Harry L. Hopkins

Harry L. Hopkins

Harry Lloyd Hopkins föddes i Sioux City, Iowa, den 17 augusti 1890. Efter examen från Grinnell College 1912 blev han socialarbetare i New York City. Han var också aktiv i det demokratiska partiet och en stark anhängare av Alfred Smith.

År 1931 utsåg Franklin D. Roosevelt Hopkins till verkställande direktör för New York State Temporary Emergency Relief Administration. Historikern, William E. Leuchtenburg, har hävdat: "Harry Hopkins ... ledde hjälporganisationer under Roosevelt i Albany. För en socialarbetare var han en udda sort. Han tillhörde ingen kyrka, hade skiljts och analyserats, gillade ras hästar och kvinnor, gavs till svordomar och klurighet och hade lite tålamod med moralister ... I en liten stad i Iowan hade han en gyllene hy av en pojke som hade uppfostrats i en storstadshall ... Han pratade till reportrar - ofta från sidan av munnen - genom tjocka lockar av cigarettrök, hans långa, magra kropp spretade över hans stol, hans ansikte galet och vrängt, hans ögon dart och misstänksamma, hans sätt bryskt, ikonklastiskt, nästan avsiktligt oförskämt och uttalad. "

När Roosevelt blev president rekryterade han Hopkins för att genomföra sina olika sociala välfärdsprogram. Som John C. Lee har påpekat: "På det stora hela är det uppenbart att civilverksadministratörens uppdrag hade fullbordats den 15 februari 1934. Hans program hade fått över fyra miljoner personer att arbeta, vilket direkt gynnat troligen tolv miljoner människor som annars är beroende av direkt lättnad. Programmet gav cirka sjuhundra miljoner dollar i allmän spridning. Sådana förluster som inträffade var försumbara, i procent, och till och med dessa förluster tillfördes förmodligen köpkraften i landet. "

Frances Perkins erinrade senare: "Hopkins blev inte bara Roosevelts hjälpadministratör utan hans allmänna assistent som ingen hade kunnat vara. Det fanns en temperamentsfull sympati mellan männen som gjorde deras förhållande extremt enkelt, såväl som troget och produktivt. Roosevelt var mycket berikad av Hopkins kunskap, förmåga och humana inställning till livets alla aspekter. "

Konstnären, Peggy Bacon träffade Hopkins under denna period: "Blek urban-amerikansk typ, som utstrålar en aura av kylig cynism och nederlag ironi som en månnig, melankologisk nyhetspojke som säljer tidningar en kall natt." Robert Sherwood, en av president Roosevelts närmaste rådgivare, beskrev honom som "en djupt klok och svagt olycksbådande man".

Journalisten, Raymond Gram Swing, blev en nära vän och argumenterade i sin bok, God kväll (1964): "En av mina vänligaste källor i regeringen var Harry Hopkins, som aldrig var för upptagen för att svara i telefonen eller se mig i en nödsituation ... Allmänheten misstro honom för att han var en professionell socialarbetare som plötsligt kom till utföra hög regeringspolitik enligt New Deal. Att den politik han hjälpte till att skapa visade sig vara till nytta och bevarade det amerikanska sättet att leva, inklusive fritt företagande, kommer med tiden att erkännas. "

Hopkins arbetade för Federal Emergency Relief Administration (1933-35) och Works Projects Administration (1935-38). I ett tal 1936 hävdade Hopkins: "Jag tror att dagarna med att låta människor leva i elände, att vara fattiga på botten, att barn är hungriga, att moralisera om robust individualism mot bakgrund av moderna fakta - jag tror att dessa dagar är över i Amerika. De har gått, och vi går framåt i full övertygelse om att vårt ekonomiska system inte behöver tvinga människor att leva i en eländig elände i smutsiga hus, halvmatade, halvklädda och saknar anständig sjukvård. " Som chef för WPA anställde Hopkins mer än 3 miljoner människor och ansvarade för byggandet av motorvägar, broar, offentliga byggnader och parker.

President Franklin D. Roosevelt bemyndigade Hopkins att inrätta Civil Works Administration (CWA). William E. Leuchtenburg, författaren till Franklin D. Roosevelt och New Deal (1963), har påpekat: "CWA var en federal operation från topp till botten; CWA -arbetare var med på den federala lönesedeln. Byrån tog hälften av sina arbetare från hjälplistor, den andra hälften var människor som behövde jobb, men som inte behövde måste visa sin fattigdom genom att underkasta sig ett behovsprövning.CWA gav inte lättnadsstöd utan betalade minimilön.Hopkins uppmanade att under en vinter mobilisera nästan lika många män som tjänstgjorde i försvarsmakten under första världskriget, hade att uppfinna jobb för fyra miljoner män och kvinnor på trettio dagar och sätta dem i arbete. I mitten av januari, på sin höjd, anställde CWA 4 230 000 personer. "

Under de fyra månaderna av dess existens byggde eller förbättrade CWA cirka 500 000 mil vägar, 40 000 skolor, över 3 500 lekplatser och idrottsplatser och 1 000 flygplatser. CWA anställde 50 000 lärare för att hålla landsbygdsskolor öppna och för att undervisa vuxenutbildningskurser i städerna. CWA anställde också 3000 konstnärer och författare. Det har uppskattats att CWA lade en miljard dollar köpkraft i den sjunkande ekonomin.

Roosevelt blev orolig för att skapa en permanent grupp människor på hjälparbete. Han sa till Hopkins: "Vi måste vara försiktiga med att det inte blir en vana med landet ... Vi får inte ta ställning till att vi kommer att ha permanent depression i det här landet, och det är mycket viktigt att vi har någon att säga det med kraft för dessa människor. " Trots protest från politiska personer som Robert LaFollette och Bronson Cutting, upphörde programmet i mars 1934.

Federal Emergency Relief Administration tog nu upp lättnadsbördan igen. Det fortsatte CWA: s oavslutade arbetsprojekt. FERA reste också fem tusen offentliga byggnader och sju tusen broar, rensade bäckar, muddrade floder och terrasserad mark. FERA anställde också lärare och över 1 500 000 vuxna lärdes att läsa och skriva. Det drev också förskolor för barn från låginkomstfamiljer och hjälpte 100 000 studenter att gå college.

År 1935 delades totalt 3 000 000 000 dollar ut. Merparten av dessa pengar gick till hemtjänstbyråer och avdelningar för välfärd för fattighjälp. Franklin D. Roosevelt kände att han hade lite att visa för dessa pengar. Den stora depressionen fortsatte och över 20 miljoner män fick fortfarande offentligt bistånd. Han skrev till Edward House i november 1934: "Det jag söker är avskaffandet av lättnad helt och hållet. Jag kan inte säga det högt ännu men jag hoppas kunna ersätta arbete med hjälp."

I januari 1935 föreslog Roosevelt ett gigantiskt program för akut offentlig anställning, som skulle ge arbete till 3 500 000 människor utan arbete. Roosevelt berättade för kongressen att lättnad var "en narkotisk, en subtil förstörare av den mänskliga andan ... Jag är inte villig att vårt folks vitalitet ska ytterligare förstöras genom att ge pengar, marknadskorgar, några timmars veckovis arbete. klippa gräs, kratta löv eller plocka upp papper i de offentliga parkerna. Förbundsregeringen måste och ska sluta med denna verksamhet. "

Works Projects Administration (WPA) inrättades i april 1935. Harold Ickes ville leda byrån. Han hävdade att Harry Hopkins var en oansvarig spenderare och inte "grundade pumpen" utan "bara slog på eldstickkontakten". Ickes ville att pengarna skulle spenderas på stora investeringar, medan Hopkins förespråkade att arbeta så många män som möjligt som för närvarande var på hjälp. Roosevelts främsta mål var att minska antalet hjälpmedel och han gav Hopkins övergripande kontroll över WPA.

