Mars 1963- President Kennedys schema - historia

Mars 1963- President Kennedys schema - historia


1President Kennedy började sin dag med ett möte med USA: s ambassadör i Saudiarabien Ellsworth Bunker. Han träffade sedan kongressledamoten George Miller. Därefter höll presidenten ett kabinettmöte. presidenten träffade sedan den utvalda guvernören i delstaten Ceara, Brasilien. Presidenten hälsade studenterna och personalen vid Argentina War College. En delegation från Missouri bjöd in presidenten att delta i St Louis 200 -årsjubileum 1964, accepterade presidenten. Efter lunch presidenten. Presidenten hade ett möte om betalningsbalans, det mötet omfattade Dean Acheson, Rusk, Dillon och McNamara. Presidenten hade sedan ett möte med Sterlin Cottrell, Richard Helms, Joseph Kin och General Enemark. Presidenten avslutade uttalandet med ett möte om arbetsförhållanden som slutade vid 7:10.
2Presidenten började sin dag med att träffa Peter Schruth, utgivare av tidningen Holiday. Han träffade sedan Najeeb Halaby, FAA: s administratör. Efter ett möte med rådgivare kallade presidenten det en dag vid 13:00.
3President Kennedy närvarar vid mässan i St Matthew's Cathedral. På eftermiddagen besöker president Kennedy Smithsonian Aeronautics Building, går längs den reflekterande poolen till Lincoln Memorial och besöker Arlington National Cemetery. På kvällen gick han till Marine Air Terminal för att hälsa på sin familj som anlände.
4President Kennedy inledde sin dag med ett möte med Dr. Walter Hallstein, ordförande för Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission. Presidenten träffade sedan McGeorge Bundy. Därefter träffade presidenten Hugh Sidey. Efter lunch träffade presidenten United States Inter-American Council Inc. Presidenten träffade sedan John McCone. Hans nästa möte var med RFK, Stewart Udall, Ramsey Clark, Archibald Cox och Frank Barry om medborgerliga rättigheter. Presidenten träffade därefter Douglas Dillon och avslutade sin officiella dag med ett möte med McGeorge Bundy som slutade 19:25. På kvällen höll presidenten två tal på ett Sheraton Park Hotel för att hedra 50 -årsjubileet för arbetsavdelningen. Presidenten återvände till Vita huset vid 23.30 -tiden.
5Presidenten började sin dag med en lagstiftande ledare frukost. President Kennedy träffade sedan senator Allen Ellender. Därefter träffade han senator Lister Hill. President Kennedy välkomnade sedan representanter för National Congress of American Indian. Kennedy hade sedan ett möte med Edwin Martin, Sterling Cottrall, Lansing Collins och Ralph Dungan. Presidenternas sista möte innan han gick till poolen var Emmet Hughes. Efter lunch hade presidenten ett möte med Dean Rusk, Luther Hodges, Christian Herter, George Ball och Myer Feldman. Därefter träffade presidenten general Lucius Clay, David Bell och Ralph Dungan. Presidenten träffade därefter McGeorge Bundy, Walter Heller, Theodore Sorensen och Andrew Hatcher. Hans sista möte för dagen var om Civil Rights med RFK, Clark Clifford, Kenneth O'Donnel och Lawrence O'Brien.
6Presidenten började sin dag med en frukost före pressen. Bland deltagarna var LBJ och Dean Rusk. Presidenten träffade sedan en grupp nyligen befordrade tjänstemän inom utrikestjänsten. Presidenten träffade därefter McGeorge Bundy och Andrew Hatcher. Därefter höll presidenten sin presskonferens. Efter presskonferensen träffade presidenten Dirk Stikker, Natos generalsekreterare. Efter lunch träffade presidenten sina rådgivare, hans senaste möte var med Bundy och Feldman.
7President Kennedy tog emot 1963 års delegater från New York Herald Tribune Work Youth Forum. Presidenten träffade sedan senator Waren Magnuan. Presidenten hade ett möte med United Mine Workers president Tony Boyle. Presidenten träffade William Gargan och Warren Rogers från Herald Tribune. Efter lunch träffade presidenten separat McGeorge Bundy, David Schoebrum, Michael Forrestal, Theodore Sorensen och Ralph Dungan och McGeorge Bundy.
8Presidenten började dagen ta emot påskförseglingsbarnet. Presidenten träffade sedan senator John Pastore. Mötet följdes av ett möte om handelsförhandlingar med George Ball och andra. Presidenten träffade därefter Stanely Stafford, EE Wallace, Thomas Lively Erwin Kahn, Herbert Heftler och John Austin. Presidenten träffade därefter John Bailey, chef för Demokratiska nationella kommittén. Presidenten hade ett möte om Sydamerika med Dean Rusk, Richard Helms, George Ball och andra. Det mötet slutade klockan 6:35.
9Presidenten började sin dag med ett möte i Foreign Intelligence Advisory Board. Presidenten träffade sedan Edward Patterson, Charles Bartlett, Spencer Mosley och Hal Korda. Presidentens nästa möte var med Rusk, McNamara och Bundy. President Kennedy träffade senator William Benton därefter. På kvällen gick presidenten till Gridion Club årsmöte.
10Presidenten deltog i kyrkan på St Stephen's. President Kennedy helikoptrar till Camp David och stannar över natten.
11Presidenten återvände till Washington. Presidenten började sin dag med ett möte med kongressledamoten Wright Patman. Han träffade sedan Willard Wirtz och fick en rapport om nationella krav på arbetskraft. Presidenten träffade därefter den brasilianska finansministern. Presidentens nästa möte var med en delegation från National Highway Users Conference. Presidenten träffade sedan Henry Luce. Vid 14:05 gick presidenten till poolen. Efter lunchen träffade presidenten Koichirc Asakai, Japans ambassadör. Presidenten var sedan värd för ett möte om Jemen. Presidenten avslutade dagen med ett möte med Bill Bags.
12Presidenten började sin dag med den lagstiftande ledaren Frukost. Han träffade sedan kongressledamoten Hale Boggs. Han träffade sedan kongressledamoten Emanuel Celler. Presidenten träffade sedan Edward McDermott. Han träffade sedan Willard Thorp, ordförande för kommittén för utvecklingsbistånd i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. Presidenten höll ett lunchmöte om arbetslöshet och ekonomiska problem med medlemmar av AFL-CIO: s verkställande kommitté. Presidenten träffade sedan en delegation av de amerikanska föreningarna för FN. Presidenten avslutade sin officiella dag med ett möte med Hugh Sidey.
13President Kennedy träffade Edward Kerry, USA: s ambassadör i Etiopien. Talmannen släppte till vid ett möte i reklamrådskonferensen. Under resten av förmiddagen träffade presidenten sina hjälpmedel. Efter lunch träffade presidenten John McCone. Presidenten var sedan värd för ett nationellt säkerhetsrådsmöte. Efter det stora mötet träffade presidenten Rusk, McNamara, William Tyler, Jeffrey Kitcher, Paul Nitze, George Ball och McGeorge Bundy. Presidenten träffade Douglas Dillon och sedan Adlai Stevenson. Presidenten avslutade sin dag klockan 7:35 med ett möte med O'Donnel och Bundy.
