Hur ofta användes hemduvor under världskriget?

Hur ofta användes hemduvor under världskriget?

Det verkar som att den strategiska vikten hos specialuppfödda duvor är mycket högre än jag först trodde, baserat på antalet duvor som använts och ansträngningen att stoppa dem. (Under andra världskriget tränade tyskar till och med falkar för att jaga duvor, så det fanns ett helt sidoslagfält med fåglar). Wikipedia nämner duvorna ofta, men visar inte riktigt många detaljer eller länkar. Jag trodde att de huvudsakligen användes av hemliga tjänster, men de franska trupperna använde till och med mobila duvkullar.

Så min fråga är, hur ofta användes duvor i WW1 & 2? Tyskarna verkar ha lärt sig från första världskriget och tränat falkar. Jag skulle vara intresserad av att veta vilken typ av information (lägesrapporter från framsidan, hemliga agentrapporter, finns det några foton/protokoll) som utfördes av duvor och på vilka tidsskalor detta gjordes (timmar, dagar). Vilken genomsnittlig sträcka hade dessa duvor att flyga?


Den tyska Wikipedia -artikeln listar följande siffror (troligtvis hämtade från Salvador Bofarulls bok "Duvpost genom historien" som jag inte kunde hitta online, siffrorna bekräftas dock på en massa andra ställen):

  • Uppskattade 100 000 hemduvor som användes under första världskriget, med en framgång på 95% (anmärkningsvärt pålitlig).
  • US Army hade 54 000 hemduvor under andra världskriget i US Army Pigeon Service.
  • Den brittiska armén hade 250 000 hemduvor under andra världskriget.

Jag kunde inte hitta några siffror för den sovjetiska armén, bara det ständigt upprepade uttalandet om oklart ursprung som nämnde 15 000 levererade meddelanden. Jämfört med siffrorna ovan skulle detta betyda att den sovjetiska armén knappt använde hemduvor. Jag kunde inte heller hitta bevis för någon betydande användning av hemduvor av den tyska armén under andra världskriget.

Du kan se hur duvorna användes genom att titta på "kändisarna":

  • Intelligens bakom fiendens linjer: Kommando
  • Viktig stridsinformation när andra kommunikationsmöjligheter inte är tillgängliga: Cher Ami, G.I. Joe, William av Orange
  • Kommunicera position för tvångslandade flygplan: Royal Blue, Winkie
  • Snabb fjärrkommunikation: Gustav, Paddy

Btw, det verkar som att tyskarnas användning av falkar inte är bekräftad och sannolikt inte har hänt. Duvor sköts helt enkelt, både under WWI och WW2. "Brieftaubenverordnung" av den 20 september 1940 förbjöd också att duva duvor i de ockuperade områdena Belgien och Frankrike.


Duvan i historien

Ingen annan fågel har haft så nära band med människan, inte heller varit till nytta för honom på så många sätt. Under århundradena har duvan tjänat honom som symbol, offer, matkälla och inte minst som budbärare, både helig och sekulär. Det har också spelat en mindre roll som bete och lockbete i den gamla falkensporten och massakrerades av hundra i 1800-talets engelska duvskytte. Idag har de mildare sysslorna med duvtransporter och tävlingar båda en stor följd i många delar av världen.

Det kan inte sägas att duvan är en mycket populär fågel nuförtiden. I världens städer, där de flesta nu bor, är de mycket i allmänhetens ögon men betraktas i allmänhet som en medborgerlig olägenhet. Idag är människor indelade i dem som älskar varelserna och dem som avskyr dem. Tyvärr förbiser denna nuvarande fördom många aspekter av fågelns långa historia och erkänner inte den stora skulden som den tidigare hade varit skyldig, det är inte bara någon annan fågel.

Urban Flock av
Feralduvor

Rockduvor in
Naturlig livsmiljö

Duvans tidigaste historia går tillbaka till en avlägsen tid i antiken då den primitiva människan dyrkade den mäktiga modergudinnan som fågeln var oupplösligt knuten till. Det symboliska bandet mellan dem härrör främst från duvans exceptionella fruktsamhet, men kan ha varit förknippad med den märkliga ömheten i dess uppvaktningsbeteende. Den arkeologiska upptäckten av verklighetstrogna duvbilder vid sidan av gudinnans figurer, från bronsåldern (2400-1500 f.Kr.) i sumeriska Mesopotamien, bekräftar dessa gamla rötter. Tillbedjan av gudinnan och hennes fågel spred sig till Kreta, där hon avbildades med duvor på huvudet, och även till Cypern där fåglarna kan ses på romerska mynt som ligger på templets taktoppar. I den grekisk-romerska klassiska världen betraktades Aphrodite (Venus) främst som kärleksgudinnan till vilken duvoffer gjordes i utbyte mot välsignelser och förmåner i sådana frågor, medan Demeter (Ceres), en annan version av modergudinnan, ibland lånade duvsymbolen.

Forntida grekisk legend berättar om den heliga eklunden vid Dodona där guden Zeus (Jupiter) och hans duvprästinnor gjorde orakulära tolkningar baserade på fåglarnas flykt och beteende. Bland de fåglar som vanligtvis användes var korpar, kråkor, kranar och ugglor, men bara duvan med sin medfödda heminstinkt kunde lita på att återvända utan att misslyckas, särskilt när den används i hemlighet som budbärare. Ett tidigt grekiskt mynt visar Zeus som står mellan träd på vilka fåglarna ligger. I grekisk mytologi blev förhållandet mellan Venus och Mars (Ares), krigsguden, en populär allegori om strider som övervinns av kärlek. Under renässansen illustrerades detta grafiskt i målningar och manuskript.

Gamla testamentets berättelse om Noa och hans frigivning av duvan från arken visar att han också var bekant med fågelns hemförmåga. Symbolen för duvan som bär en olivkvist och förmedlar sitt budskap om hopp och fred har bestått fram till i dag. En variant av legenden berättar att arken vilade på berget Ararat i bergsområdet mellan Svarta och Kaspiska havet, en händelse som firades på ett mynt från 1600-talet som visar duvan med budskapet om gott hopp.

Många aspekter av hednisk tillbedjan vävdes in i den tidiga kristna dogmen och duvan, liksom andra djupt rotade inslag i det förflutna, anpassades och förevigades. I Nya testamentet den allegoriska uppmaningen av Jesus Kristus till sina lärjungar, 'Se, jag sänder er ut som får mitt bland vargar, var därför så kloka som ormar och ofarliga som duvor', påminner ormen och duvan, båda symbolerna för forntida gudinna. Duvan som den Helige Anden, det gudomliga budbäraren, hade utvecklats till Tredje personens tredje person. Det spelade en central roll i kristendomen, särskilt vid tillkännagivandet när det förde budskapet från Gud till Maria och i samband med Jesu dop. I mer konkret form användes duvbilder i kyrkor som prydnader för bänkar och som teckensnittsomslag och även som behållare för de heliga sakramenten.

Mobile Pigeon Loft första världskriget

Den vita duvan är fortfarande ett populärt emblem för fred och välvilja, och i denna konsumentismens tidsålder har den stor spridning i många sorters reklam, inklusive gratulationskort. När den avbildas med en olivgren i näbben symboliserar den det traditionella budskapet som har sitt ursprung i den bibliska historien om Noa. Maximmen 'Hawks and Doves', där hökarna gynnar handling och ingripande medan duvorna stöder kompromisser och förhandlingar, var redan bekant i tidiga sagor och används ofta nuförtiden, särskilt i tider av konflikter. Medierapporter om fredsmarscher bar ofta beskrivningen av Duvans dag. På senare tid har den politiska skandalen i Storbritannien om leverans av flygplan till Saudiarabien avslöjat att en märklig snedvridning av det arabiska ordet för affären, 'Yammah', betyder 'fredsduva'.

Faktum är att fåglarna har haft så många roller, som symboler för gudar och gudinnor, offeroffer, budbärare, husdjur och mat och ibland mer än en av dessa samtidigt, att man inte kan låta bli att tro att vi har lagt för mycket på dem. Att älska dem för sin heminstinkt och sedan använda den instinkten för sport eller krig kan verka som exploatering. Men den nuvarande fördom som finns mot stadsduvan är möjligen den största ironin av alla. Vår tidigare skuld till fågeln får inte glömmas bort.

