbon från den franska armén och sergeant Arthur Brown från Royal Tank Regiment, Macpherson - en stolt skott - bar sin kilt för tillfället. Klädseln orsakade viss förvirring och den första rapporten som nådde de lokala maquisardsna hävdade "en fransk officer har anlände med sin fru. ”För att svälla partisannummer körde Macpherson runt i en bil - fortfarande iförd sina Cameron Highlander -tartaner - öppet med flaggan vimpel och Croix de Lorraine, till stor förvåning för sina kamrater. Efter att ha etablerat kontakt med Gaullist FFI (Forces Françaises de l'Intérieur) uppmanade han dem att störa järnvägslinjer och förstöra ett antal lok vid Capdenac. Försök gjordes att fånga Macpherson och det sades att 300 000 franc pris sattes på hans huvud.

Han blev känd för att leda storskaliga gerilloperationer - inklusive en mot Das Reich Panzer -divisionen kort efter hans ankomst till Frankrike. Macpherson och ”jederna” rev en bro som tyskarna hoppades korsa och försvarade ytterligare en i sex dagar mot deras attacker.

Han vände sin uppmärksamhet till den kommunistiska FTP (Francs-tireurs et partisans) som på hans förslag stal två Citroën-bilar från Vichy-franska polisen för att förbättra deras taktiska rörlighet. Macpherson flyttade senare Quinine till Toulouse och blev en del av en fransk motståndsstyrka som kallades Groupement Mobile du Sud Ouest, som flyttade norr om Clermont-Ferrand.

Oavsett om det var genom tapperhet eller chutzpah, vann Macpherson överlämnandet av 23 000 Wehrmacht -trupper genom att spruta en rad brutala lögner. Han presenterade sig för befälhavaren, generalmajor Botho Elster, och försäkrade honom om att tungt artilleri, 20000 trupper och RAF-bombplan väntade på att Macphersons ord skulle attackera. I verkligheten hade han bara hjälp av ett annat Jedburgh -lag. Ge upp eller dö, uppmanade han Elster; bluffen fungerade. Elster och hans trupper gick så småningom över i fångenskapen hos den amerikanska armén. "

Uppenbarligen en modig och modig man.


Falaise -ficka

De Falaise -ficka eller slaget om Falaise -fickan (Tysk: Kessel von Falaise 12–21 augusti 1944) var det avgörande engagemanget för slaget vid Normandie under andra världskriget. En ficka bildades runt Falaise, Calvados, där den tyska armén grupp B, med den 7: e armén och den femte pansararmén (tidigare Panzergruppe West) omringades av de västra allierade. Det kallas också slaget vid Felaktig klyfta (efter korridoren som tyskarna försökte behålla för att tillåta deras flykt). [nb 2] Slaget resulterade i förstörelsen av de flesta av armégrupp B väster om Seinen, vilket öppnade vägen till Paris och den fransk-tyska gränsen för de allierade arméerna på västfronten.

Sex veckor efter D-Day, den allierade invasionen av Normandie den 6 juni 1944, var den tyska armén i upprörelse. Den allierade armén hade upplevt hårt motstånd från den tyska armén i Normandie. Caen förväntades bli befriad av brittiska styrkor omedelbart efter invasionen men skulle ta nästan två månader att befria. På samma sätt förväntades St Lô vara i USA: s kontroll under invasionens andra dag. De tyska styrkorna kämpade rasande och amerikanska styrkor befriade inte St Lô förrän efter den brittiska befrielsen av Caen. Den tyska armén hade dock lagt ut oersättliga resurser i försöket att försvara fronten i Normandie. Dessutom hade de allierade flygvapnen luftöverlägsenhet upp till 100 km bakom fiendens linjer. De allierade styrkorna bombade och bestraffade kontinuerligt viktiga tyska logistiklinjer som gav förstärkningar och förnödenheter, till exempel bränsle och ammunition. På östfronten var Sovjetunionens operation Bagration och Lvov – Sandomierz -offensiven mitt under förstörelsen av den tyska armégruppens centrum. I Frankrike hade den tyska armén använt sina tillgängliga reserver (särskilt dess rustningsreserver) för att stödja frontlinjerna runt Caen, och det fanns få ytterligare trupper tillgängliga för att skapa successiva försvarslinjer. För att göra saken värre, den 20 juli -planen - där officerare vid den tyska armén, inklusive några stationerade i Frankrike, försökte mörda Adolf Hitler och ta makten - hade misslyckats, och i dess följder fanns det mycket lite förtroende mellan Hitler och hans generaler. .

För att bryta sig ut ur Normandie utvecklade de allierade arméerna en flerstegsoperation. Det började med en brittisk och kanadensisk attack längs den östra stridslinjen runt Caen i Operation Goodwood den 18 juli. Den tyska armén svarade med att skicka en stor del av sina pansarreserver för att försvara. Den 25 juli bombade tusentals amerikanska bombplanmattor sedan ett 6 000 meter stort hål i den västra änden av de tyska linjerna runt Saint-Lô i Operation Cobra, så att amerikanerna kunde driva krafter genom denna klyfta i de tyska linjerna. Efter lite inledande motstånd överväldigades de tyska styrkorna och amerikanerna slog igenom. Den 1 augusti utsågs generallöjtnant George S. Patton till befälhavare för den nyligen återupptagna USA: s tredje armé - som omfattade stora delar av soldaterna som hade brutit igenom de tyska linjerna - och med få tyska reserver bakom frontlinjen, loppet var på. Den tredje armén drev snabbt söderut och sedan österut och mötte väldigt lite tyskt motstånd. Samtidigt drev de brittiska och kanadensiska trupperna söderut (Operation Bluecoat) i ett försök att hålla den tyska rustningen engagerad. Under tyngden av denna brittiska och kanadensiska attack, drog tyskarna tillbaka det ordnade tillbakadragandet så småningom kollapsade på grund av bränslebrist.

Trots att de saknade resurser för att besegra USA: s genombrott och samtidiga brittiska och kanadensiska offensiven söder om Caumont och Caen fick fältmarskalken Günther von Kluge, befälhavaren för armégrupp B, inte Hitler att dra sig tillbaka utan beordrades att genomföra en motoffensiv på Mortain mot USA: s genombrott. Fyra utarmade panserdivisioner räckte inte för att besegra den första amerikanska armén. Den katastrofala operationen Lüttich drev tyskarna djupare in i den allierade omslutningen.

Den 8 augusti beordrade de allierade markstyrkens befälhavare, general Bernard Montgomery, de allierade arméerna att samlas på Falaise, Chambois -området för att omsluta armégrupp B, med den första amerikanska armén som bildade den södra armen, britterna basen och kanadensarna omringningens norra arm. Tyskarna började dra sig tillbaka den 17 augusti, och den 19 augusti anslöt sig de allierade till Chambois. Klyftor tvingades i de allierade linjerna av tyska motattacker, den största var en korridor som tvingades förbi den första polska pansardivisionen på kulle 262, en befälhavande position vid fickans mynning. På kvällen den 21 augusti hade fickan förseglats, med cirka 50 000 tyskar instängda. Många tyskar flydde, men förlusterna hos män och utrustning var enorma. Några dagar senare slutfördes den allierade befrielsen i Paris, och den 30 augusti drog resterna av armégrupp B tillbaka över Seinen, som avslutade Operation Overlord.