14Presidenten började sin dag med ett möte med senatorerna Muskie och Pastore. Han träffade sedan kongressledamoten William Dawson. Presidenten höll en lunch för redaktörer och utgivare av Maryland och Delaware. Efter lunch träffade presidenten guvernör John Reynold i Wisconsin. Presidenten träffade därefter sitt råd om åldrande. Presidenten deltog därefter i ett möte om Costa Rica och Guatemala med Edwin Martin, Téodoro Moscoso, Richard Helms, Oliver Sause, Dean Rusk och Ralph Dungan.
15Presidenten träffade Thomas Kicrnan, Irlands ambassadör. Presidenten träffade sedan Thomas Morgan. Därefter träffade presidenten National Executive Committee för National Council of Catholic Men. Presidenten reste sedan till West Palm Beach.
16President Kennedy och Dave Powers kryssar på Lake Worth ombord på Honey Fitz, Palm Beach, Florida
17President Kennedy och Dave Powers kryssar ombord på Honey Fitz för att se Marine Reserve -enheter göra en amfibisk landning, Palm Beach, Florida.
18Presidenten lämnar Palm Beach och flyger till Cost Rica. Han har ett möte med centralamerikanska presidenter vid presidentkonferensen, Téatro Nacional, San Jose, Costa Rica.
19Presidenten tillbringade dagen på konferensen mellan centralamerikanska ledare. Presidenten håller en lunchmottagning för delegationerna.
20På morgonen fortsatte presidenten sina möten med de andra ledarna. På eftermiddagen talade presidenten vid San Jose University till studenterna. På kvällen återvände presidenten till Washington.
21Presidenten hade en pre -press briefing med Rusk, Ball och andra. Presidenten träffade därefter David Ormsby Gore. Vid 18 -tiden höll presidenten sin presskonferens. Efter konferensen hälsade presidenten vinnarna av den årliga fototävlingen i Vita huset.
22Presidenten delade ut Distinguished Civilian Service Awards Boards. Presidenten träffade därefter Heinrich von Brentanc, ordförande för CDU: s tyska Budestag -fraktion. Presidenten träffade därefter general Lucius Clay och David Bell. Presidentens nästa möte var med viceadmiral David McDonald och vice amiral William Sheoch. Efter lunch träffade presidenten Edwin Martin och Richard Helms. Presidenten träffade den norska utrikesministern och den norska försvarsministern. Presidenten träffade Hon Livingston Merchant. Presidenten hade sedan ett möte med höga försvars- och utrikespolitiska rådgivare för att diskutera den multilaterala styrkan och Europa. Mötet som varade från 5:30 till 7 inkluderade Rusk och McNamara. Presidenten avslutade sin officiella dag med ett möte med Ralph McGill.
23Presidenten flög till Chicago för att närvara vid invigningsceremonin på O'Hare International Airport. Presidenten deltog i en Civic Luncheon på Conrad Hilton Hotel. Presidenten återvände till Washington och åkte till Camp David.
24President Kennedy deltog i kyrkan på Camp David.
25Presidenten återvände från Camp David. Hans första möte var med Clark Clifford. Presidenten träffade sedan San Tiago Dantas, finansminister i Brasilien och ambassadör i Brasilien Robert de Oliveira Campos. Presidenten träffade därefter McGeorge Bundy. Presidenten hälsade sedan fakulteten och studenterna vid French National War College. Presidenten träffade sedan John McCone, chef för CIA. Presidenten höll därefter ett möte om situationen i Kongo. Presidenten hade ett möte med James Webb. Presidenten bredvid mig med RFK, McNamara och Roswell Gilpatric. Presidenten avslutade dagen med ett möte med Sorensen som slutade kl. 20.00.
26Presidenten började dagen med en lagstiftande ledare frukost. Presidenten hade en briefing om Marockos kung. Presidenten träffade sedan Lincoln Gordon, USA: s ambassadör i Brasilien. Presidenten hade sedan ett möte med George Ball och sedan med Douglas Dillon. Presidenten deltog därefter i Franklin D. Roosevelt, Jr.s edsceremoni som underhandelsminister. Efter lunch slog presidenten in på årsmötet för Magazine Publishers Association. Presidentens senare träffade Rusk, Joseph Yager, Bundy, Alexis Johnson, William Bundy och amiral Luther Heinz.
27President Kennedy mottog National Civil Service League Winner 1963. Presidenten träffade sedan Robert Komer. Presidenten och första damen åkte till Union Station för att hälsa på kung Hassan II av Marocko. Efter lunch träffade presidenten kung Hassan och hans parti. Efter mötet träffade presidenten Rusk och Bundy. På kvällen höll presidenten och presidenten en middag för kung Hassan.
28 Presidenten började sin dag med ett möte med kongressledamoten Barnett O'Hara. Han träffade sedan senator Pat McNamara. Presidenten träffade därefter Walter Heller. Presidenten träffade McGeorge Bundy. Presidenten hade ett möte om läget i Korea. Därefter träffade presidenten Sudhir Ghosh senator från Indien. Presidenten deltog i en lunch för att hedra honom vid Marockons ambassad. Efter lunchen träffade presidenten kung Hassan. Presidenten träffade sedan Douglas Dillon, Orvell Freeman och Myer Feldman.
29 Presidenten började med ett kort möte med Charles Withers, USA: s ambassadör i Rwanda. Han hade sedan ett off -record -möte med kongressledamöter: Carl Albert, Hale Boggs, Adam Clyaton Powell, Edith Green, Oren Harris, John Dent och Carl Perkins. Därefter träffade presidenten Dean Rusk, Frederick Reinhrdt William Tyler och McGeorge Bundy. Presidenternas nästa möten var med senator Paul Douglas. Presidenten träffade före detta ambassadören i Frankrike James Gavin och träffade sedan senator Stuart Symington. Presidenten ledde därefter ett EXCOMM -möte. Som förberedelse för sitt sista möte med kungen av Marocko träffade presidenten Rusk och USA: s ambassadör i Marocko. Han och sedan ett sista timmars möte med kungen. Presidenten hade sedan ett möte med Rusk och Bell, följt av ett möte med Harriman, Rostow och Komer. Presidenten avslutade dagen med ett kort möte med Kwon Chung, Ambassadör i Korea, som ett brev från ordföranden Chung Hee Park.
30 President Kennedy arbetade på sitt kontor på morgonen då president och fru Kennedy, Caroline och John Kennedy, Jr. helikopter till Camp David för helgen.
31 President Kennedy, fru Kennedy, Caroline Kennedy och herr och fru Paul Fay och barn kör till Gettysburg, Pennsylvania för att turnera på slagfältet.