De vilda stadsduvorna i städer över hela världen idag är till stor del flyktingfåglar från övergivna duvdukar från igår. Stadsbyggnader liknar de klippiga klipporna i den naturliga livsmiljön och har råd med alternativa häckningsplatser. Fåglarna själva har blivit utmärkt anpassade till riskerna och livskraften i stadens existens, men det kan inte sägas att de är mycket populära. Eftersom de är mycket offentliga betraktas de i allmänhet som en medborgerlig olägenhet. Därför söker man i många delar av världen en lösning av medborgerliga myndigheter. Dödliga kontroller är inte bara omänskliga utan har visat sig vara ineffektiva. Däremot har en kombination av åtgärder för att '' duvsäkra '' byggnader och att begränsa duvmatning från allmänheten till anvisade områden tillsammans med uppförande av duvloft för fåglarna, från vilka ägg tas bort, visat sig lyckas minska tal.

PCRC, Unit 4, Sabre Buildings, Sabre Close, Newton Abbot, Devon, TQ12 6TW


Pigeon Racing: A Miners World?

Män som tillbringade sitt yrkesliv under jorden hittade en ny värld av frihet för tävlingsfåglar.

I Ron Berrys berättelse 1982 "Time Spent" bestämmer Lewis Rimmer, en 57-årig walisisk gruvarbetare, att dö bland sina duvor. Efter att ha "nästan 30 år" huggit kol i Fawr -gropen är lungorna fulla av damm och eftersom han inte längre kan arbeta tvingas gruvan göra honom överflödig. Han har rätt till ersättning och, som han påminns, bör facket också hjälpa till. Men tanken skrämmer honom. Hela hans känsla av mening - hans värde som "man" - kommer från att vara en collier. Kunde inte prata med sin fru, han slungar ut till sitt duvloft i trädgården. Det är det enda andra stället han känner sig själv. Han är närmare fåglarna än någon annan. När han öppnar luckan, skjuter han ut dem försiktigt. Då de svävar lågt över dalen, förbannar han tyst, stoppar ett hagelgevär i munnen och drar i avtryckaren.

Berrys berättelse är ett upprörande porträtt av de mänskliga kostnaderna för kolbrytning i södra Wales under branschens döende dagar. Det avslöjar hälsoproblem, ekonomiska påfrestningar, familjespänningar och psykiska påfrestningar som många gruvarbetare känner. Men det visar också hur nära dessa erfarenheter kan återspeglas i gruvarbetarnas relationer med sina duvor och hur mycket man kan lära sig om gruvans sociala historia från duvtävlingen.

"Fattigmans racerhäst"

Hemduvor är kända för att ha använts för att föra meddelanden sedan de tidigaste tiderna. År 776 f.Kr. tillkännagavs segrarna vid de första olympiska spelen till städer i hela Grekland av duvor och Julius Caesar sägs ha använt dem på sina kampanjer. På 1500 -talet förmedlade de budskap över det ottomanska riket och i början av 1800 -talet bar de nyheter över Engelska kanalen. Det är ingen slump att 1815 fick ordet om Napoleons nederlag vid Waterloo till London av duva.

Det var först lite senare som tanken på att tävla hemduvor för sport tog fäste. Det introducerades troligen för Storbritannien av belgiska racers, som släppte sina fåglar från så tidigt som 1819. Men det kom inte riktigt igång förrän eltelegrafen kom, lite mer än ett decennium senare. Eftersom fåglar inte längre behövs för att transportera information sålde handlare, tidningar och statliga myndigheter sina lager, vilket gjorde dem lättare tillgängliga för tidiga hobbyister.

Duvtävlingar tycks först ha satt rötter i södra England. Dokumentärskivan är fläckig, men några av de första människorna som höll fåglar finns i London. Vävare i Spitalfields uppfödde duvor för flygning senast 1830. Därifrån spred sig övningen norrut. År 1850 var det så väl etablerat i Bolton att det väckte uppmärksamhet hos folkhälsoansvariga 1860 att det hade nått Derbyshire och 1877 gjorde det sitt första kända framträdande i Northumbria.

Då hade lopp redan blivit en veckovis aktivitet i många delar av landet. De var till en början kortdistansaffärer och involverade i allmänhet entusiaster från en enda by eller ett samhälle. Upplägget var rudimentärt. Fåglarna fördes till en förutbestämd plats, vanligtvis inte mer än tio mil bort, och släpptes sedan för att flyga tillbaka till sina coops. När de kom fram fick deras ägare ta dem till en överenskommen mötesplats, ofta en pub eller butik. Den första som kom dit var vinnaren. Senare blev längre lopp, organiserade efter mer formella linjer, normen. I det här fallet användes tåg för att ta duvorna till startpunkten ringar fästes på fåglarnas ben för att underlätta identifiering specialiserade klockor togs in för att registrera den exakta ankomsttiden och vinnarna bestämdes baserat på medelhastighet, snarare än ankomst på en andra, godtycklig plats.

Deltagarna kan komma från alla samhällsskikt. Längre lopp, i synnerhet, tenderade att locka människor från en mängd olika bakgrunder. År 1892 räknade en klubb i Newcastle läkare, affärsmän och colliery -chefer bland sina medlemmar och 1899 vann prinsen av Wales till och med ett lopp i Lerwick. Men från början dominerades kortare lopp av arbetande män och sporten som helhet fortsatte ses som en stereotyp arbetarklassaktivitet. Som en Wigton -åkare uttryckte det, var duvorna ”den stackars mannens tävlingshäst”. Gruvarbetare - särskilt i södra Wales, norra England och centrala Skottland - var bland de mest ivriga racers. Mot slutet av första världskriget erinrade Jeff Bell om att alla i hans gruvstad i Cumbrian hade "alla ett litet loft ... och vi sprang från ungefär en hundra och femtio mil". Några år senare uppskattade en walisisk gruvarbetare att i Rhondda -byar fanns det fyra eller fem loft på varje gata.

På en vinge och en bön

För dessa samhällen var duvkapplöpning endast möjlig på grund av dramatiska förändringar i arbetarklassens materiella förhållanden. Genom övergången till fabrikslagen från 1874, som införde 56,5-timmars arbetsvecka för kvinnor, och i kolmineregleringslagen från 1906, som begränsade collier till en åtta timmars dag, skapades den fritid som krävs för att utföra den krävande uppgiften att uppfostra och träna en fågel. Så också öppnade utbyggnaden av järnvägsnätet på 1840- och 1850-talen möjligheten till prisvärda resor och gjorde långdistanslopp genomförbara för första gången. Avskaffandet av skatterna på tidningar 1861 främjade tillväxten inte bara för massupplagor utan också av de specialiserade tidskrifter som är viktiga för fågelentusiasten.

Duvtävling var dock en krävande sport, som de flesta gruvarbetare bara kunde utöva med svårighet. Utrymme var det mest uppenbara problemet. Duvloften tog mycket plats. Idag rekommenderar de flesta duvtävlingsorganisationer att varje fågel har minst tio kubikmeter luft men även under 1800 -talet, när uppskattningarna var lägre, kan den nödvändiga volymen fortfarande vara betydande. De flesta gruvarbetare hade helt enkelt inte platsen de få som ofta kämpade med orena förhållanden. Som George Orwell påpekade 1937 tenderade gruvarbetarnas hem i norra England att vara gamla, ohälsosamma och trånga. Av de tio exemplen han gav - från Wigan, Sheffield och Barnsley - var de flesta för fuktiga eller farliga för att vinden skulle vara till någon nytta och ingen hade en gård. Sådana förhållanden var visserligen inte alltid typiska men Orwell ger ändå en känsla av hur svårt det kan vara att helt enkelt bygga ett loft i äldre bostäder ända fram till andra världskriget. Nyare, sociala bostäder var lite bättre. Även om Orwell insåg att lägenheter och hus av "Corporation" var av avsevärt högre kvalitet, var det vanligtvis förbjudet för invånare att hålla varken fjäderfä eller hageduvor, vanligtvis på grund av den förmodade hälsorisken. Ibland lyckades racingorganisationer förhandla fram en kompromiss. Men även då ansåg många entusiaster att ytterligare utrymme hade vunnits endast på bekostnad av oöverkomliga restriktioner.