Operation Bagration: Befrielsen av Vita Ryssland

Sovjeterna valde den centrala delen av östfronten för denna nya offensiv, där stora sovjetiska och tyska arméer mötte varandra på västra kanten av sovjetiskt territorium i Vita Ryssland eller Vitryssland (idag det självständiga landet Vitryssland). Denna region tillhörde Polen före 1939 men blev ryskt territorium tidigt i kriget. Den tyska armén i Vita Ryssland organiserades som Army Group Center och hade 37 divisioner. (En division med full styrka är vanligtvis cirka 15 000 man, även om sovjetiska divisioner vanligtvis var mindre och många tyska divisioner var under full styrka på grund av förluster i tidigare strider.) Okänt för tyskarna, det fanns en massiv uppbyggnad av röda arméstyrkorna i White Ryssland. De hade 166 divisioner med 2700 stridsvagnar, långt överstigande tyskarna. Fyrtiofem hundra plan väntade i närheten. Under flera dagar före attacken sprängde sovjetiska partisaner järnvägsspår och andra mål på tyskkontrollerat territorium. (Partisaner eller gerillor är trupper som arbetar bakom fiendens linjer, som vanligtvis använder slag-och-spring-taktik. Partisanernas roll i andra världskriget beskrivs i kapitel 6.)

Den 22 juni 1944, den tredje årsdagen av den tyska invasionen, inledde Röda armén sin attack längs en 800 mils del av fronten. Operationen fick kodnamnet Bagration, efter att en rysk general dödade kampen mot den franska kejsaren Napoleon Bonapartes invasion av Ryssland 1812. Inom några dagar omringade de och förstörde den tyska nionde armén. Resten av de tyska styrkorna drog sig snabbt tillbaka. Under den första veckan av sovjetattacken dödades, sårades eller fångades 200 000 tyskar. Nio hundra tyska stridsvagnar förstördes.

Den 3 juli drev Röda armén tyskarna västerut och gick in i Minsk, huvudstaden i Vita Ryssland. Några dagar senare togs cirka 60 000 män från den tyska fjärde armén till fånga, efter att tiotusentals av dess soldater hade dödats. Nordväst om Minsk, den 10 juli, befriade sovjetiska styrkor Vilna, som hade varit en del av Polen i början av andra världskriget. Efter att Polen besegrades av tyskarna 1939 blev Vilna Litauens huvudstad. Längre söderut nådde de den polska staden Lublin den 23 juli och erövrade Lvov, en annan tidigare polsk stad, den 27 juli.

Röda armén hade nu vunnit tillbaka nästan allt territorium som hade varit en del av Sovjetunionen när tyskarna invaderade. I ett område befann sig de sovjetiska styrkorna på gränsen till Östpreussen, en del av Tyskland. I mitten av fronten nådde ledande enheter från Röda armén floden Vistula i två mycket åtskilda områden. På andra sidan av Vistula, mellan dessa enheter, var Warszawa, Polens huvudstad.


Hur slaget vid utbuktningen fick sitt namn

Den 16 december 1944 inledde mer än 200 000 tyskar en överraskningsattack mot de allierade trupperna via Ardennerna, det tätt skogsområde i andra världskrigets västfront, som gränsar till östra Belgien, Luxemburg och nordöstra Frankrike. Vad som började den dagen & mdash och det som nu ses som nazistdiktatorn Adolf Hitlers sista försök att vända tidvattnet till hans fördel & mdash skulle bli Battle of the Bulge, där fler amerikanska trupper utkämpade än någon annan strid i kriget ’s Europeisk teater.

När kartor över de allierade linjerna släpptes var det lätt att märka en konstig form: en bula, som vissa experter har beskrivit som cirka 50 miles bred och 70 miles djup, där den tyska offensiven hade skjutit linjen tillbaka. Enligt Peter Caddick-Adams ’ Snow & amp Steel: The Battle of the Bulge, 1944-45, Den amerikanska krigskorrespondenten Larry Newman visades på kartor av generalen George Patton och visste att han måste kommunicera utvecklingen till läsarna.

Ordet “salient ” & mdash betyder något som projicerar ut & mdash hade använts under första världskriget för att beskriva bågformen som orsakades av ett tyskt överfall mot den belgiska staden Ypres. Vissa butiker gillar Topeka Dagligt kapital hänvisade till 1944 års nyheter med samma ord och kallade formen för “Nazis ’s framstående i Belgien. ” Men Newman ville tänka på något mindre formellt. Lösningen: det var en “ bulge. ”

De Stjärnor och ränder tidningen tog upp Newman ’s teknik, och i mitten av januari 1945, tidningar som Baltimore News-Post utropade “Germans Flee Bulge ” när amerikanerna överraskade tyskarna tillbaka.

Det är dock inte den vändpunkt som mest talades om när slaget vid utbuktningen kommer ihåg.

Den mest kända historien kom i samband med julen. Amerikanerna vägrade att kapitulera för tyskarna i staden Bastogne, med amerikanska befälhavaren brigadgeneral Anthony McAuliffe som gav ett minnesvärt svar på det tyska förslaget att kampen kan vara över, som TIME rapporterade i den 8 januari 1945, frågan:

Genom linjerna på fredagen kom en fiendens sändebud som bar ett vitt ark. Han ställde ett ultimatum: två timmar för att besluta om kapitulation. Alternativet: “ förintelse genom artilleri. ” Den tyska befälhavaren bifogade en berörande vädjan till amerikanska instinkter: “De allvarliga civila förluster som orsakades av denna artillerield skulle inte överensstämma med den välkända amerikanska mänskligheten. ”

General McAuliffe tvekade inte. Han hade turnerat på biståndsstationerna, hade hört de sårade tigga honom, och ge inte upp för vår skull, general Mac. “Till den tyska befälhavaren & mdashNUTS! & Mdash den amerikanska befälhavaren. ” Så det skulle inte finnas någon misstolkning, en officer översatt för det ögonbindlade tyska sändebudet: “Det betyder samma sak som ‘Go to Hell. '”

Amerikanerna stannade till och med den 27 december för att försvara staden.

Ansträngningen, ibland kallad “Christ relief ” -insatsen, var mer en vändpunkt när det gäller moral än militär strategi, hävdar Alex Kershaw, författare till The Longest Winter: The Battle of the Bulge and the Epic Story of World War II ’s Most Decorated Platoon.

Det är historien som kommer att dominera, och det blev en av de mest berömda stunderna under hela kriget, men slaget vid Bulge vann inte genom julreliefen. ’ Det vann under de första 48 timmarna, när små grupper av amerikanska soldater stoppade [tyska] strejkstyrkor från att nå floden Meuse, ” säger han. De amerikanska soldaterna låg i bakhåll mot dessa stridsvagnar på smala slingrande vägar, vilket orsakade en trafikstockning som bromsade deras marsch och orsakade en avgörande förlust i fart, vilket hindrade dem från att nå den avgörande belgiska staden Antwerpen. Sedan var vi tvungna att driva tillbaka krafterna till där de började, så den bittra kampen för att driva tillbaka styrkorna slutade inte förrän i slutet av januari 1945, säger Kershaw. “ Även om tyskarna hade beslagtagit Bastogne var frågan vad nästa? De skulle inte ha kunnat ta sig till Antwerpen. ”

Denna enorma seger kom till en enorm kostnad. Det fanns mer än 75 000 amerikanska dödsoffer, och nästan 20 000 amerikaner dödades när den månadslånga kampanjen slutade i mitten av januari.