Amerikaner som marscherade mot Washington för 50 år sedan under en brinnande sol minns den dag de var en del av en vändpunkt i historien

Ken Howard, en D.C. -student som arbetade sommarjobb på posten innan han gick in på Howard University på hösten, tog en buss till centrum för att gå med på en massiv samling på National Mall. “Mängden var bara enorm, ” minns han. Typ av känslan du får när ett åskväder kommer och du vet att det verkligen kommer att hända. Det fanns en förväntan och spänning att denna marsch äntligen skulle göra skillnad. ”

Bara några månader tidigare, i den elektriska atmosfären av förväntan, komponerade den 32-årige sångaren och låtskrivaren Sam Cooke “A Change Is Gonna Come, ” låten som skulle bli medborgarrättsrörelsens hymn.

Den starka symboliken för en demonstration vid Lincoln Memorial — beräknades att sammanfalla med hundraårsjubileet för frigörelseproklamationen och efter president John F. Kennedy ’s tillkännagivande i juni att han skulle överlämna en borgerrättsräkning till kongressen och#8212transfixerade nationen. The March on Washington for Jobs and Freedom katapulterade också 34-årige Martin Luther King Jr., som avsatte beredda anteckningar för att förklara “I Have a Dream, ” till riket av transcendenta amerikanska talare.

Bakom kulisserna ledde huvudorganisatören Bayard Rustin en logistisk kampanj utan motstycke i amerikansk aktivism. Volontärer förberedde 80 000 50-centers boxade luncher (bestående av en ostsmörgås, en bit pundkaka och ett äpple). Rustin samlade mer än 2200 chartrade bussar, 40 specialtåg, 22 första hjälpen-stationer, åtta 2500-gallon tankbilar och 21 bärbara vattenfontäner.

Deltagare reste från hela landet —ung och gammal, svartvitt, kändisar och vanliga medborgare. Alla som konvergerade till huvudstaden den dagen, oavsett om de kände igen deras prestation eller inte, stod vid ett vägskäl från vilket det inte skulle bli någon återvändo. Femtio år senare återupplevde några av dessa deltagare — inklusive John Lewis, Julian Bond, Harry Belafonte, Eleanor Holmes Norton och Andrew Young — marschen i intervjuer som spelats in under de senaste månaderna i Washington, DC, New York och Atlanta. Tillsammans antar deras röster, från en koalition inklusive Southern Christian Leadership Conference och Student Nonviolent Coordinating Committee, kraften i det kollektiva minnet.