År 1935 spenderade WPA 4,9 miljarder dollar (cirka 6,7 ​​procent av BNP). Huvudmålet var att tillhandahålla ett betalt jobb för alla familjer där försörjaren drabbades av långtidsarbetslöshet. Under de närmaste åren byggde WPA mer än 2500 sjukhus, 5 900 skolbyggnader, 1 000 flygplatslandningsfält och nästan 13 000 lekplatser. Som högst 1938 gav det lönearbeten för tre miljoner arbetslösa män (och några kvinnor).

Hopkins arbetade också som handelsminister (1938-40). Under de första stadierna av andra världskriget var han Roosevelts personliga sändebud till Storbritannien. Han var också medlem i War Production Board och fungerade som Roosevelts specialassistent (1942-45). William Leahy arbetade nära med Hopkins: "Hopkins hade ett utmärkt sinne. Hans sätt att förhålla sig till var direkt och ingen kunde lura honom, inte ens Churchill. Han påverkades aldrig av en persons rang. Roosevelt litade på honom implicit och Hopkins förrådde aldrig det förtroendet. Utbudet av hans verksamhet omfattade alla slags civila angelägenheter - politik, krigsproduktion, diplomatiska frågor - och vid många tillfällen militära angelägenheter ... Av hans lysande sinne, hans lojalitet och hans osjälviska hängivenhet till Franklin Roosevelt för att hjälpa till att bära på kriget raderade Harry Hopkins snart alla tidigare funderingar jag hade haft. "

Raymond Gram Swing har påpekat: "Det var hans ställning som president Roosevelts chefsassistent i andra världskriget som i synnerhet måste uppskattas och värderas bättre. Han var inte Roosevelts närmaste vän, för USA: s president har inte vänner i ordets rätta bemärkelse. Han kan inte ha lojalitet mot individer, eftersom han har placerat sin lojalitet mot landet först. Och för att vara hans första assistent kräver både ödmjukhet och hängivenhet och en förmåga nästan på en i nivå med sin ledares. På de oräkneliga konferenserna deltog Harry Hopkins utomlands som presidentens utsände, han var trubbig i tal, förnuftig i sinnet och dedikerad till kraven på seger. "

Hopkins blev inblandad i kontroverser under Yaltakonferensen. Journalisten, Drew Pearson, hävdade att det enades om att Röda armén skulle vara den första militära styrkan som kom in i Berlin. Hopkins utfärdade ett uttalande den 23 april 1945: "Det gjordes inget avtal i Jalta om att ryssarna först skulle komma in i Berlin. Det var faktiskt ingen diskussion om det. Stabscheferna hade kommit överens med de ryska stabscheferna och Stalin om den allmänna strategin som var att vi båda skulle driva så hårt vi kunde. Det är lika osant att general Bradley stannade vid Elbe på begäran av ryssarna så att ryssarna först kunde bryta igenom till Berlin. "

Vid president Franklin D. Roosevelt hoppades Hopkins med att ordna Potsdamkonferensen för Harry S. Truman men drog sig ur det offentliga livet strax efteråt. Hopkins sa till sin vän, Robert E. Sherwood: "Du och jag har något fantastiskt som vi kan ta med oss ​​resten av våra liv. Det är en stor insikt. För vi vet att det är sant vad så många trodde om honom och vad fick dem att älska honom. Presidenten svikade dem aldrig. Det är vad du och jag kan komma ihåg. Åh, vi vet alla att han kan vara upprörd, och han kan tyckas vara tidsfördröjande och försenad, och han skulle få oss alla att jobba tips när vi tyckte att han gjorde för många eftergifter för ändamålsenlighet. Men allt detta var i de små sakerna, de oviktiga sakerna - och han visste exakt hur det lilla och hur oviktiga de egentligen var. Men i de stora sakerna - allt det som var av verklig, permanent betydelse - han svikade aldrig folket. "

Harry Lloyd Hopkins dog av cancer i New York den 29 januari 1946.

Hopkins blev inte bara Roosevelts hjälpadministratör utan hans generalassistent som ingen hade kunnat vara. Roosevelt berikades starkt av Hopkins kunskap, förmåga och humana inställning till livets alla aspekter.

En av mina vänligaste källor i regeringen var Harry Hopkins, som aldrig var för upptagen för att svara i telefon eller träffa mig i en nödsituation. Jag besökte honom ofta och under hans sjukdom pratade han med honom mer än en gång medan han ockuperade det berömda Lincoln -sovrummet i Vita huset.

Jag vill lägga till en kommentar om Harry Hopkins. Jag anser att han bara tillfälligt avvisas från erkännande som en av Amerikas ovärderliga män, och jag är övertygad om att historiker kommer att återupptäcka honom och hans status bland de stora världsledarna under andra världskriget. Möjligen är en anledning till att lögn ännu inte är så ansedd att han personligen var fräck och likgiltig för sociala trevligheter. Han var lekfullt en slags tuff kille, pratade som en, klädd vårdslöst och gjorde inga salam till de stora ägodelar som de flesta män i det offentliga livet tar för givet att de måste göra.

Allmänheten misstro honom för att han var en professionell socialarbetare som plötsligt kom för att genomföra en hög statlig politik under New Deal. Att den politik han hjälpte till att skapa visade sig vara till nytta och bevarade det amerikanska sättet att leva, inklusive fritt företagande, kommer med tiden att erkännas.

Det var hans ställning som president Roosevelts chefsassistent i andra världskriget som i synnerhet behöver uppskattas och värderas bättre. På de oräkneliga konferenserna deltog Harry Hopkins utomlands som presidentens utsände, han var trubbig i tal, förträngd i sinnet och dedikerad till kraven på seger. Det är bra att påminna om att premiärminister Churchill, i ett uppbrott av hjärtlighet, sa till honom att han efter kriget måste komma att bo i England så att han kunde få en jämlikhet och bli känd som "Lord Heart of the Matter". Som chef för Munitions Assignment Board hade han viss kontroll över strategin i kriget; och eftersom USA var medlem i en koalition hade han viss kontroll över världsstrategin. Han var en ovärderlig kontakt mellan Pentagon och Vita huset. Det var han som föreslog general George C. Marshall att bli stabschef. Han var också ständigt oroad över arbetet i skåpkontor. Hans förhållande till presidenten gjorde sådana aktiviteter oundvikliga. Mängden arbete han gjorde skulle ha förskjutit en frisk man, men han bar lasten utan klagomål tills hans cancer gjorde slut på hans tjänster.

Jag tror att dagarna med att låta människor leva i elände, att vara fattiga på botten, att barn är hungriga, att moralisera om robust individualism mot bakgrund av moderna fakta - jag tror att dessa dagar är över i Amerika. De har gått, och vi går framåt i full övertygelse om att vårt ekonomiska system inte behöver tvinga människor att leva i en eländig elände i smutsiga hus, halvmatade, halvklädda och saknar anständig sjukvård.

CWA: s prestationer var möjliga genom mödosamma ansträngningar från Mr Hopkins och gruppen av skickliga unga assistenter som han har samlat och inspirerat. De har arbetat dagligen långt in på natten med en moral som är lätt att jämföra med en krigssituation. Dessa assistenter tilltalar Mr. Hopkins kärleksfullt som "Harry". Det finns ingen stelhet eller formalitet i deras personalkonferenser med honom, men han har deras respekt, förtroende och till synes helhjärtat samarbete. Praktiskt taget alla har aktiv erfarenhet av social välfärd eller annat arbete av lättnadskaraktär.

På det stora hela är det uppenbart att civilförvaltningsuppdragets uppdrag hade fullbordats den 15 februari 1934. Sådana förluster som inträffade var försumbara, i procent, och till och med dessa förluster tillfördes sannolikt landets köpkraft.