Krigsaffisch som varnar människor om farorna med att skjuta bärduvor, 1940 -talet © Mary Evans Picture Library/Onslow Auctions ..

Pengar var en ännu större utmaning. I jämförelse med andra tidsfördriv från arbetarklassen var duvtävlingen dyr. Loft kostar en ganska slant. Det fanns också klockor att köpa eller hyra, korgar att bära duvorna i och naturligtvis fåglarna själva. På 1880 -talet kunde gruvarbetare som ville köpa en stamtavla betala allt mellan £ 5 och £ 20. Vid 1920-talet hade priserna sjunkit något, men även då kostade duvor av rimlig kvalitet i området 25–10 pund. Medlemskap i en klubb - viktigt för dem som ville tävla - var inte heller billigt. År 1925 debiterade Oughtibridge Homing Society i Yorkshire en årlig avgift på 17: or och det kostade extra att tävla. Sedan var det maten. Medan en duva kunde klara sig tillräckligt på enkla frön, som man kunde hitta, kåpa eller köpa i de flesta byar utan stora svårigheter, föredrog seriösa tävlande en mer sofistikerad - och dyrare - kost. Sammantaget innebar allt detta att duvtävling helt enkelt var bortom många gruvarbetares möjligheter. Orwell uppskattade att den genomsnittliga veckolönen för en Yorkshire -gruvarbetare var £ 3 10s 6 ½d. Efter att de grundläggande utgifterna hade uppnåtts fanns det lite - om något - kvar för fritidsaktiviteter. För dem som tävlade duvor innebar det betydande ekonomiska offer. Oftare än inte fick racerfamiljerna nöja sig med lite mer än en vinge och en bön.

Att bli en person

Varför var då duvkapplöpning så populärt bland gruvarbetare? En uppenbar förklaring är spänningen som erbjuds. Även om det inte fanns någon direkt tillfredsställelse, som med fotboll eller dart, kunde gruvarbetare bli lyriska om den uppskjutna spänningen att se en efterlängtad duva återvända till loftet. Spel har ökat förväntan. Långdistanslopp, ibland med hundratals tävlande, kunde bära stora prispottar och sidospel mellan vänner och rivaler var vanligt. I kortare lopp var prispengarna nödvändigtvis mycket lägre men mat och dryck satsades vanligtvis på resultatet.

En annan möjlig förklaring är skickligheten som duvkapplöpning involverade. Häckande fåglar, träning av dem att återvända till sitt loft, välja foder och hantera sin träning krävde inte bara stort tålamod, utan också detaljerad kunskap. Vissa gruvarbetare gjorde det till sitt uppdrag att lära sig så mycket som möjligt om sina fåglar och var stolta över att utveckla sin egen, mycket egenartade teknik. År 1930 förklarade en person som intervjuades av Mass Observation att han, före varje lopp, följde samma rutin. I onsdags gav han sina fåglar "två torskleveroljekapslar" för att tömma tarmarna, sedan på torsdagen matade han dem med en tårta gjord på 11 olika typer av frön, tvättade med ett nypa sherry. Resten av veckan ägnades åt att noggrant undersöka fågelns avföring för att kontrollera att det var rätt färg.

Sällskaplighet var också viktigt. Ingen racer var någonsin en ö. Entusiaster samlades i kök och gårdar för att diskutera tekniker eller kontrollera stamtavlor. Vid klubbmöten, som ofta hålls på en pub, kan gemensamma intressen blomma ut i varaktiga vänskap. För William Anderson var vänskap överlägset den "största belöningen" för duvtävlingar.

Det kanske mest intressanta är frigivningen från en manlighetskultur, baserad på en bild av gruvarbetaren som både en försörjare och en ”tuff man”, vilket kan vara känslomässigt isolerande. Trots den bekräftelse som kan härledas från umgänge med andra män och kärleksstyrkan som förenade hushållen, hade gruvarbetare ofta svårt att relatera till sina familjer. Många barn kom ihåg sina fäder som stillsamma och avlägsna, osäkra på hur - eller om - de ska uttrycka känslor, vilket framgår av Lewis Rimmers gruvliga, till och med kalla förhållande till sin fru.

Som historikern Martin Johnes har argumenterat för, erbjöd duvtävling ett sätt att övervinna detta. Det var ett tillfälle att vårda och ta hand om en annan varelse, att njuta av delikatess och mjukhet och att njuta av tyst sällskap. I många fall gav det också en ursäkt för att umgås med söner och döttrar. Rutinuppgifter delades ut som sysslor och duvorhållningens hemligheter delades. Som den walisiska poeten Gwenallt uttryckte det, gjorde duvtävlingar 'arbetaren till en levande person'.

Under årtiondena efter att Gwenallt skrev dessa ord minskade duvtävlingen bland gruvarbetare i takt med sin bransch. Efter omskiftningarna i andra världskriget och gropstängningarna på 1970- och 1980 -talet förlorade det mycket av den popularitet det en gång hade. Ändå - som Berrys historia illustrerar - förblev den djupt sammanflätad med gruvgemenskapens erfarenheter och det fortsätter att göra det idag. Historiker som försöker förstå gruvarbetarens komplexa, ofta konfliktfyllda värld, ignorerar den på egen risk.

Alexander Lee är stipendiat i Center for the Study of the Renaissance vid University of Warwick. Hans senaste bok, Machiavelli: His Life and Times, finns nu i pocket.


Innehåll

Vid 3000 f.Kr. använde Egypten hemduvor för duvstolpar och utnyttjade den unika kvaliteten på denna fågel, som när den tas långt från boet kan hitta hem på grund av en särskilt utvecklad känsla av orientering. Meddelanden knöts sedan runt duvens ben, som frigjordes och kunde nå sitt ursprungliga bo. Vid 1800 -talet användes hemduvor i stor utsträckning för militär kommunikation. [5]

Sporten att flyga budduvor var väletablerad redan för 3000 år sedan. [6] De användes för att utropa vinnaren av de antika OS. [6] [7] Budduvor användes redan 1150 i Bagdad [8] och även senare av Djingis Khan. Vid 1167 hade en reguljär trafik mellan Bagdad och Syrien upprättats av sultan Nur ad-Din. [9] I Damietta, vid Nilens mynning, såg den spanska resenären Pedro Tafur bärduvor för första gången, 1436, även om han föreställde sig att fåglarna gjorde rundturer, ut och tillbaka. [10] Republiken Genua utrustade sitt system med vakttorn i Medelhavet med duvstolpar. Tipu Sultan från Mysore (1750–1799) använde också budduvor som de återlämnade till Jamia Masjid -moskén i Srirangapatna, som var hans huvudkontor. Duvhålen kan ses i moskéens minareter än idag.

År 1818 kallade ett stort duvlopp Cannonball Run ägde rum i Bryssel. [6] 1860 använde Paul Reuter, som senare grundade Reuters pressbyrå, en flotta med över 45 duvor för att leverera nyheter och aktiekurser mellan Bryssel och Aachen, terminalen för tidiga telegraflinjer. Resultatet av slaget vid Waterloo 1815 har ofta påståtts ha levererats till London av duva men det finns inga bevis för detta, och det är mycket osannolikt att duvstolpen var sällsynt förrän på 1820 -talet. [11] Under det fransk-preussiska kriget användes duvor för att transportera post mellan belägrade Paris och det franska obebodda territoriet. I december 1870 tog det tio timmar för en duva med mikrofilm att flyga från Perpignan till Bryssel. [12]

Historiskt sett bar duvor budskap bara ett sätt, hem till sig. De var tvungna att transporteras manuellt före en annan flygning. Men genom att placera maten på en plats och sitt hem på en annan plats har duvor tränats för att flyga fram och tillbaka upp till två gånger om dagen på ett tillförlitligt sätt, vilket täcker rundturer upp till 160 km (100 mi). [13] Deras tillförlitlighet har gett upphov till tillfällig användning på postvägar, till exempel Great Barrier Pigeongram Service som upprättades mellan Auckland, Nya Zeeland, förorten Newton och Great Barrier Island i november 1897, [14] möjligen den första vanliga flygposten service i världen. Världens första "luftpost" -stämplar utfärdades för Great Barrier Pigeon-Gram Service från 1898 till 1908. [15]

Hemduvor anställdes fortfarande under 2000 -talet av vissa avlägsna polisavdelningar i Odisha -staten i östra Indien för att tillhandahålla nödkommunikationstjänster efter naturkatastrofer. I mars 2002 tillkännagavs att Indiens Police Pigeon Service messenger -system i Odisha skulle gå i pension på grund av den utökade användningen av Internet. [16] Talibanerna förbjöd att hålla eller använda hageduvor i Afghanistan. [17]

Till denna dag deltar duvor i tävlingar. [18]

Forskning har utförts i avsikt att upptäcka hur duvor, efter att ha transporterats, kan hitta tillbaka från avlägsna platser som de aldrig har besökt tidigare. De flesta forskare tror att hemförmågan är baserad på en "karta och kompass" -modell, med kompassfunktionen som låter fåglar orientera och kartfunktionen gör att fåglar kan bestämma sin plats i förhållande till en målplats (hemloft). [19] Medan kompassmekanismen verkar förlita sig på solen har kartmekanismen varit mycket debatterad. [20] Vissa forskare tror att kartmekanismen bygger på fåglarnas förmåga att upptäcka jordens magnetfält.