En 42-årig fotograf, Stanley Tretick, som täckte tidningen Kennedy White House for Look, var också på köpcentret. Han dokumenterade det transformerande ögonblicket i bilder som inte har publicerats hittills, återställts till historien i Kitty Kelley ’s  Låt friheten ringa, en postum samling av Treticks arbete från den dagen.   Se  fler av Treticks fantastiska fotografier här.

Demonstranterna som svälte i 83-graders värmen när de begärde sin regering om förändring & folkmassan på minst 250 000 utgjorde den största sammankomsten i sitt slag i Washington & påminn oss om vem vi var då som en nation, och vart vi skulle flytta i kampen för att övervinna vår historia. “Det är svårt för någon i dessa dagar, ” säger Howard, “ att förstå hur det var, att plötsligt få en ljusstråle i mörkret. Det var verkligen hur det var. ”

Du måste backa upp och tänka på vad som hände vid den tiden. Nationellt, 1962, har du James Meredith, den första svarta som gick på University of Mississippi, det var nationella nyheter. I maj 1963, Bull Connor med hundarna och brandslangarna, tänder dem på människor, nyheter på förstasidan. Och sedan i juni, den sommaren, fick du Medgar Evers skjuten ner i söder och hans kropp faktiskt synlig på 14th Street vid en kyrka i DC Så du hade en grupp individer som inte bara hade blivit förtryckta, utan diskriminerade och dödade på grund av deras färg. Marschen i Washington symboliserade en stigning, om du vill, av människor som sa att tillräckligt är nog.

Rachelle Horowitz,  Assistent till Bayard Rustin (senare en facklig tjänsteman):

A. Philip Randolph [ordförande för brödraskapet för sovande bilportörer] hade försökt marschera 1941 för att protestera mot diskriminering i de väpnade styrkorna och för en rättvis sysselsättningspolitisk kommission. Han avbröt den marschen när FDR utfärdade en verkställande order [som förbjuder diskriminering i den nationella försvarsindustrin]. Men Randolph trodde alltid att du måste flytta medborgerliga rättighetskampen till Washington, till maktens centrum. I januari 1963 skickade Bayard Rustin ett memo till A. Philip Randolph i huvudsak och sa att det är dags att verkligen tänka sig en stor marsch. Ursprungligen var det tänkt som en marsch för jobb, men när 󈨃 fortskred, med Birmingham -demonstrationerna, mordet på Medgar Evers och införandet av Civil Rights Act av president Kennedy, blev det klart att det måste vara en marsch för jobb och frihet.

Eleanor Holmes Norton (SNCC-aktivist, senare en 12-årig D.C.-delegat till kongressen):

Jag gick juristutbildning, jag var i Mississippi i deltaet och arbetade med föregångaren för de workshops som skulle äga rum ett år senare under Freedom Summer. Jag fick ett samtal från en av mina vänner i New York som sa: "Du måste vara här, Eleanor, för vi utvecklar marschen i Washington." Så jag tillbringade en del av sommaren i New York och arbetade med denna riktigt nya mars i Washington. Bayard Rustin organiserade det av en brownstone i Harlem som var vårt kontor.När jag ser tillbaka nu är jag desto mer imponerad av Bayard Rustins genialitet. Jag tror inte att det var en annan person involverad i rörelsen som kunde ha organiserat den marschen — den typiska organisatören och strategen. Bayard Rustin var kanske den enda öppet homosexuella mannen jag kände. Det var helt enkelt inte respektabelt, ” så han attackerades av Strom Thurmond och södra demokraterna, som försökte ta sig till marschen genom att attackera Rustin. Till heder för civilrättsledarskapet stängde de in runt Rustin.

Vi kommer att gå tillsammans. Vi kommer att stå tillsammans. Vi ska sjunga tillsammans. Vi kommer att stanna tillsammans. ” — Rev.Fred Shuttlesworth (utdrag av radioutskrifter (i blockcitat) med tillstånd av WGBH Media Library and Archives)

John Lewis,  Ordförande för SNCC (senare en 13-årig kongressledamot från Georgien)

A. Philip Randolph hade denna idé i bakhuvudet i många år. När han fick chansen att ställa ytterligare ett krav på en marsch i Washington sa han till president Kennedy vid ett möte i Vita huset i juni 1963 att vi skulle marschera mot Washington. Det var den så kallade “Big Six, ” Randolph, James Farmer, Whitney Young, Roy Wilkins, Martin Luther King Jr. och jag själv. Från det blå talade Mr. Randolph. Han var dekan för svart ledarskap, talesmannen. Han sa “Mr. President, de svarta massorna är rastlösa och vi kommer att marschera mot Washington. ” President Kennedy tyckte inte om idén och hörde folk tala om en marsch mot Washington. Han sa, "Om du tar med alla dessa människor till Washington, kommer det inte att bli våld och kaos och oordning och vi kommer aldrig att få en medborgerlig lagförslag genom kongressen?"#Randolph svarade, “Mr. President, detta kommer att vara en ordnad, fredlig, icke -våldsam protest. ”

Marsch i Washington är inte klimax i vår kamp, ​​utan en ny början inte bara för negern utan för alla amerikaner som törstar efter frihet och ett bättre liv. När vi lämnar, kommer det att vara att fortsätta medborgerliga revolutionen hem med oss ​​in i varje vrå i landet, och vi kommer att återvända igen och igen till Washington i ständigt växande antal, tills total frihet är vår. ” & #8212A. Philip Randolph

Harry Belafonte,  Aktivist och underhållare

Vi var tvungna att ta tillfället i akt och göra våra röster hörda. Gör dem som är bekväma med vårt förtryck — gör dem obekväma —Dr. King sa att det var syftet med detta uppdrag.