De stod inför två fiender: tyskarna och vädret, ” som Kershaw uttrycker det. De var tvungna att krama varandra för att dela kroppsvärme. ”

Då rapporterade TIME att 1944 var “klimatåret ” av kriget mot Tyskland. “Det var inte det sista året av det kriget, som många hade förutspått och fler hade hoppats på. Men det var, bortom alla rimliga tvivel, det sista hela året. ”

Den brittiske premiärministern Winston Churchill sa att slaget vid utbuktningen utan tvekan var krigets största amerikanska strid, och kommer, tror jag, att betraktas som en någonsin berömd amerikansk seger, ” i sitt tal den 18 januari 1945 till underhuset.

Historien minns det på liknande sätt 75 år senare. Som Kershaw uttrycker det, “Det var den sista stora striden som USA utkämpade i Västeuropa. Det var General Pattons finaste timme. Det bestämde resultatet för de senaste sex månaderna och påskyndade det tyska nederlaget. ”

Kriget i Europa skulle sluta mindre än sex månader senare, med den tyska kapitulationen i Reims den 7 maj 1945.


WWII ’s Battle of the Bulge: Sällsynta och kraftfulla foton

En amerikansk stridsvagn rör sig förbi en annan vagn som gled av en isig väg i Ardenneskogen under slaget vid utbuktningen, 20 december 1944.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Skriven av: Ben Cosgrove

Från mitten av december 1944 till slutet av januari 1945 kämpade tusentals amerikanska, brittiska, kanadensiska, belgiska och franska styrkor i de kraftigt skogsklädda Ardennerbergen i Belgien för att vända tillbaka den sista stora tyska offensiven under andra världskriget. Medan de allierade styrkorna i slutändan vann, var det sex veckors strider med tiotusentals döda på båda sidor. Idag är konflikten känd som the Battle of the Bulge.

Här presenterar LIFE.com en serie fotografier gjorda av LIFE -fotografer under striderna. Många av dessa bilder sprang aldrig i LIFE -tidningen eller någon annanstans.

För att dess sista offensiv skulle lyckas behövde Tyskland fyra faktorer för att fungera till sin fördel: fånga de allierade oväntat dåligt väder som skulle neutralisera luftstödet för de allierade trupperna för att hantera tidiga, förödande, demoraliserande slag mot de allierade och fånga allierade bränsletillförsel intakt. (Tyskland avsåg ursprungligen att attackera den 27 november, men var tvungen att skjuta upp sitt första överfall på grund av bränslebrist). Den 16 december 1944 började den tyska attacken: Wehrmacht (Tredje rikets enade väpnade styrkor) slog till med 250 000 soldater längs en 85 mil lång sträcka av allierad front, som sträckte sig från södra Belgien till Luxemburg.

Attacken visade sig först otroligt effektiv, när trupper avancerade cirka 50 mil in i allierat territorium, vilket skapade “bulge ” i de amerikanska linjerna som gav striden dess minnesvärda namn.

Amerikanska styrkor hade känt sig triumferande - Paris hade befriats i augusti och det fanns en känsla bland vissa amerikanska och andra allierade ledare att Tyskland nästan var besegrat. Attacken i december 1944, officiellt märkt “Ardennes-Alsace-kampanjen ” av den amerikanska armén, visade att någon självbelåtenhet var farligt felplacerad.

Men lika effektiva som de första tyska insatserna lyckades de inte uppnå den fullständiga och tidiga knockout av allierade styrkor som tysk militärmässa hade räknat med. (Wehrmacht -fältmarskalken Walter Model hade gett attacken endast 10 procents chans att lyckas till en början. Det tyska namnet på operationen: Wacht am Rhein, eller “Watch on the Rhine. ”)

En av de svåraste aspekterna av Bulge var vädret, eftersom extrem - ja, historisk - kyla orsakade förödelse och gjorde relativt enkel logistik om resor, skydd och måltider till en daglig kamp. Januari 1945 var den kallaste januari någonsin för den delen av Europa, och under striden behandlades mer än 15 000 allierade trupper för frostskador och andra förkylningsrelaterade skador.

Före attacken förklädde sig några tyska trupper som talade engelska till allierade soldater. De gjorde en poäng med att byta vägmärken och sprida i allmänhet felaktig information. Tyskare som gjorde det och fångades avrättades av skjutgrupp. Några bilder i detta galleri krönika en sådan utförande. De tre tyskarna, rapporterade tidningen LIFE i juni 1945 när USA: s krigsdepartement släppte bilderna var tyska underrättelsetjänstemän som fångades, prövades och sköts.

“ Nazisterna preparerades noggrant för sitt farliga uppdrag [LIFE skrev]. De talade utmärkt engelska och deras slang hade ställts in genom nära samarbete med amerikanska krigsfångar i tyska läger … Enligt reglerna i Haagkonventionen klassificerades dessa tyskar som spioner och utsattes för en omedelbar krigsrätt av en militärdomstol. Efter kort överläggning fann amerikanska officerare dem skyldiga och beordrade det vanliga straffet för spioner: död genom skjutlag. ”

Andra tyska ansträngningar för sabotage visade sig emellertid i stort sett vara ineffektiva, inklusive försök att muta hamn- och järnvägsarbetare för att hindra allierad leveransverksamhet.

Kanske kom det avgörande ögonblicket i slaget vid utbuktningen när tyskarna krävde överlämning av amerikanska trupper som var i undertal och omringade i staden Bastogne. USA: s general Anthony McAuliffe svarade på ultimatumet med ett nu legendariskt svar med ett ord “Nuts! ” Hans män motstod flera tyska attacker tills de kunde avlastas av fjärde pansardivisionen.

Detta är utan tvekan det största amerikanska slaget i kriget, sade Winston Churchill i Underhuset efter slaget vid Bulgen, och jag tror att det kommer att betraktas som en ständigt berömd amerikansk seger. & #8221

Medan de allierade styrkorna segrade kom segern till ett högt pris, med nästan 20 000 amerikaner dödade och tiotusentals fler skadade, saknade eller fångade. Brittiska trupper drabbades av mer än 1 000 skadade. För amerikanska styrkor var Bulge det blodigaste slaget på västfronten under andra världskriget.

Tyska förluster var allvarliga, med uppskattningar från 70 000 till 100 000 skadade (beroende på källa).

Med seger den 25 januari 1945 var den sista triumfen över Nazityskland inom räckhåll Allierade styrkor pressade sin fördel och inledde den sista pushen mot Berlin. Den 7 maj gick Tyskland med på en ovillkorlig kapitulation. Mindre än fem månader efter slaget vid Bulge slutade kriget i Europa.

Amerikanska trupper i en snöfylld skyttegrav under slaget vid utbuktningen.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Amerikanska GI ’s hugger ett rävhål i den frusna marken vid en höstack under slaget vid utbuktningen. Maskinpistolen sattes upp som förberedelse för en tysk motattack, väntad när som helst.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

En amerikansk artilleri rakar sig i kall kyla, med hjälp av hjälm för en rakskål, under slaget vid utbuktningen 1944.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Amerikanska trupper bemannar skyttegravar längs en snöig häck i norra Ardenneskogen under slaget vid utbuktningen.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Allierade trupper runt en brand i Ardenneskogen under slaget vid Bulge.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Skalkratrar som lämnades av en allierad spärr som tvingades rensa tyskt infanteri ur skog och åkrar under slaget vid Bulge, Belgien, 1944.