En framstående teori är att fåglarna kan upptäcka ett magnetfält för att hjälpa dem att hitta hem. Vetenskaplig forskning föreslog tidigare att ovanpå en duvans näbb finns ett stort antal järnpartiklar som förblir i linje med norr som en konstgjord kompass, så den fungerar som en kompass som hjälper duvan att bestämma sitt hem. En studie från 2012 motbevisade dock [ citat behövs ] denna teori, sätta fältet tillbaka på kurs för att söka efter en förklaring till hur djur detekterar magnetfält. [21]

En ljusmedierad mekanism som involverar ögonen och är lateraliserad har undersökts något, men utvecklingen har implicerat trigeminusnerven i magnetoception. [22] [23] Forskning av Floriano Papi (Italien, början av 1970 -talet) och nyare arbete, till stor del av Hans Wallraff, tyder på att duvor också orienterar sig med hjälp av den rumsliga fördelningen av atmosfärisk lukt, [20] känd som luktnavigering.

Annan forskning tyder på att hemduvor också navigerar genom visuella landmärken genom att följa välkända vägar och andra konstgjorda funktioner, göra 90-graders svängar och följa vanliga vägar, ungefär på samma sätt som människor navigerar. [24]

Forskning från Jon Hagstrum från US Geological Survey tyder på att hemduvor använder lågfrekvent infraljud för att navigera. [25] Ljudvågor så låga som 0,1 Hz har observerats för att störa eller omdirigera duvnavigering. Duvaörat, som är alldeles för litet för att tolka en så lång våg, dirigerar duvor att flyga i en cirkel när de först tar luft, för att mentalt kartlägga så långa infraljudsvågor.

Olika experiment tyder på att olika raser av hemduvor förlitar sig på olika ledtrådar i olika omfattning. Charles Walcott vid Cornell University kunde visa att medan duvor från ett loft var förvirrade av en magnetisk anomali i jorden hade det ingen effekt på fåglar från ett annat loft 1,6 km (1 mil) bort. Andra experiment har visat att förändring av den upplevda tiden på dygnet med artificiell belysning eller användning av luftkonditionering för att eliminera lukt i duvornas hemrost påverkade duvornas förmåga att återvända hem. [ citat behövs ]

GPS -spårningsstudier indikerar att gravitationella avvikelser också kan spela en roll. [26] [27]

Postvagn Redigera

Ett meddelande kan skrivas på tunt ljust papper, rullas in i ett litet rör och fästas på en budduvans ben. De reser bara till en "mentalt markerad" punkt som de har identifierat som sitt hem, så "duvstolpe" kan bara fungera när avsändaren faktiskt håller i mottagarens duvor.

Med träning kan duvor bära upp till 75 g (2,5 oz) på ryggen. Redan 1903 använde den tyska apotekaren Julius Neubronner bärduvor för att både ta emot och leverera akut medicinering. [28] År 1977 inrättades ett liknande system med 30 bärduvor för transport av laboratorieprov mellan två engelska sjukhus. Varje morgon togs en korg med duvor från Plymouth General Hospital till Devonport Hospital. Fåglarna levererade sedan okrossbara flaskor tillbaka till Plymouth efter behov. [29] Bärduvorna blev onödiga 1983 på grund av att ett av sjukhusen stängdes. [30] På 1980 -talet fanns ett liknande system mellan två franska sjukhus i Granville och Avranche. [31]


Duvor och första världskriget

Duvor spelade en viktig roll under första världskriget eftersom de visade sig vara ett extremt pålitligt sätt att skicka meddelanden. Detta var vikten av duvor som över 100 000 användes i kriget med en häpnadsväckande framgång på 95% att nå fram till sin destination med sitt budskap.

Fransk soldat med duvor bärda på ryggen

Duvor användes flitigt under första världskriget. Konstgjorda kommunikationssystem var fortfarande grova och opålitliga, så hundar och duvor användes. Duvor skulle ha hittats nästan var som helst på västfronten. Vid det första slaget vid Marne 1914 stoppade franska trupper det tyska framsteget mot Paris. När de franska trupperna avancerade och drev tillbaka tyskarna så avancerade deras duvor med dem. I stridens hetta och desorientering visade sig duvor vara det bästa sättet att skicka meddelanden till det franska huvudkontoret. På Marne hade fransmännen 72 duvloft. När fransmännen avancerade avancerade loften med dem - men många av duvorna var "i tjänst" och bar budskap och kunde aldrig ha vetat vart deras loft hade flyttat. Otroligt nog återvände alla duvorna på Marne till sina loft - trots att de skulle ha flugit 'blinda' utan att veta var deras loft var.

Att döda, såra eller förolämpa homingduvor är straffbart för försvaret av rikets föreskrifter med
Sex månaders fängelse eller £ 100 böter

Allmänheten påminns om att hemduvor gör värdefullt arbete för regeringen och uppmanas att hjälpa till med att bekämpa skjutandet av dessa fåglar.

5 £ belöning
kommer att betalas av National Homing Union för information som leder till övertygelse av varje person som skjuter hemdjur i medlemmarnas egendom.

Information bör ges till polisen, militärposten eller till unionens sekreterare, C C Plackett, 14, East Parade, Leeds

Denna förmåga att komma hem var avgörande för dem som använde dem som budbärare. En duvans stora styrka var inte bara dess extraordinära heminstinkt utan också hastigheten med vilken den flög. Att skjuta ner en hade varit omöjligt. I många bemärkelser skulle en duva alltid ta sig igenom. Det enda naturliga sättet att motverka dem var att föra rovfåglar till frontlinjen och låta en av naturens stora strider inträffa. En falk kunde fälla ner en duva - en skytt kunde nästan inte göra det.

En apokryfisk berättelse om duvor är följande:

I oktober 1918, när kriget närmade sig sitt slut, befann sig 194 amerikanska soldater fångade av tyska soldater. De var avskurna från andra allierade soldater och hade inga fungerande radioapparater. Den enda chansen de hade att varna någon om deras desperata situation var att skicka en duva med sina koordinater attackerade till dess ben. Duvan hette Cher Ami. När den släpptes flög den 25 mil bakom tyska linjer till amerikanernas högkvarter. Cher Ami covered the 25 miles in just 25 minutes. The pigeon was, in fact, shot through the chest by the Germans but continued to fly home. With the “Lost Battalion’s” co-ordinates, the Americans launched a rescue and the 194 men were saved. Cher Ami was awarded the Croix de Guerre with Palm for its astonishing flight. As with other pigeons, it would not have known where the American’s nearest headquarters was – its natural homing instincts took over.


Closing the Pigeon Gap

At midnight on November 12, 1870, two French balloons, inflated with highly flammable coal gas and manned by desperate volunteers, took off from a site in Monmartre, the highest point in Paris. The balloons rose from a city besieged—the Franco-Prussian War had left Paris isolated, and the city had been hastily encircled by the Prussian Army—and they did so on an unlikely mission. They carried with them several dozen pigeons, gathered from lofts across the city, that were part of a last-ditch attempt to establish two-way communication between the capital and the French provisional government in Tours, 130 miles southwest.