Således var Hopkins lösa organisationsförmåga motiverad av de uppnådda resultaten. Det gjorde det möjligt för honom att engagera sig i sysselsättning på två månader nästan lika många personer som var värvade och kallade till färgerna under vårt och ett halvt år av andra världskrigets mobilisering, och att varje vecka betala ut en högre genomsnittlig lönesats än armén eller Marin betala.

Som så ofta var "Harry the Hop", som vi kallade honom runt Vita huset, tyst under långa intervaller under alla diskussioner, men han skulle vanligtvis vara den första mannen som satte ett finger på det väsentliga elementet i en problem.

Churchills skämmande titel, "Lord Root of the Matter", var en korrekt beskrivning. Hopkins hade ett utmärkt sinne. Utbudet av hans verksamhet omfattade alla slags civila angelägenheter - politik, krigsproduktion, diplomatiska frågor - och, vid många tillfällen, militära angelägenheter. Vi såg mycket av varandra. De enda tidigare intryck jag hade av Hopkins gällde hans olika hjälpverksamhet under de första åren av Roosevelt -administrationen, och jag hade kanske några fördomar mot honom. Jag skojade ofta med honom om de dagarna och kallade honom ibland "Pinko" eller "Do-Gooder". Han tog det hela med god anda och vi hade aldrig några större meningsskiljaktigheter. Genom sitt lysande sinne, sin lojalitet och sin osjälviska hängivenhet till Franklin Roosevelt för att hjälpa till att fortsätta kriget, raderade Harry Hopkins snart alla tidigare funderingar som jag kanske hade.

Även om det kan bli officiellt förnekande är det verkliga faktum att amerikanska förskottspatruller fredagen den 13 april, en dag efter president Roosevelts död, var i Potsdam, vilket är till Berlin vad Bronx är till New York City men nästa dag drog sig ur Berlins förorter till floden Elbe cirka 50 mil söderut. Detta tillbakadragande beställdes till stor del på grund av ett tidigare avtal med ryssarna om att de skulle ockupera Berlin och på grund av deras insisterande på att det avtal han höll.

Den här historien av Drew Pearson är helt osann. Det gjordes inget avtal i Jalta om att ryssarna först skulle komma in i Berlin. Stabscheferna hade kommit överens med de ryska stabscheferna och Stalin om den allmänna strategin som var att vi båda skulle driva så hårt vi kunde.

Det är lika osant att general Bradley pausade vid floden Elbe på ryssarnas begäran så att ryssarna först kunde slå igenom till Berlin. Bradley fick en division långt ut mot Potsdam

men den nådde långt ut sig själv; leveranser var helt otillräckliga och alla som vet något om det vet att vi skulle ha tagit Berlin om vi hade kunnat göra det. Detta skulle ha varit en stor fjäder i arméns keps, men för Drew Pearson nu att säga att presidenten gick med på att ryssarna skulle ta Berlin är fullständigt nonsens.

Jag önskade honom (Roosevelt) en trevlig semester i Warm Springs, gick sedan ner till skåprummet - där Hopkins, Rosenman och jag hade jobbat så många timmar - och jag skrev promemorian på MacArthur, gick sedan till Carlton Hotel och berättade min fru att presidenten var i mycket sämre form än jag någonsin sett honom förut. Han hade verkat onaturligt tyst och till och med påhittig - aldrig tidigare hade jag befunnit mig i den konstiga positionen att fortsätta det mesta av samtalet med honom; och medan han hade piggnat till lite under lunchen under sin dotter Annas gnistrande inflytande, hade jag kommit djupt deprimerad från Vita huset. Jag tyckte att det var en välsignelse att han kunde komma undan ett tag till Warm Springs, och jag var säker på att resan över landet till San Francisco skulle göra honom mycket nytta. Tanken kom aldrig på mig att han den här gången kanske misslyckas med att samla som han alltid gjort. Jag kunde inte tro det när någon sa till mig att han var död. Som alla andra lyssnade jag och lyssnade på radion och väntade på beskedet - förmodligen i hans egen glädjande röst - att allt hade varit ett stort misstag, att bankkrisen och kriget var över och att allt skulle bli " grand-grand perfekt mobba. " Men när insikten äntligen tog sig igenom allt jag kunde tänka mig var: "Det slutligen krossade honom. Han kunde inte stå upp under det längre." "Det" var det fruktansvärda ansvaret som hade hopat sig och staplat spets i så många år. Rädslorna och förhoppningarna för hundratals miljoner människor över hela världen hade hört av sig på en mans tankar tills trycket var mer än dödlig vävnad kunde stå emot, och sedan sa han: "Jag har en fruktansvärd huvudvärk" och tappade sedan medvetandet och dog. "En massiv hjärnblödning", sa läkarna - och "massiv" var det rätta ordet.

Morgonen efter Roosevelts död ringde Hopkins mig från St. Mary's Hospital i Rochester, Minnesota. Han ville bara prata med någon. Det fanns ingen sorg i hans ton; han talade med en slags upphöjning som om han plötsligt hade upplevt odödlighetens föreställningar. Han sa: "Du och jag har något fantastiskt som vi kan ta med oss ​​resten av våra liv. Men i de stora sakerna - alla de saker som var av verklig, permanent betydelse - svikade han aldrig folket."


Harry Hopkins

Harry Lloyd Hopkins utmärkta liv och karriär under 1900 -talets första hälft låg i kärnan av stora sociala förändringar som definierade det moderna Amerika under 1900 -talet och början av 2000 -talet. Hopkins började sin karriär som 22-årig socialarbetare i ghetton i New York. Han fick så småningom ett nära samarbete med president Franklin D. Roosevelt och hans fru Eleanor Roosevelt. Hopkins var huvudarkitekten för FDR: s New Deal och var presidentens politiska "point -man. Josef Stalin. I samarbete med Eleanor Roosevelt slog Hopkins ut logistiken och driften av New Deal -program som skapats av "Brain Trust " av akademiker och socialpolitiska experter. Hopkins föddes den 17 augusti 1890 i Sioux City, Iowa, det fjärde barnet till David och Anna (Pickett) Hopkins. Han uppfostrades i Grinnell, Iowa, och tog examen från Grinnell College 1912. Han gifte sig med Ethel Gross i oktober 1913 och paret fick tre söner. Grinnell var en välmående, liten präriestad med progressiva religiösa värderingar. Samhällsekonomin baserades på jordbruk och medborgarna var främst protestantiska. Faktum är att Grinnell prästerskap, påverkat av Social Gospel Reform Movement, grundade Grinnell College. Akademiska program som erbjuds av skolan återspeglade också dessa rektorer och värderingar. I grund och botten ansåg dessa värderingar att varje man är sin broders målvakt. Strax efter examen från Grinnell College accepterade Hopkins anställning på Christadora House, ett "Intentional Community " i New York Citys Lower East Side ghetto. Snart accepterade han en tjänst hos New York-baserade föreningen för att förbättra de fattigas villkor (AICP). Med början i positionen som "vänlig besökare, blev " Hopkins överförmyndare för Employment Bureau för den byrån. År 1915 utsåg New York borgmästare John P. Mitchell Hopkins till posten som sekreterare i Bureau of Child Welfare. Ungefär vid tidpunkten för Amerikas inträde i första världskriget (1917) flyttade Hopkins sin familj till New Orleans, där han arbetade som chef för Civil Relief, American Red Cross Gulf Division. Han utsågs till general manager 1921. Hopkins underlättade utkastet till en stadga för American Association of Social Workers (AASW) och valdes till dess ordförande 1923. När han återvände till New York 1922 tillträdde Hopkins tjänsten som generaldirektör för New York Tuberculosis Association (NYTA), och det växte enormt.