William Vandivert LIFE Picture Collection/Getty Images

Amerikanska lastbilar och halvspår i ett snötäckt Ardennerfält, Battle of the Bulge.

William Vandivert LIFE Picture Collection/Getty Images

Slaget vid Bulge

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Tyska krigsfångar på gravgrävning under slaget vid utbuktningen.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Ett lik bredvid en väg under slaget vid utbuktningen.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Tyskt militärt vrak, Battle of the Bulge.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Det frusna liket av en tysk soldat som dödades under slaget vid utbuktningen.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Allierade trupper och tyska döda, Battle of the Bulge.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Några av de 115 amerikaner som, LIFE rapporterade, blev “ massakrerade på tomt område ” på ett fält efter att ha fångats av tyskar under de första dagarna av slaget vid utbuktningen, 1944. Soldaterna fördes in på ett fält och maskingevärda när de hittades hade många av de frusna kropparna fortfarande händerna ovanför huvudet.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Belgiska civila evakueras av amerikanska trupper, 1944.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

En amerikansk stridsvagn rör sig förbi en annan vagn som gled av en isig väg i Ardenneskogen under slaget vid utbuktningen, 20 december 1944.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Belgiska invånare i en by i norra Ardennerna flyr från striderna under slaget vid utbuktningen 1944.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Amerikanskt GI, Battle of the Bulge.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Porträtt av amerikanska soldater under slaget vid utbuktningen, december 1944.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Amerikanska trupper med belgiska barn, Battle of the Bulge.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

En sårad tysk soldat vilar på provisoriska sängkläder efter att ha tagits till fånga under en attack mot en amerikansk bränsleförråd den 16 december 1944, den första dagen i slaget vid Bulge.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Tyskarna kapitulerar under slaget vid utbuktningen.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Tyska krigsfångar, Slaget vid Bulgen, januari 1945.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images

Tyska fångar, några av dem i överdrag för kamouflage i snön, vallas av vakter. (I nära strider använde amerikanska trupper också snökamouflagedräkter.)

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Fotograferade den 23 december 1944 och publicerades i LIFE i juni 1945. Bakom ett cellblock är tyska fångar bundna till stavar av parlamentsledamöter. Försökta och dömda som spioner, de är på väg att avrättas.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

En ögonbindad fånge är säkert bunden, hand och fot, till en insats framför en betongvägg. Ett stort vitt papper mål fästs över hans hjärta. Amerikanska parlamentsledamöter står uppmärksamma tills skjutgruppen ’: s befälhavare inspekterar de sista arrangemangen. Belgien, 1944.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Volley avfyras och tre vita rökpuffar dyker upp mot betongblockets vägg. Den första utbrottet dödade alla tre nästan omedelbart. Skjutgruppen, alla militärpoliser, bestod av tre grupper om åtta män, var och en med ytterligare en skytt som reserv.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

En tysk skott som spion under de första dagarna av slaget vid Bulge, 1944.

John Florea LIFE Picture Collection/Getty Images

Amerikanska trupper i Belgien under slaget vid utbuktningen.

George Silk LIFE Picture Collection/Getty Images


SKITNA, MÖRKA HEMLIGHETER FÖR D-DAY FRANKRIKE, 6 JUNI 1944 (skjuter tillbaka mot revisionistisk historia!)

Vem betalade det högsta priset för att besegra det fascistiska hotet under andra världskriget? Om du inte lyssnar på dem i väst som rasande försöker förfalska historien, är svaret på det enkelt: Ryssland och Kina. Med cirka 50 miljoner döda, Ryssland och Kina förlorade 50 gånger fler människor än de allierade länderna tillsammans. På ett annat sätt förlorade de allierade 2% så många människor som Ryssland och Kina tillsammans. Hollywood är naturligtvis inte intresserad av sådana verkligheter.

På bilden ovan: staden Le Havre plattades av helt omotiverade, folkmordsbombade allierade bombningar över Normandie, under och efter D-dagen i Frankrike den 6 juni 1944. När vi tänker på det såg Le Havre ut precis som Hiroshima och Nagasaki, efter de torkades av kartans yta med atombomber. Vilket sammanträffande.

Innan du fortsätter att läsa eller titta på materialet på denna sida, överväg att registrera dig hos oss. Alla e -postmeddelanden som samlas in är säkra och aldrig kommersialiserade.

This material is presented on several platforms. Downloadable SoundCloud podcast (also at the bottom of this page), Brighteon, iVoox, RuVid, as well as being syndicated on iTunes, Stitcher Radio, (links below).

lMPORTANT NOTICE: technofascism is already here! I’ve been de-platformed by StumbleUpon (now Mix) and Reddit. I am being heavily censored by Facebook, Twitter and YouTube. It’s only a matter of time before they de-platform me too. Please start using Brighteon for my videos, then connect with me via other social media listed below, especially VK, Telegram, Parler and WeChat, which are not part of the West’s MSM Big Lie Propaganda Machine (BLPM).

Brighteon video does not censor and supports free speech, so please subscribe and watch here:

SoundCloud audio:

YouTube is banning and censoring millions of people, videos and channels, including me, so please boycott it and watch on Brighteon above:

T oday marks the 77 th anniversary of the Allied D-Day Landing in France.

I’m sure not going to make any friends among the French side of my family, by writing this post. They have roots in Normandy and have been coming to Arromanches-les-Bains for summer vacations for four generations.

I live in this small village where Allied troops arrived on D-Day, June 6 th , 1944, with their celebrated floating port, that was shipped over from England and built on site, to bring in all the materiel needed for the invasion. The family house we live in was billeted as the Allied post office and we can see the landing beach from it. On the paternal side, the other house here was taken over as a military command, since it looks right out over the water, where the port was built. Needless to say, my attachment to D-Day is above average.

The landing was a daring, brilliant operation, getting high marks as a feat of engineering, while thousands of US, British and Canadian soldiers died during and after the invasion.

Today there will be lots of celebrations. Normally, thousands of people, including global leaders and dignitaries come, but with the great reset covid plandemic, it is just a bunch of European tourists.

So far, so good. Be that as it may, Russian President Vladimir Putin has been snubbed for years, as has Chinese President Xi Jinping. Russia always invites Western leaders to attend Victory Day in Moscow, every May 9 th . Since 2015, V-Day in China is honored on September 3 rd and all Western leaders are invited (http://chinarising.puntopress.com/2015/09/04/from-may-9th-in-moscow-to-september-3rd-in-beijing-the-anti-west-order-comes-full-circle-moscow-beijing-express-on-the-saker-44-days-radio-sinoland/). Nevertheless, Eurangloland leaders continue to refuse to participate in these events, which is a sad statement indeed, about the arrogance and racism of empire. To do so would be to admit the truth: Allied forces did not liberate Europe and Asia from global fascism. The Soviet Union (Russia) and China did.