Andrew Young, Hjälp till kungen vid konferensen Southern Christian Leadership (senare diplomat och människorättsaktivist)

Dr Randolphs marsch var i grunden ett försök att omvandla en svart sydlig medborgerlig rörelse till en nationell rörelse för mänskliga rättigheter, för jobb och frihet. Och anti-segregation. Så det hade en mycket bredare bas — planen var att inkludera inte bara SCLC utan alla medborgerliga organisationer, fackföreningsrörelsen, universiteten, kyrkorna och vi hade en stor kontingent från Hollywood.

​Julian Bond, kommunikationsdirektör, SNCC (senare en historiker vid University of Virginia)

Jag tyckte att det var en bra idé, men inom organisationen, SNCC, ansågs det vara en distraktion från vårt huvudarbete, som organiserade människor på landsbygden i söder. Men John [Lewis] hade förbundit oss till det, och vi skulle gå med vårt ledarskap och vi gjorde det.

Joyce Ladner, SNCC -aktivist (senare socionom)

Vid den tidpunkten hade polisen över hela Mississippi slagit så hårt mot oss att det blev allt svårare att samla in obligationspengar, att organisera utan trakasserier från de lokala poliserna och rasisterna. Jag trodde att en stor marsch skulle visa att vi hade stöd utanför vår lilla grupp.

Rachelle Horowitz

När vi började planera marschen började vi få brev från våra kära vänner i senaten i USA, människor som var förespråkare för medborgerliga rättigheter. Senator Paul Douglas från Illinois, Phil Hart från Michigan, Hubert Humphrey från Minnesota. Bokstäverna började antingen “ Kära Herr Randolph ” eller “ Älskade Bayard: Vi tycker att det är mycket viktigt att godkänna borgerrättsförslaget och vi tror mycket starkt på det du gör, men har du övervägt svårigheten att ta in 100 000 människor i Washington? Var ska de använda badrummen? Var kommer de att få vatten? ” Varje bokstav var identisk. Bayard började hänvisa till dem som “latrinebrev, ” och vi lade latrinbokstäver på sidan. De var inspirerande på ett sätt, genom att Bayard arrangerade att hyra mängder av bärbara johns. Vi fick reda på senare att senator Paul Douglas ’ son, John Douglas, arbetade på justitiedepartementet. Han och en kille vid namn John Reilly skrev dessa brev och gav dem till senatorerna för att skicka till oss. Innan robo-typ fanns det dessa bokstäver.

Harry Belafonte

Att mobilisera den kulturella kraften bakom orsaken —Dr. King såg det som enormt strategiskt. Vi använder kändisar till fördel för allt. Varför inte till fördel för dem som behöver befrias? Mitt jobb var att övertyga ikonerna inom konsten att de behövde vara närvarande i Washington den dagen. De som ville sitta på plattformen kunde göra det, men vi borde vara bland dagens medborgare — de vanliga medborgarna. Någon borde bara vända och det var Paul Newman. Eller vänd dig om och det var Burt Lancaster. Jag gick först till en av mina närmaste vänner, Marlon Brando, och frågade om han var villig att leda den ledande delegationen från Kalifornien. Och han sa ja. Inte bara entusiastiskt utan engagerade sig för att verkligen jobba och ringa vänner.

Jag talar för tillfället med Percy Lee Atkins från Clarksdale, Mississippi: ‘Jag kom för att vi vill ha vår frihet. Vad kommer det att krävas för att få vår frihet? ’ ” — Radioreporter Al Hulsen

Juanita Abernathy, Änka efter Southern Christian Leadership Conference, medgrundare av pastor Ralph Abernathy (senare företagsledare)

Vi var där [i Washington] två dagar tidigare. Vi flög upp [från Atlanta]. De förväntade sig att vi skulle bli våldsamma och att Washington skulle rivas upp. Men alla hade blivit tillsagda att förbli våldsamma, precis som vi hade varit under hela rörelsen.

Jag började arbeta med mitt tal flera dagar före mars i Washington. Vi försökte komma med ett tal som skulle representera ungdomarna: fotsoldaterna, människorna i frontlinjen. Vissa människor kallar oss “ -chocktrupperna ” in i Mississippis delta, i Alabama, sydvästra Georgien, östra Arkansas, de människor som hade gripits, fängslats och misshandlats. Inte bara våra egna medarbetare utan också de människor som vi arbetade med. De behövde någon som skulle tala för dem.

Natten före marschen la Bayard Rustin en lapp under min dörr och sa: '' John, du borde komma ner. Det finns en del diskussion om ditt tal, vissa människor har problem med ditt tal. ”

Ärkebiskopen [i Washington, D.C.] hade hotat att inte åkalla kallelsen om jag behåller några ord och fraser i talet.