Paris had been encircled since mid-September. By early autumn, with the prospects of relief as distant as ever, and the population looking hungrily at the animals in the zoo, the besieged French had scoured the city and located seven balloons, one of which, the Neptunus, was patched up sufficiently to make it out of the city over the heads of the astounded Prussians. It landed safely behind French lines with 275 pounds of official messages and mail, and before long there were other flights, and the capital’s balloon manufacturers were working flat out on new airships.

The work was dangerous and the flights no less so𔃊.5 million letters made it out of Paris during the siege, incalculably raising morale, but six balloons were lost to enemy fire and the ones that survived that gauntlet, historian Alastair Horne observes, “were capable of unpredictable motion in all three dimensions, none of which was controllable.”

The French prepare a balloon for launch during the Siege of Paris, 1870. Pigeons carried out by balloon helped establish two-way communication with the city. (Allmängods)

Of the two balloons in the pigeon flight, one, the Daugerre, was shot down by ground fire as it drifted south of Paris in the dawn, but the other, the Niepce, survived by hastily jettisoning ballast and soaring out of range. Its precious pigeon cargo would return to the city bearing messages by the thousand, all photographed using the brand-new technique of microfilming and printed on slivers of collodium, each weighing just a hundredth of an ounce. These letters were limited to a maximum of 20 words and they were carried into Paris at a cost of 5 francs each. In this way, Horne notes, a single pigeon could fly in 40,000 dispatches, equivalent to the contents of a substantial book. The messages were then projected by magic lantern onto a wall, transcribed by clerks, and delivered by regular post.

A total of 302 largely untrained pigeons left Paris in the course of the siege, and 57 returned to the city. The remainder fell prey to Prussian rifles, cold, hunger, or the falcons that the besieging Germans hastily introduced to intercept France’s feathered messengers. Still, the general principle that carrier pigeons could make communication possible in the direst of situations was firmly established in 1870, and by 1899, Spain, Russia, Italy, France, Germany, Austria and Romania had established their own pigeon services. The British viewed these developments with some alarm. A call to arms published in the influential journal The Nineteenth Century expressed concern at the development of a worrying divergence in military capability. The Empire, it was suggested, was being rapidly outpaced by foreign military technology.

The “pigeon gap” illustrated: a map showing the ominous development of continental carrier pigeon networks published in The Nineteenth Century in 1899. (Public Domain)

In this sense, if in no other, the “pigeon gap” of 1900 resembles the alleged “missile gap” that so frightened Americans at the height of the Cold War. Taking worried note of the activities of “Lieutenant Gigot, the eminent Belgian authority on homers,” who had devoted “no less than 41 pages to the military uses of pigeons”—and of the activities of the noble Spanish captain of engineers, Don Lorenzo de la Tegera y Magnin, who had devoted his career to the military lofts south of the Pyrenees—the journal lamented that Britain had no equivalent of the coast-to-coast networks developed by her rivals and worried: “How long must we wait until our pigeon system rivals those of the Continental Powers?”

People have known for thousands of years that some species of pigeons have an uncanny ability to find their way home to their roosts from almost any distance, though exactly how the birds manage their feats remains a subject of dispute. Scientists believe that pigeons combine what is termed “compass sense” with “map sense” to perform these feats. Observation suggests that “compass sense” allows the birds to orientate themselves by the sun—pigeons do not navigate well by night or in thick fog—but “map sense” remains very poorly understood. What can be said is that individual birds have been known to home across distances of more than a thousand miles.

Seen from this perspective, The Nineteenth Century had some reason to be concerned. “No animal,” contends Andrew Blechman,

has developed as unique and continuous a relationship with humans as the common pigeon…. The fanatical hatred of pigeons is actually a relatively new phenomenon…. Consider this: They’ve been worshipped as fertility goddesses, representations of the Christian Holy Ghost and symbols of peace they’ve been domesticated since the dawn of man and utilized by every major historical superpower from ancient Egypt to the United States of America. It was a pigeon that delivered the results of the first Olympics in 776 BC and a pigeon that brought news of Napoleon’s defeat at Waterloo.

Lieutenant-Colonel Alfred Osman, head of the British carrier pigeon service in the First World War. This photo, taken from wartime security papers, was published in his seminal study Pigeons in the Great War (1928). (Allmängods)

From a military point of view, pigeons still had much to recommend them as late as the First World War. They ate little and were easy to transport. More important, they could travel at speeds well in excess 60 m.p.h.—an impressive achievement when the alternative method of communication was sometimes a man on horseback—and unlike the messenger dogs tried by the Germans at the height of the 1914-18 conflict, they could be relied on not to be distracted by the tempting smells of rats and rotting corpses. Captured homing pigeons betrayed nothing of their point of origin or their destination, and those that made it through completed their journeys tirelessly and as rapidly as possible.

Experience of war in the trenches confirmed that the birds would keep trying to home despite life-threatening injuries. The most celebrated of all military pigeons was an American Black Check by the name of Cher Ami, which successfully completed 12 missions. Cher Ami’s last flight came on October 4, 1918, when 500 men, forming a battalion of the 77th Infantry and commanded by Major Charles S. Whittlesey, found themselves cut off deep in the Argonne and under bombardment form their own artillery. Two other pigeons were shot down or lost to shell splinters, but Cher Ami successfully brought out a message from the “Lost Battalion” despite suffering appalling wounds.

By the time the bird made it back to its loft 25 miles away, it was blind in one eye, wounded in the breast, and the leg to which Whittlesey had attached his message was dangling from its body by a single tendon. The barrage was lifted, though, and nearly 200 survivors credited Cher Ami with saving their lives. The Americans carefully nursed the bird back to health and even fitted it with a miniature wooden leg before it was awarded the French Croix de Guerre with oak leaf cluster and repatriated. So great was Cher Ami’s fame and propaganda value that it was seen off by General John Pershing, the American commander-in-chief when it died a year later, it was stuffed, mounted and donated to the American Museum of Natural History, where it remains on display.

A British army bus-mounted mobile pigeon loft on active service during the First World War. (Allmängods)

Credit for the development of a British service that rivaled the best that the continent could offer belongs to the neglected figure of Lieutenant-Colonel Alfred Osman, proprietor of a weekly newspaper called The Racing Pigeon. De Pigeon promoted competitive racing between highly trained homers and contributed to the development of a flourishing market for betting on individual birds. Volunteering in the autumn of 1914 to establish a Voluntary Pigeon War Committee (VPWC), Osman, a proud Londoner, was fully convinced that expert handling and British pluck could produce a vastly better bird than German fanciers possessed. Throughout the war, he insisted, “German birds were distinctly inferior to their British counterparts.”

Yet closing the pigeon gap proved to be no simple matter. The little attention devoted to the birds in the first months of the war was largely destructive. Convinced, wrongly, that their country was seething with German spies, the British became concerned over the possibility that information about troop movements might be carried back to the Continent by avian agents of the Imperial German pigeon service, and hundreds of pigeons were killed or had their wings clipped as a result. One “Danish” pigeon fancier with a loft in the center of London was unmasked early on as a German and swiftly disappeared into an English jail.

Osman—who insisted on serving throughout the war without pay—used his high-level contacts in the fancying world to persuade leading breeders to donate birds to the British cause. By the end of 1914 he and a small team of helpers had begun not only to systematically train the birds for operational service, but also to establish a network of lofts for them to fly from. At first, Osman’s efforts were restricted to the home front by the beginning of 1915 he had set up a chain of lofts along the east coast and was supplying birds to the trawlers and seaplanes that patrolled the North Sea. It was vital work, particularly in the first months of the war the greatest threat that Britain faced was a German naval breakout, either to cover an invasion or to menace merchant shipping, and until wireless telegraphy became commonplace, pigeons were the only way of swiftly getting messages of enemy naval movements home.

The appalling conditions of the rain- and mud-sodden Passchendaele campaign proved too much even for fighting pigeons. (Allmängods)

Osman trained his birds to cover distances of 70 to 150 miles as rapidly as possible, and though it was a struggle at first to convince the sailors who were issued with pigeons that they could be lifesavers (one bird found in Osman’s loft bore a trawler captain’s message “All well having beef pudding for dinner”), early shipping losses quickly drove the message home.