Yes, thousands of Allied soldiers died during World War II and with them, a total of 966,000 military and civilian people in the two theaters, east and west, were lost among the Five Eyes allied countries: the US, Britain, Canada, Australia and New Zealand (https://www.nationalww2museum.org/students-teachers/student-resources/research-starters/research-starters-worldwide-deaths-world-war). At the same time, Russia and China each lost no fewer than 27,000,000 citizens each, a total of more than 50 million, with credible research showing they each nation lost closer to 35 million compatriots, or 70 million total. Even at the lower figure, Russia and China lost 50 times more people than the allied countries together. Put another way, the Allies lost 2% as many people as Russia and China combined.

More statistics reveal hard truths that totally demystify relentless, Western Big Lie Propaganda Machine (BLPM) brainwash. In June 1944, when the Allies landed outside my window, Germany had 287 divisions of troops, with seven in Germany, 150 on the Eastern Front and 66 on the Western (French) Front. You can do the math. This means that the D-Day landing was doing battle against only 23 percent of the Wehrmacht’s forces (https://www.axishistory.com/axis-nations/134-campaigns-a-operations/campaigns-a-operations/2085-number-of-german-divisions-by-front-in-world-war-ii). This, while the Soviet Red Army was grinding Nazis into dog food, on its relentless drive towards Berlin, losing millions of its own in the process.

It’s the same story in the Pacific, about which I wrote in The China Trilogy. Mao Zedong and the People’s Liberation Army (PLA) were fighting three enemies simultaneously: fascist Japan, fascist Chiang Kai-Shek’s Guomindang (GMD, oftentimes noted as KMT) and imperialist United States. Western propaganda likes to censor the fact that the US gave GMD billions of dollars in weapons, materiel and training, with 100,000 red-white-and-blue military personnel fighting side-by-side with them, along with many remaining Japanese troops, trying to exterminate the unstoppable Chinese Communist revolution.

Before Japan’s surrender on September 3 rd , 1945 to China, the United States in the Pacific theater was fighting only 18% of the Japanese Imperial Army. The other 82% were bogged down in China and Japan, thanks to Mao Zedong, the PLA (People’s Liberation Army), millions of revolutionary citizen martyrs, whose heroic efforts freed their nation from foreign terrorism and the West’s illegal drug cartel (opium, morphine and heroin) that was destroying the Chinese people.

What we can say is that the Allies helped prevent the Soviets from invading Japan, which they were preparing to do, and they stopped the Red Army in Germany, instead of them being able to finish off the Nazi Wehrmacht in France. The Allies can take credit for reducing Stalin’s negotiating chips by five countries, France, Belgium, Holland, Luxembourg and Lichtenstein, but that’s about it. Germany and Japan would have still lost against the Russians and Chinese, without any Allied participation. These sobering truths are vehemently refuted and censored behind the Great Western Firewall, with two generations of BLPM psychological warfare, ongoing, but are undeniable.

Truman’s atomic bombs that incinerated two cities’ worth of civilians, Hiroshima and Nagasaki, were not the reason the Japanese emperor surrendered to the United States on August 14 th , 1945.

First, as background, General Curtis LeMay was transferred from Europe to China in the fall of 1944. He was not satisfied with the destructiveness of classic (saturation) bombing missions with traditional aerial bombs being used in China and Japan. Harvard University had just developed their M69 incendiary bomb, with a war crime concoction of phosphorous and napalm. LeMay’s psychopathy and Yankee racism, that is, being able to quickly kill lots of “Yellow niggers” on a grand scale (https://chinarising.puntopress.com/2018/01/06/slavs-and-the-yellow-peril-are-niggers-brutes-and-beasts-in-the-eyes-of-western-empire-china-rising-radio-sinoland/), aligned for American genocide in China and Japan. Wuhan, a mighty industrial center on the Yangtze River, and in Mao Zedong’s home province, was a hotbed of communist activity, as well as being used by the Japanese as a logistics base. Red Chinks and Yellow Nips was a two-fer trophy for LeMay and the US Air Force. Double the fun.

On December 18 th , 1944, 94 US B-29 Fortress Super Bombers were loaded full, with 500 tons of Harvard’s genocidal M69 bombs. In a matter of a few hours, 40,000 innocent Wuhan citizens were incinerated, along with their neighborhoods (www.chinaww2.com/2015/09/12/the-us-firebombing-of-wuhan-part-1/).

Not stopping there, the USA continued to mass bomb Taiwan, China, which was isolated and a threat to no one.

On March 1 st , 1945, on Tainan, Taiwan, one of the island’s largest and oldest cities, 44 B-24 Liberators dropped 387 incineration 500-pound bombs across residential areas. On March 12-13, 1945, another 84 1,000-pounders were unleashed on the citizens below. On March 20 th , 1945, 34 B-24s finished off the civilian city of Tainan with 260-pound fragmentation bombs, 100-pound napalm bombs and 100-pound incineration bombs, burning untold thousands of innocents.

The USA genocide in China continued in Taipei, Taiwan, where only civilian targets were left. On May 31 st , 1945, 117 B-24s dropped 3,800 bombs in the heart of the city, in only three hours. Officially, 3,000 were killed, which was likely a gross underestimate, and the wounded weren’t even counted, since the US-supported GMD fled to the island after losing to the communist PLA.

The USA’s senseless, genocidal bombing slaughter in China was and is completely censored by the BLPM and expunged from the history books.

Having shown its effectiveness in exterminating tens of thousands of civilians, as well as incinerating their homes in a matter of hours, it was time for the USA to begin its campaign of genocide in Japan. Kobe was the first city to be scorched off the face of Japan’s map, in February, 1945 (https://en.wikipedia.org/wiki/M69_incendiary) . American genocidists had the blood lust, racist-filled time of their lives, continuing to incinerate 67 Japanese cities by fire bombing. Millions of women, children and elderly were torched to death, while causing many more millions to be homeless and dying of starvation. With Japan becoming a weak US, postwar vassal, these numbers are heavily officially underestimated.

Still, the emperor did not call it quits. This, while the United States repeatedly refused Japan’s requests to negotiate a surrender. Hiroshima and Nagasaki were simply cities number 68 and 69 to be pulverized into non-existence, along with 200,000 innocents turned to dust. Déjà vu. Tokyo lost 100,000 on March 9 th , as many as each of these two A-bombed cities, and millions more were slaughtered in between. The fact that the Japanese knew the two A-bombs were different than the 2,000,000 high-explosive and 5,000,000 incendiary bombs that had already destroyed the country was of no consequence to them (https://www.answers.com/Q/How_many_bombs_were_dropped_in_Japan_during_World_War_2).

Losing two more cities on top of the 67 already disappeared was not why he surrendered. What caused the emperor to capitulate was that the Soviet Red Army had just wiped out Japan’s best army, the one in Manchuria, in Northern China. The Russians annihilated 80,000 of Japan’s finest in just ten days, and were heading for the Yellow Sea coast to launch an invasion of Japan. The thought of 100,000 Red Army troops (he was anti-communist and racist against the “Slavic hoard”) swarming over what was left of Japan was why the emperor surrendered, not because the US torched two more cities to the ground, on top of the previous 67. This is another statement of fact that is continually denied by the West’s BLPM.

Nor are these some pro-commie ravings. Even uber-establishment Foreign Policy magazine admitted the same thing (https://foreignpolicy.com/2013/05/30/the-bomb-didnt-beat-japan-stalin-did/).