Snart uppmärksammad av dåvarande New York -guvernören Franklin Roosevelt, blev Hopkins ombedd att driva den första statliga hjälporganisationen i landet, Temporary Emergency Relief Administration (TERA). När FDR fick ordförandeskapet 1933 var 25 procent av den amerikanska arbetsstyrkan arbetslösa, trots att tidigare president Hoover slutligen erkände djupet av den fortsatta ekonomiska depressionen. Hopkins rekryterades till FDR 's Brain Trust, som inkluderade flera av Hopkins Grinnell College -alumner. Hopkins tjänstgjorde som handelsminister från 1938 till 1940. Med den nationella scenen för stora förändringar utforskade Brain Trust ekonomisk och social politik som skulle börja stabilisera den amerikanska ekonomin. Att ta Amerika från Gold Standard, skapa Emergency Banking Act/Federal Deposit Insurance Corporation (FDIC) är bara två exempel. De skapade också policyer för att ge amerikanska direkt hjälp genom den nya Federal Emergency Relief Administration, (FERA). Hopkins var den första chefen för FERA. FDR -administrationen ökade snart medel till FERA och lade till ytterligare program för att få människor tillbaka till jobbet och återuppliva den amerikanska ekonomin. Hopkins och Brain Trust kritiserades för överdrivna utgifter av konservativa kongressmedlemmar, som hävdade att ekonomin skulle reda ut sig i längden. Till vilket Hopkins svarade: "Människor äter inte i längden, de äter varje dag." Louisianas amerikanska senator och eldmärkespopulist Huey P. Long ansåg att FDR inte hade gått tillräckligt långt för att hjälpa Amerikas fattiga, och kommunistpartiet fick politisk mark vid den tiden. Hopkins arbetade nära med First Lady för att främja och försvara andra hjälporganisationer som inkluderar Civil Works Administration (CWA), Federal Surplus Relief Administration, (FSRA), Works Progress Administration (WPA) och Tennessee Valley Authority (TVA). De flesta av dessa program fanns till slutet av deras användbarhet, några utmanades i domstol och avbröts så småningom, men TVA är fortfarande en kraftfull och accepterad byrå än idag. National Labor Relations Act, (Wagner Act, 1935), som införde kollektivförhandlingar på arbetsplatsen och skapandet av Social Security Administration, var två av de mest kraftfulla och hållbara programmen i New Deal. Medan det mesta av arbetskraften fanns i öst, var de flesta projekten i väst. Många av Amerikas sjukhus, kommunala simbassänger, parker, motorvägar, broar, dammar och unika strukturer, som går tillbaka till dessa dagar, används fortfarande idag. Till exempel står WPA: s Federal Theatre Project (Library of Congress) som ett kulturminne som FERA och CCC producerade Golden Gate Bridge, Bonneville Dam, Hoover Dam och tusentals andra projekt över hela landet. Som FDR: s poängmänniska eller inofficiella utsände höll Winston Churchill Hopkins i hög aktning, en gång påpekade han "Han var den mest trogna och perfekta kommunikationskanalen mellan presidenten och mig. " Och med hänvisning till Hopkins ' grepp och uppskattning av Europas kamp med Tyskland, sa Churchill, "Det skulle vara nederlag, förstörelse och slakt av Hitler med undantag för alla andra syften, lojaliteter eller mål. bok, Verona hemligheter, måla Hopkins som en rysk spion. Inget sådant påstående har styrkts eller bevisats. Hopkins dog i början av 1946 och gick under för en lång och försvagande sjukdom.


Harry Hopkins, sovjetisk agent

Som juriststudent i slutet av 1940 -talet blev jag fascinerad av avslöjandena av det kommunistiska penetrationen av det amerikanska samhället, inklusive sovjetisk spionage mot den amerikanska regeringen. Det svurna vittnesbördet från tidigare spionkurirer Whittaker Chambers och Elizabeth Bentley gjorde det åtminstone klart för mig att hundratals högt placerade amerikanska medborgare hade svikit sitt land för att främja Sovjetunionens sak och slutliga seger.
Den övertygelsen, som delades av miljoner av mina amerikaner, resulterade i den grymma kontroversen som delade landet i mer än ett decennium efter slutet av andra världskriget, när det kalla kriget började. När situationen eskalerade med övertygelsen av Alger Hiss, president för Carnegie Endowment for International Peace, för mened när han förnekade att han hade varit en sovjetisk spion, verkade slaget svänga till vår fördel. Men liberalerna, som fruktade anklagelsen om att de hade ignorerat faran, motattackade och gjorde Wisconsin-senator Joseph McCarthy till en allsidig skurk som påstås ha smutit ut oskyldiga offer med grundlösa anklagelser om kommunism eller pro-kommunism, och gradvis vände tidvattnet. I slutet av 1950-talet var slaget över, och det verkade klart att “anti-antikommunisterna ” hade vunnit.
Vad ingen annan än några få underrättelsepersonal visste var att vår regering i början av 1940 -talet hade registrerat tusentals kodade meddelanden från sovjetiska agenter i Washington och New York till sina överordnade i Moskva, och under de följande åren hade de lyckats avkoda många av dem. Dessa budskap visade tydligt att vår sida i den stora kontroversen hade rätt. Alger Hiss hade verkligen varit en sovjetisk spion, enligt anklagelse. Så hade Julius Rosenberg och mängder av andra.
Men av skäl som fortfarande inte förklarats, undanhölls denna oerhört viktiga information från den amerikanska allmänheten förrän för några korta år sedan, då senator Daniel Moynihan, demokraten i New York, insisterade på att de fördömande dokumenten skulle avklassificeras. Under deras kodenamn är “Venona Papers ” nu tillgängliga för alla via Library of Congress.
Att läsa dessa sändningar från Moskvas främsta spioner är att skymta omfattningen och framgången för deras ansträngningar och den ovärderliga hjälp de fick från hundratals amerikanska förrädare. Som en guide till dem kan man inte göra bättre än att läsa “The Venona Secrets ” (Regnery 2000), en ny bok av Herbert Romerstein och avlidne Eric Breindel.
Nästan 50 år har gått sedan denna kontrovers var i kok, och minst 60 sedan sovjetisk spionage var på topp, så det är knappast förvånande att det finns många miljoner amerikaner som till och med namnet Alger Hiss är fullständigt meningslöst. Men det finns fortfarande många människor i livet som kan komma ihåg när president Franklin Roosevelts förtrolige var en man vid namn Harry Hopkins. Och de kommer förståeligt nog att bli förvånade över att få veta att Iskhak Akhmerov, i ett meddelande daterat den 29 maj 1943, vid den tiden hänvisade till en agent 19 som rapporterat om diskussioner mellan Roosevelt och Winston Churchill i Washington där agenten hade varit närvarande. Endast Harry Hopkins uppfyller kraven för agentens identitet. Inte undra på att Akhmerov, vid en föreläsning i Moskva i början av 1960 -talet, identifierade Hopkins vid namn som “ den viktigaste av alla sovjetiska krigstidsagenter i USA. ”
Det tog 50 år att bludgeonera Alger Hiss ’ -försvarare för att erkänna att den här suveräna byråkraten, som gick upp som chef för utrikesdepartementets kontor för särskilda politiska frågor, faktiskt hade varit en sovjetisk agent hela tiden. Och det kommer förmodligen att ta ytterligare 50 för att tvinga Franklin Roosevelt ’s beundrare att erkänna att deras hjältes närmaste förtrolige och rådgivare var ännu en sovjetisk agent.
Men dokumenten och vittnesbörd finns nu i offentliga register, och de gör det klart att vi som läste varningen om sovjetisk spionage och politisk nedbrytning för 50 år sedan inte visste hälften av det.
“ Venona Secrets ” innehåller mycket annat som kommer att chocka dem som är för unga för att komma ihåg dessa gamla strider. Och för oss som kommer ihåg det är ett tröstande bevis på att sanningen, hur sent som helst, har ett sätt att komma fram.

William Rusher är en framstående kollega vid Claremont Institute for the Study of Statesmanship and Political Philosophy.