I det ursprungliga talet sa jag något i stil med “ Med gott samvete kan vi inte stödja administrationens föreslagna lag om medborgerliga rättigheter. Det var för lite, för sent. Det skyddade inte gamla kvinnor och småbarn i icke -våldsamma protester som kördes av poliser till häst och polishundar. ”

Mycket längre ner sa jag något i stil med “Om vi ​​inte ser meningsfulla framsteg här i dag kommer dagen då vi inte kommer att begränsa vår marsch mot Washington, men vi kan bli tvungna att marschera genom södern som General Sherman gjorde, våldsamt . ” De sa, “ Å nej, du kan inte säga att det är för inflammatoriskt. Vi raderade inte den delen av talet. Vi gjorde det inte förrän vi kom fram till Lincoln Memorial.

Joyce Ladner

Dagen före mars gick min syster och Bobby Dylan, som var hennes goda vän, till en insamling den kvällen. Hon träffade Sidney Poitier, han var mycket, mycket engagerad i SNCC, liksom Harry Belafonte. Nästa morgon plockade vi justitieministeriet eftersom tre av våra SNCC -arbetare satt i fängelse i Americus, Georgia, för uppror, och#8220 att kasta regeringen. ” Om du kan föreställa dig människor som var 18, 19, 20 år gamla , nära vänner, som greps för att ha störtat regeringen, staten? De hade inte kunnat få band. Vi var livrädda för att de faktiskt skulle debiteras och skickas upp under lång tid. Så vi plockade i ett försök att uppmärksamma deras situation.

Rachelle Horowitz

Det var cirka 5:30 på morgonen, det är grått, det är tråkigt, folk sätter upp. Det finns ingen där för marschen förutom några reportrar och de börjar irritera Bayard och plåga honom: Var är människorna, var är människorna? ” Bayard tog mycket elegant ett papper ur fickan och tittade på den. Tog fram en fickur som han använde, tittade på båda och sa, “Det kommer alla enligt schemat, ” och han lade bort det. Journalisterna gick iväg och jag frågade, “Vad tittade du på? ” Han sa, “Ett blankt papper. och folk kom och sjöng och bussarna kom. Det finns alltid den stunden av “Vi vet att bussarna är chartrade, men kommer de verkligen? ”

Vid 7 -tiden var de första tio personerna här. De tog med sina egna fällbara stolar och är till vänster om mig nära Reflekterande poolen. Reflekterande poolen tidigt i morse är väldigt lugn och ger en fin reflektion av Washington -monumentet. Det finns tydligen fisk eller någon form av fluga i Reflekterande poolen eftersom du med några minuters mellanrum ser små vågor i mitten. ” — Radioreporter David Eckelston

Courtland Cox,  SNCC -aktivist (senare tjänsteman och affärsman)

Bayard och jag lämnade tillsammans. Det var riktigt tidigt, kanske 6 eller 7 på morgonen. Vi gick ut till köpcentret och det var bokstavligen ingen där. Ingen där. Bayard tittar på mig och säger: "Tror du att någon kommer till det här?" Och precis som han säger det kom en grupp unga människor från ett NAACP -kapitel över horisonten. Från den tiden var flödet stabilt. Vi fick reda på att vi inte kunde se någon där eftersom så många människor satt i bussar, i tåg och i synnerhet på vägarna att vägarna var igensatta. När flödet väl började var det bara volymer av människor som kom.

"Alla sorters klänningar är uppenbara, från Ivy League-kostymen till overaller och halmhattar och till och med några Texas-gallonhattar. Ganska många bär på ryggsäckar, filtar och så vidare, och väntar tydligen en inte alltför bekväm resa hem ikväll. " —Radioreporter Al Hulsen

Barry Rosenberg, Civilrättsaktivist (senare psykoterapeut)

Jag kunde knappt sova natten före marschen. Jag kom dit tidigt. Kanske klockan 10:30 på morgonen frös folk. Det var kanske 20 000 människor där ute. Det var augusti jag glömde att bära hatt. Jag var lite orolig för att bli utbränd. Jag gick och fick en cola. När jag kom tillbaka strömmade folk in från alla håll. Om du stod inför pallen var jag på höger sida. Folk hälsade på varandra jag fick frossa, jag blev kvävd. Folk kramades och skakade hand och frågade “Vart kommer du ifrån? ”

"En kvinna från San Diego, Kalifornien, visade oss sin flygbiljett. Hon sa att hennes farfar sålde slavar och att hon var här för att hjälpa till att utplåna det onda." "—Radioreporter Arnold Shaw

Tidigt på morgonen klev vi tio [de sex stora plus fyra andra marschledare] på bilar som tog oss till Capitol Hill. Vi besökte ledningen för kammaren och senaten, både demokrater och republikaner. Dessutom träffades vi på kammarsidan med ordföranden för domarkommittén, den ledande medlemmen, eftersom det är där medborgerliga lagstiftning kommer. Vi gjorde samma sak på senatsidan. Vi lämnade Capitol Hill, gick ner på Constitution Avenue. När vi tittade mot Union Station såg vi ett hav av mänsklighet hundratals, tusentals människor. Vi trodde att vi kanske skulle få 75 000 människor att dyka upp den 28 augusti. När vi såg den här otroliga publiken komma ut från Union Station, visste vi att det skulle bli mer än 75 000. Folk marscherade redan. Det var som “There go my people. Låt mig komma ikapp dem. ” Vi sa, “Vad ska vi göra? Folket marscherar redan! Där går mitt folk. Låt mig komma ikapp dem. ” Det vi gjorde, vi tio, tog tag i varandras armar, gjorde en linje över havet av marschanter. Folk pressade oss bokstavligen, bar oss hela vägen tills vi nådde Washington Monument och sedan gick vi vidare till Lincoln Memorial.