B ack here in France, there is another dirty, dark secret about D-Day, and that is the Allies gratuitously massacred tens of thousands of French citizens in Normandy, leading up to and after June 6 th , 1944. The United States and Britain committed war crimes, by needlessly bombing many cities in Normandy and beyond in France, when they knew that they were not killing German troops, nor destroying their materiel.

These genocidal D-Day bombings caused the unnecessary death of 50,000 French citizens, war crimes all. American soldiers also found the time to rape 3,620 French girls and women before and after the invasion. Yank troops also raped 2,420 English lassies behind the lines, and 11,040 German ladies on the front. Given that only one out of ten rapes is ever reported, this shocking truth was undoubted grossly underreported (https://wais.stanford.edu/ztopics/week020105/france_050201_civilianskilledinwwII.htm), as it was in Japan, Korea, Vietnam and everywhere US soldiers are stationed.

All in all, the Allies bombed over 1,500 cities and towns in France, most of them at least 75% leveled. Along with the 50,000 aforementioned massacred, 100,000 French were injured, and millions were left homeless and starving, having lost 420,000 homes, with another 890,000 partially destroyed. Let those numbers sink into your grey matter for a while. The occupying Germans killed around 30,000 Frenchmen, making them look like honorable saints, compared to the bloodthirsty Allies.

Italy was also gratuitously wiped out by Allied bombs. In fact, over one-third of all Allied bombs in Europe were dropped on France and Italy, with 60,000 Italians also exterminated (https://impact.ref.ac.uk/casestudies/CaseStudy.aspx?Id=36238). Why, except to weaken two large non-Anglo-Saxon “allies” and make them totally dependent on the USA and Britain, postwar? Spain and Portugal were already loyal fascist dictatorships in service to Western global capitalism, so along with Germany destroyed, the economic, industrial and agricultural heartland of Europe was devastated by all this genocide and infrastructure destruction.

Having come to Arromanches many times since 1988 (and living here for five years in the late 90s), I can attest that the French are in complete denial about the Allied genocide. It is telling that the English version of Wikipedia lists 50,000 killed, whereas the same page in French records only 20,000 (https://en.wikipedia.org/wiki/Bombing_of_Normandy and https://fr.wikipedia.org/wiki/Bombardement_de_la_Normandie). A humiliating and shameful reality that the French cannot face, it was finally publicly acknowledged by a leading official, President François Hollande, in 2014, for the 70 th D-Day landing anniversary, right here in little Arromanches-les-Bains (https://www.bbc.com/news/world-europe-27703724). That year, Russian President Vladimir Putin was allowed to come and participate (the last time since and Xi Jinping never invited). Knowing the true facts about World War II and who really won the war and with Putin standing nearby, maybe Hollande made it official out of a guilty conscience.

The West developed its bloodlust for massacring millions from the air during World War II. Germany killed 20,000 Brits by aerial bombing. Allies bombed more than 1,000 German cities, just like they did all across France, Italy and Japan, targeting above all else many millions of innocent civilian women, children and elderly and destroying thousands of cultural and religious heritage sites (http://www.revisionist.net/bombing-germany.html and https://ww2db.com/battle_spec.php?battle_id=55). It was even official policy, as told to the bomber pilots,

It has been decided that the primary objective of your operations should now be focused on the morale of the enemy civil population and in particular, of industrial workers. The aim is the destruction of German cities, the killing of German workers and the disruption of civilized community life throughout Germany. It should be emphasized that the destruction of houses, public utilities, transport and lives the creation of a refugee problem on an unprecedented scale and the breakdown of morale both at home and at the battle fronts by fear of extended and intensified bombing are accepted and intended aims of our bombing policy, they are not by-products of attempts to hit factories. – U.K. Bomber Commander Arthur Harris, 1942, showing pilots a list of 60 German cities to be wiped off the map.

Having whet their appetite for aerial genocide in World War II, the West went on to even greater crimes against humanity, obliterating millions more in Korea, Vietnam, Cambodia, Laos, Serbia, with many more and now, Iraq, Afghanistan, Libya, Syria, Yemen and elsewhere (https://williamblum.org/chapters/rogue-state/united-states-bombings-of-other-countriesand https://wikispooks.com/wiki/US/Bombing_campaigns_since_1945). The list is long. This does not even include hundreds of lethal civilian drone strikes, happening day after day.

No, it was not German and Japanese fascists who invented it, in spite of all the BLPM brainwash. Western total war (burn all, steal all, kill all – and we can add rape all) has been perfected since biblical times, where it is sanctioned and glorified in the Old Testament/Torah, and with advances in technology over the ages, is blood splattered across Eurangloland’s history books and daily headlines. Nobody does it better.

Russians will not tolerate air attacks

Now do you understand why the war-wise and immensely war-averse Russians are also the world leaders in air-attack denial technology? Why they also lead in formidable hypersonic missiles, electronic warfare, ABM technology, and near-space fighter planes, all veritable game-changers in global strategy? The development and leadership of air defence systems such as the S-400 and soon S-500, unmatched by the West, is no accident. The Russians will never allow any enemy to destroy them from the air—the Anglo-American's favorite way of killing. (Photo: S-400 air defence battery).

Do your friends, family and colleagues a favor to make sure they are Sino-smart:

PRESS, TV and RADIO

JEFF J. BROWN, Senior Editor & China Correspondent, Dispatch from Beijing

Jeff J. Brown is a geopolitical analyst, journalist, lecturer and the author of The China Trilogy . It consists of 44 Days Backpacking in China - The Middle Kingdom in the 21st Century, with the United States, Europe and the Fate of the World in Its Looking Glass (2013) Punto Press released China Rising - Capitalist Roads, Socialist Destinations (2016) and for Badak Merah , Jeff authored China Is Communist, Dammit! – Dawn of the Red Dynasty (2017).
Jeff can be reached at China Rising , jٟf@brownlangloisˬom , Facebook , Twitter and Wechat/Whatsapp: +86-13823544196.

• For Jeff J Brown’s Books, Radio Sinoland & social media outlets be sure to check this page on his special blog CHINA RISING RADIO SINOLAND

The battle against the Big Lie killing the world will not be won by you just reading this article. It will be won when you pass it on to at least 2 other people, requesting they do the same.

I f you find China Rising Radio Sinoland's work useful and appreciate its quality, please consider making a donation. Money is spent to pay for Internet costs, maintenance, the upgrade of our computer network, and development of the site.
Just use the donation button below (yes, click on Sylvester the Kitty)—OR, just as easy, SCAN our QR code!


Atrocities of the Soviets

The Germans weren’t alone in the mass murder of civilians. The Soviet Union wanted to punish Germany and seek retribution for German war crimes with its own war crimes.

According to Antony Beevor in the Guardian, the Red Army was notorious for rape. The army raped “every German female from eight to eighty,” in the words of Soviet war correspondent, Natalya Geese. Geese would call the Red Army an “army of rapists,” often gang-raping women with about a dozen men at a time. Geese, a Soviet woman reporting on the Red Army, was shaken by the behavior of her own army.

Not every Soviet soldier condoned the behavior of “freebooters who drank and raped quite shamelessly,” in Beevor’s words. Beevor says many soldiers were undisciplined and engaged in such behavior or the officers engaged in that behavior themselves. With this behavior, Beevor argues the Soviet soldiers sought revenge and payback, as well as the simple idols of power and domination.