Harry Hopkins och New Deal Policies

The cultural and political currents that shaped American society during the early decades of the twentieth century had a decided effect on the configuration of the American welfare system as it appeared in the 1930s. Social workers, politicians, and reformers carried those currents into the maelstrom of the Great Depression to influence New Deal policy. New York City took the lead in many of the movements that influenced the way Franklin Roosevelt’s administration addressed problems arising out of economic crises during the Great Depression–the city’s innovative approach to unemployment became a prototype for work relief programs the charities controversy conditioned much of the later policy surrounding public subsidies and child care the city’s widows’ pension program laid the foundation for the Aid Dependent Children (ADC) program. There were, of course, many social and political leaders from New York who brought their ideas and attitudes to Washington in 1933, including Frances Perkins, Homer Folks, and Jane Hoey. Harry Hopkins was unique among them because he seemed to combine all of the experiences that contributed to America’s emergent welfare system. His proposed job assurance program was neither ameliorative nor preventive. Rather, it was meant to place economic agency in the hand of the worker because Roosevelt’s federal relief administrator believed that relief did not improve status of the worker only the security of an assured wage could do this.

Secretary of Labor Frances Perkins wrote Harry Hopkins a letter in 1940 when she thought (incorrectly, it turned out) that he was leaving the administration, recalling “that evening in March 1933 when you and I and Bill Hodson argued out the urgency of the relief situation and devised ways and means of bringing it to the attention of the President… It was through your leadership the whole country, including the Government, discovered a new human area.” Perkins praised Hopkins’ creativity in constructing “a decent, reasonable relief system” that she predicted would give rise to real reforms in the future. Despite the efforts of some of the nation’s best leaders, this never happened.

Hopkins did not intend to construct a permanent relief system. He wanted to employ the temporarily unemployed. Moreover, for a time at least, Hopkins was successful in overcoming Americans’ traditional aversion to direct, public relief. In 1933 the federal government, for the first time, accepted responsibility for the welfare of the people. This was innovative. Only the severity of the economic crisis allowed Hopkins’ relief programs to be initiated. People were starving, and any program that would help them out of their misery, even the dole, would have their grateful support. Both Roosevelt and Hopkins believed that direct relief was inappropriate for most Americans. The able-bodied unemployed should be given the opportunity to earn wages that would provide security for the family and stimulate the economy through consumer spending. If all workers could be guaranteed a job, either through private enterprise or through government projects, the economic health of the nation would be assured.

Hopkins’ work programs became the centerpiece of his plan for economic security. He first expressed this preference for work over relief in 1915 when he helped administer the Bronx Zoo project, which can be seen as a pilot program for New Deal work relief. During the 1930s the government spent billions to provide jobs for America’s idle workforce through the FERA, CWA, and WPA as well as through Harold Ickes’ PWA. The WPA, the culmination of Roosevelt’s program to get workers back on the job and to stimulate the economy, did provide work for millions. Although the program had its critics, it was enormously popular. The significance of the WPA to the story of the development of America’s welfare system lies in the ideals that led to its creation and the compromises that it demanded.

Hopkins believed that the nature of America’s economic system inevitably would lead to “reservoirs of unemployed knocking on the gates of our factories” because cyclical unemployment would become a permanent feature of the industrial system. Thus it was up to the government to provide sufficient benefits for those unable to find employment in private industry. Those temporarily in need because of involuntary unemployment should no longer have to rely on private charity but should be provided for out of the national income. Yet what Hopkins had hoped would become the third instrument of government relief policy never materialized. His proposed work program did not become a permanent part of the 1935 legislation. Loyalty to President Roosevelt as well as a practical turn of mind convinced Hopkins to accept the WPA as a compromise. At a time when most people believed that the nation was on its way to economic recovery, Hopkins could not have been surprised that the administration hesitated to take such a radical step. Government jobs had a socialistic tinge, might compete unfairly with private business, and could prove to be outrageously expensive.

The 1935 Social Security Act thus led America on a different path to becoming a welfare state from what Hopkins had envisioned. Workers would be protected by federally-mandated, time-limited, and state-administered unemployment insurance and, when they retired, by old-age insurance. There would be no government-assured job when unemployment insurance ran out. Means-tested public assistance would help those whose poverty did not result from unemployment due to the economic crisis, mainly mothers with dependent children and the elderly. Hopkins recognized that poor children probably comprised the largest single group of needy. Furthermore, while the Social Security measures might well be extended to many poor children, many others would remain beyond help. Those children would be reliant on ADC, whose benefits, Hopkins knew, were “far too meager in many states.”

In 1935 relief became a state-level responsibility. When the Social Security Act passed, Hopkins declared: “We are going to quit Federal relief on November 1st.” He called upon the states to assume responsibility for those unable to work, insisting that they had the resources. “There is no state in the Union that hasn’t the power and wealth to take care of the unemployables if they want to. . . . And the Federal government isn’t leaving them high and dry.” However, Hopkins regarded federal monies for these programs and the federal mandate as a legitimizing element for this assistance, pointing out that the states received 50 percent of the cost of Old Age Assistance and one-third of the cost of ADC from the federal government. Thus, according to Hopkins’ plan, every family with an employable member would be supported by his or her earnings, and families with no employable member would be cared for by the state.

Hopkins never gave up his commitment to a permanent program of countercyclical government projects to absorb unemployed industrial workers. For him unemployment was no longer just a temporary effect of the Great Depression. It would always be a pressing social problem, the result of technological advances, of normal business cycles, or of the market economy. The Social Security Act, Hopkins declared, is only the beginning employment assurance must be added to public assistance and social insurance in order to complete the package. At the end of 1936, he wrote an article for the New Republic in which he stated: “If it becomes evident that private enterprise cannot make the most efficient use of all available manpower and all available resources, people will look to public services as a means of supplementing private employment.” The federal government, he wrote, should augment unemployment insurance with public works not only to employ idle workers but “also to release the productive energies of persons who would otherwise be unemployed.” He insisted that if industry was unable to employ enough workers, then it must be prepared to pay its share of the cost of employing workers on public projects as well as the cost of unemployment insurance. For years he had vigorously defended his program of government jobs for the able-bodied unemployed as the American way to welfare. Government work projects would stimulate the economy through public money, which would be spent for materials to support these projects and then respent by newly confident, wage-earning workers. Government jobs would prime the economic pump. And this, Hopkins declared, “is as American as corn on the cob.”

Hopkins knew what he was talking about, being from Iowa. The nature of the programs that he directed during the 1930s reflected much of his rural background and education as well as his early social work experiences. The commitment to public service, to democracy, and to capitalism that he took from his Grinnell experience never wavered. Neither did his belief that social justice was attainable. He rejected the formal religion of his mother and the religious impulse that had been so strong at Grinnell College and Christodora House for a more personal ethic. His moral standards simplified into a do-unto-others ideology and he discarded any notion that relief should be used as a lever for adjusting the behavior of its recipients. Practicality took root during Hopkins’ early career when he realized that he needed a platform of power from which to implement his ideas. His belief that prevention of poverty was just as important as amelioration but that the security of a job paying a living wage was more important than either remained with him throughout the New Deal years.

Hopkins’ administration of work-relief and widows’ pensions programs in New York City during the Progressive Era carried over into the New Deal with particular significance. Like many progressive reformers in the New Deal, he jockeyed for position within the Roosevelt administration in order to implement his policies and programs. However, unlike most, by 1935 Hopkins had an extremely close relationship with the president, which allowed him latitude and influence. Thus the programs he administered and the attitudes he imparted had an enormous impact on the nature of American social policy.

Harry Hopkins’ ideal welfare state has never been realized. He clearly recognized the shortcomings of the Social Security Act of 1935. Yet although the act did not include a permanent job assurance or a national health program, programs he had campaigned for, it still established federal responsibility for the welfare of Americans. For this reason, Hopkins felt the act was an important step along the American way to welfare.