Joyce Ladner

Jag hade ett etapppass, så jag kunde komma upp på pallen. Bara stå där uppe och titta på inte särskilt många människor, så helt plötsligt började horder av människor komma. Jag såg en grupp människor med stora banderoller. Philadelphia NAACP kunde ha varit en sektion, till exempel, och de kom i stora grupper. När dagen gick var det många enskilda människor där. Odetta och Joan Baez och Bobby Dylan. De började värma upp publiken väldigt tidigt, började sjunga. Det var inte alls spänt, det var inte heller en picknick. Någonstans emellan var människor glada över att se varandra, förnya bekanta, alla var mycket trevliga.

“Många människor sitter och picknickar längs med reflekterande poolsteg nedanför monumentet. Människor med pannband, armband, knappar runt omkring, men i en trevlig semesteratmosfär. ” —Radioreporter Arnold Shaw

På posten den sommaren. Jag har jobbat hela dagen. Jag klev på bussen [till centrum]. Jag var varm, svettig, men jag var fast besluten att jag skulle gå till marschen. Publiken var enorm. Det fanns rykten, uppenbarligen underbyggda, om att regeringens agenter, underrättelseagenter, faktiskt tog bilder. Några av dessa individer tog bilder på mig. Mer makt till dem. Jag hade ingenting att frukta. Jag var åtminstone i partiell uniform med min brevhatt [hjälm] och skjorta på.

“Mängden verkar ta fart nu. Det blir tjockare och du kan höra dem sjunga nu i bakgrunden, ‘Glory, Glory Hallelujah. ’ ” - Radioreporter Jeff Guylick


Officiellt program för mars i Washington (1963)

Citat: Mars om Washington (program), 08/28/1963 Bayard Rustin Papers John F. Kennedy Library National Archives and Records Administration.

Fotografi, "Civil Rights March on Washington, D. C.", 08/28/1963 NWDNS-306-SSM-4D (86) 3 Records of the United States Information Agency Record Group 306 National Archives.
Hur man använder citatinformation.
(på Archives.gov)

Detta program listade de händelser som var planerade vid Lincoln Memorial under augusti 28, 1963, mars i Washington för jobb och frihet. Marschens höjdpunkt, som lockade 250 000 personer, var Martin Luther Kings tal & quotI Have a Dream & quot.

Medborgarrättsrörelsen i USA under slutet av 1950- och 1960 -talen var den politiska, juridiska och sociala kampen för att få fulla medborgarrättigheter för svarta amerikaner och för att uppnå raslikhet. Individer och medborgerliga organisationer utmanade segregation och diskriminering med hjälp av en mängd olika aktiviteter, inklusive protestmarscher, bojkotter och vägran att följa segregeringslagar.

Den 28 augusti 1963 kom mer än 250 000 demonstranter ned på nationens huvudstad för att delta i “March on Washington for Jobs and Freedom. ” Det var inte bara den största demonstrationen för mänskliga rättigheter i USA: s historia, utan det gav också en sällsynt uppvisning av enhet bland de olika medborgerliga rättighetsorganisationerna. Evenemanget började med ett rally på Washington Monument med flera kändisar och musiker. Deltagarna marscherade sedan den milslånga National Mall till Memorial. Det tre timmar långa programmet vid Lincoln Memorial innehöll tal från framstående medborgerliga rättigheter och religiösa ledare. Dagen avslutades med ett möte mellan marschledarna och president John F. Kennedy i Vita huset.

Idén till mars 1963 i Washington tänktes av A. Philip Randolph, en mångårig medborgerlig aktivist som ägnade sig åt att förbättra de svarta amerikanernas ekonomiska tillstånd. När Randolph först föreslog marschen i slutet av 1962 fick han lite svar från andra medborgerliga ledare. Han visste att samarbete skulle bli svårt eftersom alla hade sin egen agenda för medborgerliga rörelsen och ledarna tävlade om finansiering och pressbevakning. Framgången i mars i Washington beror på att de så kallade “Big Six ” —Randolph och cheferna för de fem stora medborgerliga organisationerna deltar: Roy Wilkins från National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) Whitney Young, Jr., från National Urban League Rev. Martin Luther King, Jr., från Southern Christian Leadership Conference (SCLC) James Farmer från Conference of Racial Equality (CORE) och John Lewis från Student Nonviolent Coordinating Committee ( SNCC).

Detaljerna och organisationen av marschen hanterades av Bayard Rustin, Randolph ’s betrodda medarbetare. Rustin var en veteranaktivist med stor erfarenhet av att sätta ihop massprotester. Med bara två månader att planera etablerade Rustin sitt huvudkontor i Harlem, NY, med ett mindre kontor i Washington. Han och hans kärnpersonal på 200 volontärer satte snabbt ihop den största fredliga demonstrationen i USA: s historia.

För att lyssna på Martin Luther King ’s “I have a Dream ”, besök University of California på Berkeleys talarkiv.


Arvet och effekten av mars

"Den dagen, för ett ögonblick, verkade det nästan som att vi stod på en höjd och kunde se vårt arv, kanske kunde vi göra kungariket verkligt kanske det älskade samhället inte för alltid skulle förbli den dröm man drömde i smärta."