But it wasn’t just German women — it included Polish women, as well as Russian women sent to Germany for slave labor. Berlin presented some of the worst of the rapes, with 95,000 to 130,000 rape victims being reported in two of the city’s main hospitals.

“If anything, the events of 1945 reveal how thin the veneer of civilisation can be when there is little fear of retribution. It also suggests a much darker side to male sexuality than we might care to admit,” Beevor says.

It was not just German women who suffered the brunt of the cruelty — it was German prisoners of war. Simon Rees notes over a million German captives died. Again, many Red Army soldiers saw that treatment as payback for the German treatment of Soviet prisoners of war. In 1943, almost 60% of prisoners of war died. The number improved in the later years, but not for a good reason — Soviets needed prisoners as a workforce while the majority of men went off to fight in the war.

Civilians also suffered immensely. About 125,000 civilians died in the Battle of Berlin, according to historian Michael Clodfelter. In Nemmersdorf, Soviet soldiers massacred about 74 German civilians and 50 French and Belgian prisoners of war. In Treuenbrietzen, the Red Army killed about 1000 civilians.


How the Battle of the Bulge Got Its Name

On Dec. 16, 1944, more than 200,000 Germans launched a surprise attack on the Allied troops via the Ardennes, the densely forested area of World War II’s Western Front, bordering eastern Belgium, Luxembourg, and northeast France. What began that day &mdash and what is seen now as Nazi dictator Adolf Hitler’s last attempt to turn the tide in his favor &mdash would become the Battle of the Bulge, in which more U.S. troops fought than any other battle in the war’s European theater.

As maps were released of the Allied lines, it was easy to notice a strange shape: a bump, which some experts have described as about 50 miles wide and 70 miles deep, where the German offensive had pushed the line back. According to Peter Caddick-Adams’ Snow & Steel: The Battle of the Bulge, 1944-45, American war correspondent Larry Newman was shown such maps by Gen. George Patton, and knew he’d have to communicate the development to readers.

The word “salient” &mdash meaning something that projects out &mdash had been used during World War I to describe the arc shape caused by a German assault on the Belgian city of Ypres. Some outlets like the Topeka Daily Capital were referring to the 1944 news with the same word, calling the shape the “Nazi’s Salient Into Belgium.” But Newman wanted to think up something less formal. The solution: it was a “bulge.”

De Stars and Stripes newspaper picked up Newman’s technology, and by mid-January in 1945, newspapers like the Baltimore News-Post were proclaiming “Germans Flee Bulge” as the Americans surprised the Germans back.

However, that’s not the turning point most talked about when the Battle of the Bulge is remembered.

The most famous story came in the walk-up to Christmas. The Americans refused to surrender to the Germans in the town of Bastogne, with American commander Brigadier General Anthony McAuliffe offering a memorable response to the German suggestion that the fight might be over, as TIME reported in the Jan. 8, 1945, issue:

The Americans stayed through Dec. 27 to defend the city.

The effort, sometimes called the “Christmas relief” effort, was more of a turning point in terms of morale than military strategy, argues Alex Kershaw, author of The Longest Winter: The Battle of the Bulge and the Epic Story of World War II’s Most Decorated Platoon.

“That’s the story that’s come to dominate, and it became one of the most celebrated moments of the entire war, but the Battle of Bulge wasn’t won through the ‘Christmas relief.’ It was won in the first 48 hours, when small groups of American soldiers stopped [German] strike forces from reaching the Meuse river,” he says. The American soldiers ambushed these tanks on narrow winding roads, causing a traffic jam that slowed down their march and caused a crucial loss in momentum, keeping them from reaching the crucial Belgian city of Antwerp. “Then we had to push the forces back to where they started, so that bitter battle to push the forces back didn’t end until the end of January 1945,” says Kershaw. “Even if the Germans had seized Bastogne, the question was what next? They wouldn&rsquot have been able to get to Antwerp.”

This huge victory came at a huge cost. There were more than 75,000 American casualties, and nearly 20,000 Americans were killed by the time the month-long campaign ended in mid-January.

“They were facing two enemies: the Germans and the weather,” as Kershaw puts it. “They had to hug each other to share body warmth.”

Back then, TIME reported that 1944 was “the climactic year” of the war against Germany. “It was not the last year of that war, as many had predicted and more had hoped. But it was, beyond all reasonable doubt, the last full year.”

British Prime Minister Winston Churchill said the Battle of the Bulge was “undoubtedly the greatest American battle of the war, and will, I believe, be regarded as an ever famous American victory,” in his January 18, 1945, address to the House of Commons.

History has remembered it similarly 75 years later. As Kershaw puts it, “It was the last great battle fought by the U.S. in Western Europe. It was General Patton’s finest hour. It determined the outcome of last six months and sped up the German defeat.”

The war in Europe would end less than six months later, with the German surrender at Reims on May 7, 1945.


1914: How

The plan relied on fast movement and good timing. Swift mobilization and Germany’s efficient railways would get troops to the front quickly.

Of seven German armies on the Western Front at the start of the war, five were committed to the move through Belgium. To ensure the surrender of the Belgians, they had to destroy a series of concrete fortifications surrounding major cities. Most important were those around Liège.

On August 3, 1914, a 30,000-strong German detachment under General Otto von Emmerich crossed the border and headed straight for Liège. They attacked under cover of darkness, trying to break through the ring of forts, but were repulsed. When they reached the city a few days later, the forts still held out.

The Germans brought up heavy artillery, including their Big Bertha supergun and heavy Skoda howitzers borrowed from their Austro-Hungarian allies. They pounded the forts into submission.

The Belgians, led by King Albert, withdrew to the defenses around Antwerp, where they hoped to hold on. In the face of the massed German armies and their superguns, it was a futile hope.

The German-constructed Wire of Death along the Belgian-Dutch border.


Wrecked German half tracks

A wrecked German SdKfz 250 half-track in the village of Christot. Allied fighter bombers took a heavy toll of German tanks, vehicles and horse draw transport during the retreat of the Seventh and Fifth Panzer Armies from Normandy.

Unlike the British or Americans though, German units could continue to function even when substantially reduced by casualties. Many had combat experience in the East. They were used to operating in improvised battlegroups, thrown together when occasion demanded. They excelled at local counterattacks, quickly recapturing villages and ground taken by the enemy. This meant that time and again, small groups of troops could effectively block much larger Allied formations. But all the while, as they successfully resisted repeated attacks, the Germans were losing precious men and tanks that could not be replaced.

As the German line stiffened, Montgomery was forced to use ever larger forces to try and break through. Operation ‘Epsom’, launched on 26 June, was an attempt to outflank Caen from the west. The offensive failed, but it took most of the six panzer divisions now around the city to hold the British advance, and their losses were heavy. By this time the II SS Panzerkorps, consisting of 9th and 10th SS Pansar Divisions, had arrived from the East. The original intention had been to use these fresh formations to lead a decisive new counterattack. Instead, they had to be fed into the line to shore up the defences.

After ‘Epsom’ the German commanders faced bleak reality. Von Schweppenburg was arguing for a withdrawal into the French interior to conduct a mobile defence. Rommel and von Rundstedt both tried to persuade OKW that the situation was impossible. Instead Von Schweppenburg was sacked on 1 July and von Rundstedt told to retire. It was not long before his replacement, Field Marshal Günther von Kluge, was also advocating withdrawal. The Seventh Army commander, General Friedrich Dollman, shot himself.