A belief in the pauperizing effect of relief in any form and a tendency to judge relief recipients in moral instead of economic terms always has been an integral part of the national mind. This prevented America’s welfare system from maturing into its complete form, with a work-assurance component. Although Hopkins recognized this, he could not change it. Several months before his death in late January 1946, Harry Hopkins expressed his disdain of the paralyzing fear of doing harm by doing good. He challenged the fear that many of his critics expressed, the fear that if the government ensured its citizens of the opportunity to work, “it would destroy the incentive for hard work which is so characteristic of our American tradition.” Hopkins did not believe in moralizing he did not worry that people’s character would be destroyed if they got old-age benefits or government jobs. In a democracy, the government had a responsibility to ensure the welfare of its citizens. He argued that “full employment must and can be attained within the framework of our traditional democratic processes” and that it was “a contradiction in terms” to fight for democracy abroad while admitting “that the system may not be able and certainly should not attempt to assure every man able and willing to work a right to an opportunity to secure the reasonable necessities of life that make up what we know as the American standard of living.”

How to Cite this Article (APA Format): Hopkins, J. (2009). Harry Hopkins: Sudden hero, brash reformer. New York, NY: Palgrave MacMillan. Retrieved [date accessed] from /eras/harry-hopkins-influence-new-deal/.


A Soviet Agent? Harry Hopkins?

The former K.G.B. agent Oleg Gordievsky seems intent on making the same muddle of history that Kremlin planners have made of the economy. He has captured headlines by claiming that Harry L. Hopkins, Franklin D. Roosevelt's trusted friend and adviser, was an "agent of major significance" of the Soviet Union.

What is infuriating is how the West ern press is aiding Mr. Gordievsky's efforts to craft a best-seller. In the excerpts of his book, "KGB: The Inside Story," I have seen, he never calls Mr. Hopkins a spy. Yet headline writers do. The book says, "Hopkins was an American patriot with no admiration for either the principle or the practice of the Communist state." Absurdly, the author also says, "Hopkins had been an unconscious rather than a conscious agent."

What deeds did Mr. Hopkins commit that may, in the popular mind, attach the monicker "spy" to him? According to Mr. Gordievsky, who was in knickers when Mr. Hopkins died in 1946, the former social worker advocated positions favored by Moscow. Under this definition, King George VI and Ronald Reagan could be considered Soviet agents.

More specifically, Mr. Hopkins is accused of influencing the U.S. to accept Soviet control over Poland, the Baltic states and Romania. I hope Mr. Gordievsky provided more accurate information than this to British intelligence during the two decades he was allegedly a double agent.

As Mr. Gordievsky hits the book promotion trail, perhaps he can explain why he did not identify Winston Churchill as a Soviet agent. After all, Mr. Churchill entered into the highly secret, ill-advised "percentages" agreement with Stalin in October 1944, conceding major portions of Central and Eastern Europe to Soviet domination. Such cynical "spheres of influence" were anathema to Mr. Roosevelt and Mr. Hopkins.

Mr. Hopkins refused to allow the White House to dispatch a cable to Mr. Churchill -- drafted by the Joint Chiefs and approved by the President -- out of fear that it might be construed as American approval for Churchill to enter into such arrangements with Stalin. In May 1945, Mr. Hopkins warned Stalin to his face that "the entire structure of world cooperation and relations with the Soviet Union would be destroyed" if he would not allow a free Poland to emerge from the ashes of war, as he had promised to do at Yalta.

Mr. Gordievsky indicts Mr. Hopkins for a post-Yalta euphoria. But as Sir John Martin, Mr. Churchill's principal private secretary, who was there told me, everyone, British and American alike, believed in the immediate aftermath of Yalta that they had just fashioned an enduring blueprint for peace and freedom. After five years of war, maybe they were entitled to a moment of euphoria.

Mr. Gordievsky is continuing the crusade started by Senator Joseph McCarthy of Wisconsin: half truths, innuendo, distortions, third-hand information -- all fused into a grand name-smearing indictment.

Like Senator McCarthy, if Mr. Gordievsky is to prosper he must make news. But the other revelations in his long-awaited book are rather thin gruel. He "solves" the insipid hunt for the so-called fifth man in the Kim Philby, Donald Maclean, Guy Burgess and Anthony Blunt spy circle by offering up an individual who confessed to being a Soviet agent nearly 25 years ago. And his salutation to Julius and Ethel Rosenberg as "dedicated and courageous Soviet agents" merely echoes the more authoritative voice of Nikita S. Khruschev.

Gen. George C. Marshall predicted that Mr. Hopkins's enormous contributions to his country would never be appreciated. But then, as that renowned savant Senator McCarthy warned us, General Marshall was always in Stalin's hip pocket.


Book Review: Wartime Missions of Harry L. Hopkins (Matthew B. Wills) : WW2

The lengthy travels of Harry L. Hopkins, FDR’s trusted lieutenant, did much to foster cooperation among the Allies.

Politically, he was not the most popular of President Franklin D. Roosevelt’s lieutenants. But historically, Harry L. Hopkins played a crucial role for the Allies in World War II. Indeed, he was vital to FDR’s success. He lived at the White House for 3 1/2 wartime years, but he held no military rank or cabinet post, not even an ambassadorship. At age 50, his stomach shrunken by cancer sur-gery, he was an unlikely warrior. Long before America officially entered World War II after the Japanese attack on Pearl Harbor on December 7, 1941, and long before Hopkins embarked on his exhausting, high-risk wartime missions, FDR told others, “The doctors have given Harry up for dead.” And yet, Hopkins somehow survived the four war years still to come–he even outlived Roosevelt, albeit by less than a year.

Hopkins’ role during World War II and his service to FDR are revealed in incisive book by Colorado attorney Matthew B. Wills, Wartime Missions of Harry L. Hopkins (Pentland Press, Raleigh, N.C., 1996, $17.95). Wills reminds us of this New Deal bureaucrat’s remarkable travels that took him to No. 10 Downing Street and the Kremlin as President Roosevelt’s personal emissary to Winston Churchill and Joseph Stalin.

Hopkins first met “Former Naval Person” Churchill when he spent the better part of a month visiting at various British venues with him, as Wills notes in considerable yet fascinating detail. That trip took place in early 1941, when the Roosevelt administration unofficially was doing its best to shore up the sagging British against the Nazi behemoth that was chewing up Western Europe.

Hopkins then traveled east shortly after Germany’s invasion of its own ally, the Soviet Union, in late June 1941. The trip required a two-stage journey. On the first leg Hopkins crossed the Atlantic from Washington, D.C., to England, then he endured a dangerous 2,000-mile, flight from the British Isles to Archangel󈞀 hours nonstop aboard a lumbering American-made Consolidated PBY Catalina. “The responsibility for getting Hopkins to Russia fell squarely on the shoulders of 28-year-old Flight Lieutenant David McKinley,” writes author Wills. “Although McKinley had experience with long range patrols over the North Atlantic, he had never flown around the North Cape of Norway to Archangel.”

Hopkins’ greatest risk during the flight was from attack by German fighters based in occupied Norway, notes Wills. Determined to include as much fresh detail as possible in his book, Wills got in touch with retired Air Vice Marshal McKinley, now living in the Channel Islands, to obtain a firsthand account of that flight. McKinley recalled: “I was attacked many times by German and Italian fighters in the Mediterranean and each time I dived to sea level where the fighters seemed unable to pull out and so plunged into the water. I would have tried like tactics had I been attacked on the Archangel route.”

Fortunately, they were not attacked on the way to Archangel, but Hopkins, already exhausted, still had to face the four-hour flight from Archangel to Moscow. He had gotten only two hours of sleep–and eaten a sumptuous, vodka-laced dinner aboard a Soviet admiral’s yacht.

This taxing trip brought Hopkins to his first meeting with Soviet dictator Josef Stalin (known as “Uncle Joe” during those wartime years). The exhausted traveler extended FDR’s promise of materiel help for the staggering Soviets, and Stalin furnish-ed a monstrous list of Soviet war needs and also made various claims and assurances that later turned out to be not entirely truthful.