On land, meanwhile, the horrors of trench warfare were making the same point. It was soon found that telegraph wires running from the front back to headquarters were easily cut by artillery bombardment and difficult to restore signalers burdened with large coils of wire made excellent targets for snipers. Nor, in the years before the development of two-way radios, was it easy for units to remain in touch on the rare occasions that they went “over the top” in a full-scale frontal assault. In desperate circumstances, pigeons were greatly valued as a last-ditch option for sending vital messages.

Allied birds performed great feats in the course of the First World War. Dozens of British airmen fighting the war at sea owed their lives to the pigeons they carried in their seaplanes, which repeatedly returned to their lofts with SOS messages from pilots who had ditched in the North Sea. On land, meanwhile, Christopher Sterling notes,

pigeons turned out to be conveniently immune to tear gas, then so common in trench warfare. An Italian program used 50,000 pigeons, reporting that one pigeon message had helped to save 1,800 Italians and led to the capture of 3,500 Austrians.

For the most part, the work of pigeons was routine. Osman built up an impressively mobile signal service by mounting pigeon lofts on top of converted buses these could be moved from place to place a mile or two behind the lines and held in reserve for times when normal communications became impossible.

British Mark I tank in action, 1916. Pigeons carried on board tended to become disoriented by petrol fumes. (Allmängods)

But birds were also carried into battle, and their use in action was often fraught, particularly during the grim Passchendaele offensive, waged in the face of appalling weather in the autumn of 1917. After several weeks of rain, it was not uncommon for soldiers weighed down by heavy packs to slip into waterlogged shell-holes and drown, and for assaults to grind to a halt in the clinging mud.

It was in these awful conditions, recalled Lieutenant Alan Goring, that he and his men found themselves cut off close to the German lines and dependent on their pigeons to get a message calling for an artillery bombardment back to their headquarters. “We had a very busy time,” wrote Goring,

for naturally there were snipers all around us and bullets zinging all over the place. I was left with just a handful of men, all that was left out of those three platoons…. We had two pigeons in a basket, but the trouble was that the wretched birds had got soaked when the platoon floundered into the flooded ground. We tried to dry one of them off as best we could, and I wrote a message, attached it to its leg, and sent it off.

To our absolute horror, the bird was so wet that it just flapped into the air and then came straight down again, and started actually walking towards the German line. Well, if that message had got into the Germans’ hands, they would have known that we were on our own and we’d have been in real trouble. So we had to try to shoot the pigeon before he got there. A revolver was no good. We had to use rifles, and there we were, all of us, rifles trained over the edge of this muddy breastwork trying to shoot this bird scrambling about in the mud. It hardly presented a target at all.

Belgian spies equipped with baskets filled with carrier pigeons were dropped from specially adapted planes into enemy-occupied territory. (Allmängods)

Other birds, on other days, did better figures compiled by the British pigeon service showed that messages sent during the Battle of the Somme got through in an average of not much more than 25 minutes, vastly faster than would have been possible by runner. Osman’s highly trained birds also comfortably outperformed the pigeons of the Franco-Prussian War 98 percent of messages were delivered safely despite the dangers of shellfire and the massed efforts of German infantrymen to bring the birds down with rifle and machine-gun fire.

By the end of the war, the carrier pigeon service was also supplying birds to that newfangled British invention, the tank—where the pigeons, Osman confessed, “often became stupefied, no doubt due to the fumes of oil”—and they were also used increasingly in intelligence work. Here the VPWC’s efforts culminated in a scheme that involved “brave Belgian volunteers” parachuting into enemy-held territory strapped to a large basket full of homing pigeons, which they were to use to send information about enemy troop movements back to one of Osman’s lofts.

The scheme worked, the Colonel wrote, “except that at the outset great difficulty was experienced in getting the man to jump from the plane when the time came.” Such reluctance was understandable at a time when parachutes were still in the early stages of development, but the ingenious if stern-hearted Osman solved the problem in collaboration with the designers of the two-seater observation planes that had been adapted to carry out the missions: “A special aeroplane was designed in order that when the position was reached the seat upon which the man sat gave way automatically when the pilot let go a lever,” he wrote, sending the hapless Belgian spy plummeting earthward with no option but to open his ‘chute.

This sort of versatility ensured that the British pigeon corps remained fully employed until the end of the war despite advances in technology that made radio, telegraphy and telephone communications much more certain. By the end of the war the VPWC employed 350 handlers and Osman and his men had trained and distributed an astonishing 100,000 birds. Nor were their allies found wanting in November 1918 the equivalent American service, put together in only a fraction of the time, consisted of nine officers, 324 men, 6,000 pigeons and 50 mobile lofts.

The pigeon gap had been well and truly closed.

Andrew Blechman. Pigeons: The Fascinating Saga of the World’s Most Revered and Reviled Bird. St Lucia: University of Queensland Press, 2006 Hermann Cron. Imperial German Army, 1914-18: Organisation, Structure, Order of Battle. Solihull: Helion & Company, 2006 Richard Van Emden. Tommy’s Ark: Soldiers and Their Animals in the Great War. London: Bloomsbury, 2011 Alistair Horne. Seven Ages of Paris: Portrait of a City. London: Macmillan, 2002 John Kistler. Animals in the Military: From Hannibal’s Elephants to the Dolphins of the US Navy. Santa Barbara: ABC-Clio, 2011 Hilda Kean. Animal Rights: Political and Social Change in Britain Since 1800. London: Reaktion Books, 1998 George Lamer. “Homing pigeons in wartime.” In The Nineteenth Century, vol.45, 1899 Alfred Osman. Pigeons in the Great War: A Complete History of the Carrier Pigeon Service 1914 to 1918. London: Racing Pigeon Publishing Company, 1928 Christopher Sterling. Military Communications: From Ancient Times to the 21st Century. Santa Barbara: ABC-Clio, 2008.


Pigeons of War

By Joe Razes

The company of Nepali Gurkhas and the British troops with them were trapped on Hangman’s Hill. They had fought their way onto the huge outcropping on Monte Cassino, southeast of Rome, during the fierce battle there in early 1944, only to be pinned down by withering German fire. Stuck for nine days, they had no means of communication with their lines below. American bombers dropped food and water to them, but much of it fell into German hands. Finally, three British volunteers set out toward the trapped men by three different routes. Each carried a haversack with an American homing pigeon inside. One man got pinned down by machine gun spray, but the other two penetrated German lines and reached their destination. All three men scribbled short messages about the routes they had taken and sent them off to headquarters by pigeon. That night, Allied guns opened fire to clear an escape route along the safe paths the scouts had identified, and the trapped soldiers slipped away to safety. The pigeons, meanwhile, rested safely in their loft.

Sending messages with homing pigeons is one of the oldest methods of long-distance communication. The earliest documented use of pigeons by an army was by the Romans more than 2,000 years ago. During World War I, both sides routinely used homing pigeons as couriers. At the urging of General of the Armies John Pershing, the US Army Signal Corps established a pigeon service in 1917.

Communications improved considerably between World Wars I and II, but pigeons were still used throughout World War II as supplemental and emergency means of communication. Their duties varied depending on the branch of service. But wherever the army, navy, coast guard, or marines went, pigeons likely went, too—some bearing colorful names such as Lady Astor, Pepperhead, or Holy Ghost, and others known only by a number. Taken across enemy lines by patrols in pursuit of valuable information, they returned with news on the location and strength of enemy troops, gun positions, pending attacks, traffic conditions, and other vital data. Pigeons were the only means of communication for some advanced observation posts where terrain or proximity to enemy lines made it impossible to string wire or use a radio. Carried in baskets, in a sling under the arm, or in a patrol member’s shirtfront, the birds were released under fire, and most succeeded in getting through.

A pigeon toted its message in a tiny capsule fastened to one leg until handlers started attaching a larger capsule, the size of a cigar tube, to the pigeon’s back this could carry a bigger load, perhaps including maps, photos, and detailed reports. Very few messages—less than one percent—were coded, because pigeons were so dependable at reaching their destinations.

By the time the Japanese attacked Pearl Harbor on December 7, 1941, the US Army had already expanded its communications operation. The Signal Corps recruited experienced wire specialists from the telephone industry, cameramen from the motion picture industry—and pigeon handlers from pigeon fanciers’ associations nationwide.