Montgomery launched another set piece attack to capture Caen – Operation ‘Charnwood’ – on 8 July. The 12th SS HitlerjugendDivision remained the backbone of the defence, but was decimated by the assault which included carpet bombing and a huge artillery bombardment. It was reduced to several hundred infantry and 40 tanks. The 16th Luftwaffe Field Division was virtually wiped out. Though they were still containing the British and Americans, the German Army in Normandy was being bled white in a relentless battle of attrition.

After ‘Epsom’ and ‘Charnwood’ it was obvious to most that the battle was lost. Attempts to concentrate armoured units for a decisive counterattack were repeatedly stymied by Allied attacks and the need to support infantry formations. Allied firepower was overwhelming. Supplies of fuel and ammunition were held up by air attacks. There was only a trickle of reinforcements. Rommel himself was now out of the battle, seriously injured by an aircraft attack on 17 July. He would eventually be implicated in the plot to kill Hitler and forced to take poison. Günther von Kluge took over his duties as commander of Army Group B.

On 18 July the British launched a major armoured attack from the Orne bridgehead east of Caen – Operation ‘Goodwood’. Three armoured divisions advanced along a corridor blasted by heavy bombers, aiming to capture the Bourgébus ridge and continue towards Falaise. But the Germans had established a defence zone several miles deep, based around a number of fortified villages. The British attack faltered as German tanks and 88mm anti-tank guns exploited the open terrain. The long-range superiority of German guns and the weakness of British tank armour were decisive factors. ‘Goodwood’ saw the Germans stage their most effective defence of the campaign, but it was to little avail. Pansar Group West (now renamed Fifth Pansar Army) was still concentrated in the British sector, where the Allied commanders wanted it to be. The last available uncommitted armoured formation - 116th Pansar Division – was ordered to move from Fifteenth Army to the Caen front on the same day.

The Germans remained weakest in the west of the Allied lodgement area, where the decisive breakout was now set to occur. After clearing the Cotentin peninsula and capturing Cherbourg, which finally fell on 27 June, the US First Army had begun a push towards the vital road junction of St-Lô. The Germans had again exploited the difficult bocage terrain to exact a heavy toll of the advancing Americans. St-Lô fell on 19 July but bad weather postponed further US operations until 25 July when Operation ‘Cobra’ was finally launched. It was the main US offensive. The Germans could field only seven weakened infantry and parachute divisions, supported by 2nd SS Das Reich, Panzer Lehr (re-located from the Caen sector) and the remnants of 17th SS Panzergrenadier Division.

The Allied bombing attack that preceded Operation ‘Cobra’ effectively wiped out Panzer Lehr. The destruction was foreseen by some commanders but was unavoidable as there was not enough infantry to enable armoured units to be pulled back. Unlike in the Caen sector, the German defences in front of US First Army were neither deep nor continuous and could be outflanked. Once through the front line, the Americans were able to make good progress. The German High Command again demanded that each soldier fight and die where he stood. By 28 July the Americans had taken Coutances and the floodgates were opened. On 30 July the crucial road junction of Avranches at the base of the Cotentin peninsula was captured. General George Patton’s US Third Army was activated and began a headlong advance west into Brittany, south to the Loire and east towards the Seine.

During this mobile phase of the campaign, German forces could no longer put up an organised resistance. The front was now shattered, with isolated German units fighting as best they could. As ever, troops caught in the open as they tried to escape or re-deploy were pounced on by Allied fighter-bombers. 2nd and 116th PansarDivisions were belatedly moved from the British sector to try and stop the Americans, but could only hold a north-south defensive line on the River Vire.

To exploit the breakout, the British launched Operation ‘Bluecoat’ on 30 July from Caumont in the central part of the Normandy front. The objective was Mont Pinçon and the town of Vire. This forced von Kluge to pull more armoured units away from Caen. The British advance in the difficult terrain of the Suisse-Normande was slow. In contrast, Patton’s headlong advance eastwards reached Le Mans on 8 August, and was threatening Alençon. The entire German position in Normandy was being outflanked, and von Kluge pleaded for an immediate withdrawal. Instead, Hitler made matters even worse by ordering a counter-attack from Mortain towards Avranches to cut off the American breakthrough at its narrowest point. Operation ‘Lüttich’ began in the early hours of 7 August and involved five panzer divisioner. Together they could only muster about 220 tanks and 70 assault guns. Over three days the German force advanced no further than 5 miles while American artillery, anti-tank gun screens and fighter-bombers inflicted heavy losses. At least 100 tanks were destroyed.

Hitler’s stubbornness stopped von Kluge from withdrawing his forces to the Seine, now the only rational course open, and played right into Allied hands. The Allies had originally planned a ‘long envelopment’ of the Germans, trapping them against the Seine, but the Mortain counterattack provided the opportunity for a more compact encirclement. The Americans would push north to Alençon and Argentan while the Canadian First Army struck south towards Falaise. The British Second Army would push east to complete the encirclement.

The Canadian advance south of Caen – Operation ‘Totalise’ – began on 7 August and made slow progress against the usual expert German defence. 12th SS Hitlerjugend still had 48 tanks available, with 19 Tigers of 101st Heavy SS Tank Battalion under command. The screens of 88mm guns were deadly as ever, knocking out scores of Shermans. The Canadian British Columbia Regiment lost 47 tanks – its entire strength – on 9 August. Hitler finally agreed to a general withdrawal on 16 August, and a full large scale retreat began. It was of course much too late, but many troops managed to extricate themselves from what became known as the Falaise Pocket, even if they had to abandon nearly all their vehicles and equipment. The Allies eventually linked up at Chambois on 19 August, but even then a desperate local defence kept the pocket open for two more days. Resistance finally ceased on 22 August. 20,000 German troops escaped, but Seventh Army and Fifth Pansar Army had effectively ceased to exist.

Twenty-five out of 38 German divisions had been utterly destroyed. The rest had been reduced to shattered remnants. In total, the Germans suffered 290,000 casualties in Normandy, including 23,000 dead, 67,000 wounded and around 200,000 missing or captured. Some 2,000 tanks had been committed to the battle, but the panzer divisions were left with about 70 tanks between them.

Given the firepower, air superiority and resources available to the Allied nations, it is doubtful if any strategy or deployment on the part of the German armed forces could have changed the outcome. But German troops fought well on D-Day and then kept Allied forces bottled up in their lodgement area for seven weeks. They suffered from shortages of everything, received minimal reinforcements and were utterly exposed to the depredations of Allied air power. Despite all of this, and the dead hand of Hitler reaching from his headquarters on the other side of Europe, they conducted a masterly defence, inflicting heavy losses on their opponents. Much of this was down to the fact that they had chosen the ground, and could benefit from all the defensive advantages that such congested and enclosed terrain offered. Some of it was the result of hesitant or clumsy Allied tactics. The Germans also possessed tanks and weapons that in many ways were superior to those of the Allies. But there is also no doubt that the fighting quality of the German soldier himself, whether motivated by fanaticism, discipline or fear, was a significant factor. The campaign in Normandy was the greatest military defeat yet suffered by the German armed forces, but it was also an exposition of German fighting power.


Titta på videon: Jeremy Brett as Sherlock Holmes - The Blue Carbuncle HD