That would not be Hopkins’ only encounter with Stalin, as Wills relates, often including more personal detail supplied by the players themselves (or by intimates such as family members). Hopkins and Stalin would meet again at the international Allied conferences at Yalta and then when Hopkins accompanied FDR’s successor, Harry S. Truman, to Potsdam.

As is well known, it was never easy to deal with Stalin. To make matters more difficult, by the time of Yalta and Potsdam, Stalin clearly had his eye on the subjugation of Central Europe in the postwar world. Ever since Yalta, critics have accused FDR and Hopkins of caving in to Stalin’s demands. They claim that Stalin’s motives should have been no surprise, since the Allies knew that the Soviets had joined Nazi Germany in the rape of Poland at the war’s outset.

Wills also turns his detail-focused eye upon another major conference of World War II, one often forgotten today–the crucial meeting in London during the summer of 1942, when the American military chiefs and their British counterparts (with Hopkins again representing FDR) assembled to iron out conflicting grand strategies for defeating Nazi Germany in Africa, Europe and the Soviet Union. The most urgent question was when and where to go on the offensive and assault the formidable Nazi redoubt. That summertime conference resulted in the decisions to invade North Africa that fall and to postpone any cross-Channel assault on occupied France until the Allies were strong enough to land and stay, as they did at Normandy two years later.

Hopkins was presented the Distinguished Service Medal in September 1945, just days after the official surrender of the Japanese aboard USS Missouri. Hopkins’ citation said: “At major conferences of world powers he threw his every effort toward the speedy solution of weighty problems. With deep appreciation of the armed forces’ needs and broad understanding of the commander-in-chief’s overall policy, with exceptional ability to weld our Allies to the common purpose of victory over aggression, Mr. Hopkins made a selfless, courageous and objective contribution to the war effort.”

Wartime Missions–an eminently readable 73-page volume that includes notes, a bibliography, historical photos and an index–features a foreword written by Robert Hopkins, Harry’s son. Robert Hopkins capsulizes this dedicated World War II warrior’s prewar career as a New Deal ally and political lieutenant to the man–the other man–in the White House.


The Significance of New Deal Architect Harry Hopkins

Harry Lloyd Hopkins (August 17, 1890 – January 29, 1946) was an American social worker, the 8th Secretary of Commerce, and President Franklin Delano Roosevelt‘s closest advisor on foreign policy during World War II. He was one of the architects of the New Deal, especially the relief programs of the Works Progress Administration (WPA), which he directed and built into the largest employer in the country. In World War II, he was Roosevelt’s chief diplomatic troubleshooter and liaison with Winston Churchill and Joseph Stalin. He supervised the $50 billion Lend-Lease program of military aid to the Allies.

Harry Hopkins’ Significance

At the Yalta conference of February 1945, the second meeting of the Big Three, Stalin got practically everything he wanted, including a free hand in Eastern Europe. Yet Harry Hopkins, FDR’s close aide, told the president, “The Russians have given us so much at this conference that I don’t think we should let them down.” What the Russians had granted was their willingness for the Soviet Union to have three votes in the proposed United Nations instead of the sixteen that they had originally demanded. (How generous.) Stalin had been somewhat forthcoming on the issue of the United Nations since he could see the importance that FDR attached to it, and realized that he was likelier to win concessions for himself on other issues if he made conciliatory gestures on this one, which he considered of relatively little significance.


Harry Lloyd Hopkins

Harry Lloyd Hopkins (August 17, 1890 – January 29, 1946) was one of Franklin Delano Roosevelt's closest advisers. He was one of the architects of the New Deal, especially the relief programs of the Works Progress Administration (WPA), which he directed and built into the largest employer in the country. In World War II he was Roosevelt's chief diplomatic advisor and troubleshooter and was a key policy maker in the $50 billion Lend Lease program that sent aid to the allies.

Harry Hopkins was born at 512 Tenth Street in Sioux City, Iowa, the fourth child of four sons and one daughter of David Aldona and Anna (nພ Pickett) Hopkins. His father, born in Bangor, Maine, ran a harness shop, after an erratic career as a salesman, prospector, storekeeper and bowling-alley operator but his real passion was bowling, and he eventually returned to it as a business. Anna Hopkins, born in Hamilton, Ontario, had moved at an early age to Vermillion, South Dakota, where she married David. She was deeply religious and active in the affairs of the Methodist church. Shortly after Harry was born, the family moved successively to Council Bluffs, Iowa, and Kearney and Hastings, Nebraska. They spent two years in Chicago, and finally settled in Grinnell, Iowa.

Hopkins attended Grinnell College and soon after his graduation in 1912 took a job with Christodora House, a social settlement in New York City's Lower East Side ghetto. In the spring of 1913 he accepted a position from John A. Kingsbury of the New York Association for Improving the Condition of the Poor (AICP) as "friendly visitor" and superintendent of the Employment Bureau within the AICP's Department of Family Welfare. During the 1915 recession, Hopkins and the AICP's William Matthews, with $5,000 from Elizabeth Milbank Anderson's Milbank Memorial Fund, organized the Bronx Park Employment program, one of the first public employment programs in the U.S.

Social and public health work

In 1915, New York City Mayor John Purroy Mitchel appointed Hopkins executive secretary of the Bureau of Child Welfare which administered pensions to mothers with dependent children.

Hopkins at first opposed America's entrance into World War I, but when war was declared in 1917 he supported it enthusiastically. He was rejected for the draft because of a bad eye. Hopkins moved to New Orleans where he worked for the American Red Cross as director of Civilian Relief, Gulf Division. Eventually, the Gulf Division of the Red Cross merged with the Southwestern Division and Hopkins, headquartered now in Atlanta, was appointed general manager in 1921. Hopkins helped draft a charter for the American Association of Social Workers (AASW) and was elected its president in 1923.

In 1922, Hopkins returned to New York City where the AICP was involved with the Milbank Memorial Fund and the State Charities Aid Association in running three health demonstrations in New York State. Hopkins became manager of the Bellevue-Yorkville health project and assistant director of the AICP. In mid-1924 he became executive director of the New York Tuberculosis Association. During his tenure, the agency grew enormously and absorbed the New York Heart Association.

In 1931, New York Governor Franklin D. Roosevelt named R. H. Macy's department store president Jesse Straus as president of the Temporary Emergency Relief Administration (TERA). Straus named Hopkins, then unknown to Roosevelt, as TERA's executive director. His efficient administration of the initial $20 million outlay to the agency gained Roosevelt's attention, and in 1932, he promoted Hopkins to the presidency of the agency. Hopkins and Eleanor Roosevelt began a long friendship, which strengthened his role in relief programs.

In March 1933, Roosevelt summoned Hopkins to Washington as federal relief administrator. Convinced that paid work was psychologically more valuable than cash handouts (the "dole"), Hopkins sought to continue and expand New York State's work-relief programs, the Temporary Emergency Relief Administration. He supervised the Federal Emergency Relief Administration (FERA), the Civil Works Administration (CWA), and the Works Progress Administration (WPA). Over 90% of the people employed by the Hopkins programs were unemployed or on relief. He feuded with Harold Ickes, who ran a rival program—the Public Works Administration—which also created jobs but did not require applicants to be unemployed or on relief.

FERA, the largest program from 1933 to 1935, involved giving money to localities to operate work relief projects to employ those on direct relief. CWA was similar, but did not require workers to be on relief in order to receive a government sponsored job. In less than four months, the CWA hired four million people, and during its five months of operation, the CWA built and repaired 200 swimming pools, 3,700 playgrounds, 40,000 schools, 250,000 miles (400,000 km) of road, and 12 million feet of sewer pipe.