By February 1941, incoming GIs could report any experience they had handling pigeons and possibly get an assignment in that field. Meanwhile, the military conducted a census of racing pigeon lofts and asked owners to register their lofts for possible military use. Congress debated a law prohibiting hunters from shooting pigeons. On January 9, 1942, the Signal Corps issued a call to civilian pigeon fanciers for young, healthy birds of both genders. The army offered to purchase birds for five dollars each—half the average market price—but hoped to receive them as gifts or on loan. The American Racing Pigeon Union and the International Federation of American Homing Pigeon Fanciers lent their aid to the drive.

The press devoted countless column inches to the effort. The article “Cheer Up, Men, Birds Also May Be Drafted” in the January 6, 1941, Brooklyn Eagle was typical of the light-hearted but informative articles that appeared throughout the country. There were also stories covering patriotic acts of local pigeon organizations and individual fanciers who donated their best birds.

Pigeon clubs responded overwhelmingly to the call. Fanciers contributed the offspring of champions and sometimes even the champions themselves. Some of these prize-winning birds had won races that covered more than 600 miles in a day. Donated birds arrived by the thousands one shipment from New York City consisted of 52,000.

In 1943 the army procured a number of pigeons from Elroy Hanacek in Cleveland, Ohio, and transported them 800 miles to Camp Crowder, Missouri. A few days later, one pigeon, named Blackie, returned home through a raging snowstorm. Hanacek decided to keep that one. At the other end of the spectrum was a bird called African Owl, which was shipped to the front lines. One of the men the GIs called “pigeoneers” commented that African Owl had come along just for the ride—he couldn’t find his way around inside the loft much less over the countryside.

By October 1943 the Signal Corps had enough pigeons to sustain its own breeding program. All homing pigeons share the blue rock pigeon, or rock dove (Columba livia), as their common ancestor, but the modern homing pigeon was the product of generations of careful breeding and training. The pigeon service would further that legacy at breeding bases at Fort Monmouth, New Jersey, Fort Sam Houston, Texas, Fort Benning, Georgia, and Camp Crowder, Missouri. The goal was to crossbreed the fastest, strongest animals with the best homing instincts, to produce even faster and stronger animals that could return home from ever greater distances. While a World War I pigeon could fly about 200 miles in one flight, the World War II birds could easily double that distance, and some could travel 600 miles. Over short distances these birds could approach 60 miles per hour, though 35 to 40 miles was a more typical average cruising speed. Flying is strenuous, and on a long flight, a bird could lose 2 or 3 ounces—about a fifth of its 13 to 15 ounces of body weight. For this reason, younger birds, one to four years old, were used.

Training a reliable messenger took about eight weeks from the time a bird hatched. The chick was taken from the nest at the age of about four weeks and placed in a mobile loft. For the next two to three weeks, the loft was moved daily. The bird flew short flights morning, noon, and evening for several days so it could memorize its aerial bearings. By the eighth week, when the bird had built enough stamina to fly for an hour, it was trained to fly 50 to 60 miles, and then farther. Then it was considered ready to carry messages in combat.

At the front, handlers used a few tricks to push the pigeons to make speedier flights. One was to withhold food until they returned. Hunger proved to be a powerful motivator, but jealousy and sex were even better. When a male pigeon saw his mate with another male that was introduced into the loft shortly before he left on a flight, his return was guaranteed to be faster.

Housing for pigeons at the front consisted of quarter-ton mobile combat lofts that could be moved quickly, usually by a Jeep. Air bases and less mobile operations used larger trailer lofts like those used by civilian pigeon-keepers.

The pigeon service was an instant success. The British Royal Air Force determined that one in every seven of its crewmen who were rescued after being forced down at sea owed his life to a message sent by pigeon. Hearing this evidence, the US Army Air Forces expanded their pigeon communication capability. For certain operations, pigeons were standard aboard American bombers.

As the war progressed, the army decided it needed to utilize pigeon communication more in its airborne operations. It had a special vest developed—a sling-like contraption, made by a brassiere company—that enabled a paratrooper to carry a pigeon on his chest or side. On the ground, the paratrooper could adjust the vest to carry the pigeon on his back. The first paratrooper pigeon was a male named Thunderbird. He also was the first pigeon to make 10 jumps from a plane, and he received a pair of miniature wings from Colonel James Coutts at the Fort Benning parachute school.

Later, the army developed a special cage and parachute for dropping pigeons from aircraft to supply isolated troops with a means of communication. The device was also used to drop thousands of pigeons over the countryside during the June 1944 Normandy Invasion. French civilians were asked to send back detailed information about German installations and troop movements.

B-17 bomber crews found that, although they had to wear oxygen masks and heated suits at 20,000 feet, pigeons needed no special equipment. Even at 35,000 feet, with the temperature at 45 degrees below zero, the birds just sat there, eyes half shut, feathers fluffed against the cold. Special drop boxes had been designed to protect the bird’s wings from being ripped off when they were released from an airplane and entered the slipstream. They opened at a predetermined altitude. But pigeon handlers soon learned the pigeons could be released from high altitudes at speeds of 375 mph with no more protection than an ordinary paper grocery bag. A bag was slit down the side and the pigeon put in headfirst, with the bag neatly folded around it. A handler held the bag so it looked, as one observer put it, like “a couple of pounds of pork chops fresh from the butcher” and dropped it into the slipstream. Soon the bag fluttered open and the bird emerged, spreading its wings and spiraling down to a more comfortable altitude before flying for home.

One problem with pigeons in combat zones was that a constant supply of new birds had to be available to replace old ones. Once a pigeon loft at the front had been moved two or three times, the birds became confused. A pigeon might return to one of the previous locations before finally finding its way to the current one, delaying delivery of its message. So, veteran birds were retired and used for breeding.

Some pigeons ended up POWs—at least temporarily. In the winter of 1944, the operatically named Lucia di Lammermoor was carried to a forward position. Released with important information, she got delayed in flight. That night she returned with a new message:

To the American Troops: Herewith we return a pigeon to you. We have enough to eat. —The German Troops

Other pigeons went missing in action permanently, lost to hawks, severe weather, or power lines, or scared away by exploding artillery and shrapnel. Some German and Japanese soldiers were issued shotguns expressly to shoot down carrier pigeons.

“Friendly” fire claimed its share of birds. In Italy in June 1944, 92 of Fifth Army Corporal Jimmy Ginnell’s birds were flying high and fast while he cleaned out their loft. Suddenly, 12 enemy aircraft came overhead and American anti-aircraft fire filled the sky. “I saw 8 to 10 of my birds get hit in the air by fragments, then spiral and zigzag earthward like sheets of paper…,” Ginnell reported. “Only 42 pigeons returned when the show was over. A few wounded ones straggled in the next morning. It was a sad occasion when I buried those pigeons side by side, like good soldiers they had been. Later I patched up the wounded ones that got in.”

Dark-feathered Blackie Harrington was assigned to a unit on Guadalcanal near a place known as the Catcher’s Mitt because so many bombs fell there. The 164th Infantry Division sent Blackie to headquarters with a message detailing the position of 300 Japanese troops. On the way, Blackie was hit by shrapnel and fell into a thicket, but was able to take off again. He delivered his message, even though part of his neck and chest had been blown away. When he was given a drink, water dribbled out of his chest, and placed on his feet, he stumbled dizzily. It took numerous stitches to close his wounds. He was awarded a medal by Major General Alexander M. Patch, Jr., and treated to a photo session by the army press corps. Blackie spent the rest of his days breeding with Madame Murphy and other females.

The most celebrated pigeon of World War II was the blue-checked GI Joe. On October 18, 1943, an American infantry division called for heavy aerial bombardment on German-occupied Colvi Vecchia, Italy. When the Germans retreated unexpectedly, the British 56th Infantry Brigade moved into town unwittingly minutes before the scheduled bombing. Radio attempts failed to get word through to cancel the attack. With time running out, GI Joe was sent with the vital message to abort the bombing. He made the 20-mile trip in 20 minutes and arrived just as bombers from Allied Support Command were about to lift off. “If he had been five minutes later,” one soldier said, “the story might have been different.” GI Joe was awarded the Dickin Medal for Gallantry by the lord mayor of London, the highest award given to an animal by the British. He was the only American pigeon so honored.

The pigeon service continued to grow through the war. At its peak it mustered 150 officers, 3,000 enlisted men, and 54,000 pigeons. Although its personnel were only one third of one percent of the Army Signal Corps, it provided vital and outstanding service. With ranks filled by some of the foremost pigeon fanciers and trainers in the United States, the service sent an estimated 30,000 messages via pigeon overseas, and an astounding 96 percent reached their destinations. The GIs who depended on those messages knew well the value of the pigeons. “Our men gave first consideration to the birds,” reported Lieutenant Charles A. Koestar. “In Africa, if there was but one cup of water available, the birds drank before the men. That’s the way it works.”

As communications technology advanced after the war, the pigeon service became obsolete and was disbanded in 1957. Most birds were sold at auction, but about two dozen celebrated pigeons were donated to zoos around the country. After their deaths, many of these were returned to the army, which preserved them and put them on display in military museums in memory of their accomplishments and the many lives they saved.

Pigeons had played a vital role in combat zones around the world, but few discussions of America’s efforts in World War II include any mention of them. Of course, the same could be said about most American people who served in the war. As pigeoneer Corporal Oliver Wendell Levi said of the pigeons, “No doubt some of the best of their work has been overlooked…as in the many individual feats of our soldiers….”

All photos courtesy of the National Archives.

Joe Razes of Columbia, Maryland, reports he is struggling with a powerful urge to buy some pigeons of his own. This article originally appeared in the August 2007 issue of America in WWII. Find out how to order a copy of this issue here. To get more articles like this one, subscribe to America in WWII tidskrift.


Innehåll

Research has been performed with the intention of discovering how pigeons, after being transported, can find their way back from distant places they have never visited before. Most researchers believe that homing ability is based on a "map and compass" model, with the compass feature allowing birds to orient and the map feature allowing birds to determine their location relative to a goal site (home loft). Γ] While the compass mechanism appears to be use of the sun, the map mechanism has been highly debated. Δ] Some researchers believe that the map mechanism relies on the ability of birds to detect the Earth's magnetic field. Much of this work has been conducted by Rosthina and Wolfgang Witschko and has shown that alteration of magnetic fields around the home loft result in disrupted homing ability. Recently, researchers have attempted to determine how pigeons can detect magnetic fields, and two different mechanisms have been proposed. A light-mediated mechanism that involves the eyes and is lateralized has been examined somewhat, but recent developments have implicated the trigeminal nerve in magnetoception. Ε] Ζ] Research by Floriano Papi (Italy, early 1970s) and more recent work, largely by Hans Wallraff, suggests that instead pigeons orient themselves using the spatial distribution of atmospheric odors Δ] (see the August 20, 2005 issue of Science News.). Near their home lofts, in areas they have previously visited, pigeons probably are guided by visual landmarks.

Various experiments suggest that different breeds of homing pigeons rely on different cues to different extents. Charles Walcott at Cornell was able to demonstrate that one strain of pigeons was confused by a magnetic anomaly in the Earth that had no effect on another strain of birds. Other experiments have shown that altering the perceived time of day with artificial lighting or using air conditioning to eliminate odors in the pigeons' home roost affected the pigeons' ability to return home.

Some research also indicates that homing pigeons navigate by following roads and other man-made features, making 90 degree turns and following habitual routes, much the same way that humans navigate. Η ]


Innehåll

Historically, pigeons carried messages only one way, to their home. They had to be transported manually before another flight. However, by placing their food at one location and their home at another location, pigeons have been trained to fly back and forth up to twice a day reliably, covering round-trip flights up to 160 km (100 mi). ΐ] Their reliability has lent itself to occasional use on mail routes, such as the Great Barrier Pigeongram Service established between Auckland, New Zealand and Great Barrier Island in November 1897. Α]

With training, pigeons can carry up to 75 g (2.5 oz) on their backs. The German apothecary Julius Neubronner used carrier pigeons to deliver urgent medication. Β] In 1977 a similar carrier pigeon service was set up for the transport of laboratory specimens between two English hospitals. Every morning a basket with pigeons was taken from Plymouth General Hospital to Devonport Hospital. The birds then delivered unbreakable vials back to Plymouth as needed. Γ] The 30 carrier pigeons became unnecessary in 1983 because of the closure of one of the hospitals. Δ] In the 1980s a similar system existed between two French hospitals located in Granville and Avranche. Ε ]


Here’s how pigeons played an important role in military history

When you think of pigeons, you probably think of pesky flocks hanging around hot dog carts. But did you know carrier pigeons (aka homing pigeons) were once heroes of war? Det är rätt. Pigeons had important and dangerous jobs throughout military history, including World Wars One and Two. So let’s show a little respect!

What did pigeons do in war?

Before the use of radio, pigeons acted as animal cell service providers. Julius Caesar sent messages by pigeon, as did Parisians in the Franco-Prussian War (1870). They have been delivering messages since the 6th Century BC, if not earlier.

Pigeons were especially useful during conflict, as they allowed military units to communicate remotely from field to headquarters. During the World Wars, a soldier would place a message in a small canister tied to a pigeon’s leg. The pigeon would fly to its destination coop where it would trip a wire alerting the Signal Corp.

How Did The Birds Know Where To Go?

Military pigeons participated in rigorous training, but the science behind the method is still hotly debated.

One theory is that pigeons recognize landmarks from above. But this doesn’t explain how a pigeon would fly from London to Paris, without ever seeing the route before.

For a time, many believed that pigeons use the Earth’s magnetic field as a compass to determine direction, although this was recently disproved. A more recent theory suggests pigeons can hear “infrared sound”, ultra-low frequencies that signify one location in relation to another. This theory explains why on certain days, especially with inclement weather, a pigeon might fly off course.

Scent Maps

The most accepted theory is that pigeons identify “home” by using their sense of smell to create a mental map. They recognize the smell of home from far away and “follow their nose” like Toucan Sam.

Either way, in terms of military use, pigeons were kept at a home base roost and then transported in boxes or cages with deployed army units. When released from the units’ random location, the pigeons would be able to identify the their home base from afar, and return home with a message.

When delivering messages across enemy lines, heading home became a dangerous commute.

Why Was It Dangerous?

The enemy would try to intercept the messages without any interest in keeping the pigeons alive. Enemy soldiers would send hawks after the pigeons and shoot them down in mid-air when given the chance.

Pigeons were often celebrated and awarded medals of honour for their crucial role. 32 pigeons recieved the Dickin Medal, instituted in 1943, to honour animals who showed “gallantry or devotion to duty while serving in military conflict”. Never mind that the animals never really had a choice in the matter.

Pigeons of Distinction

The following is a selection of pigeons who received the Dickin Medal for their service in World War 2.

Irländare

Paddy hailed from Northern Ireland and trained as a racing bird under the Royal Air Force. He was an extraordinary flyer who could reach 90 km per hour. He was sent on a special D-Day mission with American Forces. In terrible weather conditions, Paddy evaded German falcons to deliver information back to the Allies’ home base.

William of Orange

This pigeon worked for the British MI14 and saved over 2000 lives in the Battle of Arnhem in September 1944.

German troops had the Allied forces surrounded, and were disrupting their radio signals. Pigeons became their only option for communication. William flew over 400 km from the Netherlands to the United Kingdom and delivered one of few crucial messages. Although German forces won the battle, William’s message saved many lives.

Winkie

An RAF Bomber crashed into the North Sea on February 23, 1942. The four passengers were freezing and struggling to survive in their watery surroundings. They released Winky without a message as a last resort.

Winky flew over 200km to his owner who alerted the Royal Air Force. Although Winky carried no message, the RAF was able to approximate the bombers’ location based on the known flight path and time of Winky’s arrival.

Mary of Exeter

This pigeon was known for her endurance despite sustaining several injuries over the course of her career.

Mary received 22 stitches after an attack by German hawks, and still managed to deliver her message. On a separate occasion Mary was shot in the wing with several bullet pieces were lodged in her body. This still didn’t keep her down. During her final mission, Mary was hit in the neck by shrapnel. Amazingly she survived to receive the Dickin Medal sporting a supportive leather collar.


Titta på videon: Kriget på östfronten