The WPA, which followed the CWA, employed 8.5 million people in its seven-year history, working on 1.4 million projects, including the building or repair of 103 golf courses, 1,000 airports, 2,500 hospitals, 2,500 sports stadiums, 3,900 schools, 8,192 parks, 12,800 playgrounds, 124,031 bridges, 125,110 public buildings, and 651,087 miles (1,047,823 km) of highways and roads. The WPA operated on its own, and on selected projects in cooperation with local and state governments, but always with its own staff and budget. Hopkins started programs for youth (National Youth Administration) and for artists and writers (Federal One Programs). He and Eleanor Roosevelt worked together to publicize and defend New Deal relief programs. He was concerned with rural areas but increasingly focused on cities in the Great Depression.

During the war years, Hopkins acted as Roosevelt's unofficial emissary to British Prime Minister Winston Churchill. Roosevelt dispatched Hopkins to assess Britain's determination and situation. Churchill escorted Hopkins all over the United Kingdom, and converted him to the British cause. At a small dinner party before he returned, Hopkins rose to propose a toast. "I suppose you wish to know what I am going to say to President Roosevelt on my return. Well I am going to quote to you one verse from the Book of Books . "Whither thou goest, I will go and where thou lodgest I will lodge, thy people shall be my people, and thy God my God." Hopkins became the administrator of Lend Lease.

Hopkins had a major voice in policy for the vast $50 billion Lend Lease program, especially regarding supplies, first for Britain and then (upon the German invasion) the USSR. He went to Moscow in July 1941 to make personal contact with Joseph Stalin. Hopkins recommended, and the president accepted, the inclusion of the Soviets in Lend Lease. He then accompanied Churchill to the Atlantic Conference. Hopkins promoted an aggressive war against Germany and successfully urged Roosevelt to use the Navy to protect convoys before the U.S. entered the war in December 1941. Roosevelt brought him along as advisor to his meetings with Churchill at Cairo, Tehran, Casablanca in 1942-43, and Yalta in 1945. He was a firm supporter of China, which received Lend Lease aid for its military and air force. Hopkins wielded more diplomatic power than the entire State Department. Hopkins helped identify and sponsor numerous potential leaders, including Dwight D. Eisenhower. He continued to live in the White House and saw the president more often than any other advisor.

Although Hopkins' health was steadily declining, Roosevelt sent him on additional trips to Europe in 1945 he attended the Yalta Conference in February 1945. He tried to resign after Roosevelt died, but President Harry S. Truman sent him on one more mission to Moscow. American Ambassador to Moscow Averell Harriman reported to a class at George Washington University in the Fall of 1992 that it was in 1945 that he observed how Stalin once abruptly terminated a conversation and proceeded to cross the span of the a large hall at the Kremlin to personally greet Hopkins as he and Harriman entered. Harriman indicated that this was considered by all those present to be an strong indication of the Soviet view of the respect that the Soviets had for Hopkins personally, that such a breech of protocol was signaling a great honor.

Hopkins had 3 sons who served in the armed forces during the war, Robert, David and Stephen. Stephen was killed in action serving in the United States Marine Corps, during the landing on Kwajalein Atoll in the Pacific Theater.

Hopkins was the top American official charged with dealing with Soviet officials during World War II and spoke with many Russians, from middle ranks to the very highest. He often explained to Stalin and other top Soviets what Roosevelt was planning, in order to enlist Soviet support for American objectives. As a major decision maker in Lend Lease, he expedited the sending of material to the Soviet Union, as Congress had ordered, in order to end the war as quickly as possible. This included accepted shipments of uranium and offered shipments of "ferro-uranium from Latrobe". George Racey Jordan, a lend-lease major in the Air Force, accused Hopkins of passing nuclear weapons plans to the USSR, but a congressional committee stated the charges were dubious.

It is likely that Soviets who spoke to Hopkins would have been routinely required to report the contact to the NKVD, the Soviet national security agency. Mark (1998) says that some Soviets such as master-spy Iskhak Akhmerov thought he was pro-Soviet while others thought he was not. Verne W. Newton, author of FDR and the Holocaust, said that no writer discussing Hopkins has identified any secrets disclosed, or any decision in which he distorted American priorities in order to help Communism. As Mark demonstrates, Hopkins was not in fact pro-Soviet in his recommendations to FDR, he was anti-German and pro-U.S. Any "secrets" disclosed were authorized. Mark says that at this time any actions were taken specifically in order to help the American war effort and prevent the Soviets from making a deal with Hitler.

Hopkins died in New York City in January 1946, succumbing to a long and debilitating battle with stomach cancer. His body was cremated and the ashes interred in his old hometown of Grinnell, Iowa.

There is a house on the Grinnell College campus named after him.

Presidential Cabinet Secretary. He served as United States Secretary of Commerce from 1938 to 1940 during the Second Administration of President Franklin Delano Roosevelt.


Accuracy in Media

A new book titled The Sword and the Shield has attracted considerable media attention, because it is based on copies of KGB documents that were smuggled out of the Soviet Union six years ago. Vasily Mitrokhin a KGB archivist had painstakingly copied KGB files for many years. He had kept his copies hidden under the floor of his country house until 1992, when British intelligence managed to get both him and his six trunks of copied documents out of Russia. Christopher Andrew, a Cambridge don, has now published a book based on them.

The New York Times, The Washington Post, 60 Minutes and Nightline have all done substantial stories about the revelations Christopher Andrew has plucked from Mitrokhin?s archive. They have exposed an 87-year-old English grandmother who fed atomic secrets to the Soviets beginning during World War II and who has never been prosecuted. They have told about Soviet plans to sabotage our electric power facilities and oil pipelines in the event of war. They have told about a Soviet effort to blame the spread of the AIDS virus on the U.S. military, disinformation that Accuracy in Media exposed 12 years ago when Dan Rather put it out on the CBS Evening News.

But they have all overlooked the biggest news in the Andrew book? New evidence that proves that Harry Hopkins, the closest and most influential adviser to President Franklin D. Roosevelt during World War II, was a Soviet agent. Andrew had reported this in a book he had written in 1990 based on information provided by Oleg Gordievsky, a high-level KGB officer who had also been smuggled out of the Soviet Union by British intelligence. Gordievsky reported that Iskhak Ahkmerov, the KGB officer who controlled the illegal Soviet agents in the U.S. during the war, had said that Hopkins was “the most important of all Soviet wartime agents in the United States.”

Hopkins secret meetings with Ahkmerov were not known to anyone until Gordievsky revealed them. They began before Hopkins made a trip to Moscow in July 1941, a month after the Germans invaded the Soviet Union. His insistence that aid be extended to Stalin with no strings attached justifies Ahkmerov?s evaluation of his performance. There is evidence that Hopkins even went so far as to arrange for the shipment of uranium to the Soviet Union to help them develop the atomic bomb. Despite this, Andrew argued that Harry Hopkins was “an unconscious rather than a conscious agent.”

Mitrokhin?s documents showed that Hopkins had warned the Soviet ambassador that the FBI had learned through a bug it had placed in the home of Steve Nelson, a Soviet illegal agent, that Nelson was getting money from the embassy. He met Ahkmerov from time to time, giving him information to send to Moscow and receiving secret messages from Stalin.

Andrew tries to put an innocent face on this, saying Hopkins was using Ahkmerov as a “back channel” to communicate with Moscow. Ray Wannall, former FBI assistant director for counter-intelligence, says he always suspected that Hopkins was a Soviet agent and that this is proof of his treachery.

Reed Irvine and Cliff Kincaid

Ready to fight back against media bias?
Join us by donating to AIM today.


Personlig

In 1913, Harry Hopkins gift Ethel Gross. They had three sons and then divorced in 1929. He married his second wife, Barbara Duncan in 1931, but she died in 1937. They had a daughter. His third marriage was to Louise Gill Macy in 1942.

In 1939, Harry Hopkins was diagnosed with stomach cancer. He lived until 29th January 1946, and even though several years had passed, it is believed he died from the complications of the stomach cancer.


Titta på videon: David Roll - The Hopkins Touch