James Baldwin, romanförfattare och poet

En dag av hopp
Med orden och musiken fortfarande ringande i öronen gick demonstranterna ombord på bussar och tåg för att resa hem. Många skulle återvända till samma svårigheter, diskriminering och våld som hade fått dem att gå med i marsch mot Washington. Men arvet från den dagen bestod och ökade folkligt stöd för medborgerliga rörelsen. Under månaderna och åren som följde bidrog marschen till att upprätthålla och stärka arbetet för dem som fortsatte att engagera sig i den pågående kampen för social rättvisa.

Två demonstranter dröjer kvar vid Reflekterande pool vid slutet av dagens händelser.

Svar på mars
Under månaderna efter marschen i Washington fortsatte pågående demonstrationer och våld att pressa politiska ledare att agera. Efter president Kennedys mord den 22 november 1963 bröt president Lyndon Johnson igenom den lagstiftande dödläget i kongressen.

Genomgången av civilrättslagen från 1964 och rösträttslagen från 1965 var vändpunkter i kampen för medborgerliga rättigheter. Tillsammans förbjöd de två räkningarna separerade offentliga anläggningar och förbjöd diskriminerande metoder vid anställning och röstning.

Mord på 16: e gatan

Bara två veckor efter marschen, den 15 september 1963, planterade vita supremacister en bomb under trappan till 16: e Street Baptist Church i Birmingham, Alabama. Explosionen dödade fyra unga flickor i söndagsskolan. Denna terrordåd var en brutal påminnelse om att marschens framgång och de förändringar den representerade inte skulle bli obestridd. Inför sådant våld intensifierades beslutsamheten att fortsätta organisera. Dessa glasskärmar är från kyrkans glasmålning. Samling av Smithsonian National Museum of African American History and Culture, gåva från Trumpauer-Mulholland-samlingen.

Jämställdhet för alla
Framgången för marschen i Washington och prestationerna i den moderna svarta frihetskampen gav efterklang i hela samhället och utgjorde en modell för social förändring. Kraften i massvisa våldsamma demonstrationer inspirerade amerikaner som kämpade för lika rättigheter och tillgång till möjligheter oavsett ras, kön, etnicitet, religion, ålder, sexuell läggning eller funktionshinder.

Homosexuella och lesbiska rättigheter protest tecken

Affisch som annonserar den 14 oktober 1979 mars om Washington för homosexuella och lesbiska rättigheter.
National Museum of American History, gåva av Ann B. Zill


Marsch om Washington för jobb och frihet

Den 28 augusti 1963 deltog mer än 200 000 demonstranter i marschmötet om Washington för jobb och frihet i landets huvudstad. Marschen lyckades pressa administrationen av John F. Kennedy att inleda en stark federal lag om medborgerliga rättigheter i kongressen. Under detta evenemang levererade Martin Luther King sitt minnesvärda ”Jag har en dröm" Tal.

Mars 1963 i Washington hade flera prejudikat. Sommaren 1941 A. Philip Randolph, grundare av Brotherhood of Sleeping Car Porters, uppmanade till en marsch mot Washington, DC, för att uppmärksamma uteslutning av afroamerikaner från positioner i den nationella försvarsindustrin. Denna arbetsmarknad hade visat sig vara stängd för svarta, trots att den växte för att leverera material till de allierade under andra världskriget. Hotet om 100 000 marschanter i Washington, DC, drev president Franklin D. Roosevelt att utfärda verkställande order 8802, som gav mandat för bildandet av Fair Employment Practices Commission för att undersöka rasdiskrimineringsavgifter mot försvarsföretag. Som svar avbokade Randolph planerna för marschen.

Medborgerliga rättighetsdemonstranter samlades vid Lincoln Memorial i maj 1957 för en Bön pilgrimsvandring för frihet på tredje årsdagen av Brown v. Education Board, och i oktober 1958, för en Ungdomsmarsch för integrerade skolor för att protestera mot bristen på framsteg sedan domen. King talade till demonstrationen 1957, men på grund av ohälsa efter att ha blivit knivhuggen av Izola Curry, Coretta Scott Kung levererade sina planerade kommentarer vid evenemanget 1958.

År 1963, hundraårsjubileet av Emancipation proklamation, de flesta av målen för dessa tidigare protester hade fortfarande inte förverkligats. Hög nivå av svart arbetslöshet, arbete som erbjöd de flesta afroamerikaner endast minimala löner och dålig jobbrörlighet, systematisk avstängning av många afroamerikaner och uthålligheten av rassegregering i söder föranledde diskussioner om en stor marsch för politisk och ekonomisk rättvisa så tidigt som 1962. På uppdrag av Negro American Labor Council (NALC), Southern Christian Leadership Conference, Raslig jämställdhetskongress (CORE) och Studentens icke -våldsamordnande kommitté (SNCC), Randolph skrev ett brev den 24 maj 1962 till sekreteraren Stewart Udall vid inrikesdepartementet angående tillstånd för en marsch som kulminerade vid Lincoln Memorial den hösten. Planerna för marschen stannade av när Udall uppmuntrade grupperna att överväga Sylvan Theatre vid Washington Monument på grund av komplikationerna vid omdirigering av trafik och volymen av turister vid Lincoln Memorial.

I mars 1963 telegraferade Randolph King att NALC hade börjat planera en marschmarsch "för negers jobbrättigheter" och bad om Kings omedelbara svar (Randolph, 26 mars 1963). I maj, på höjden av Birmingham -kampanj, Gick King med i Randolph, James Jordbrukare av CORE, och Charles McDew från SNCC när de krävde en sådan åtgärd senare samma år och förklarade: "Låt de svarta arbetande massorna tala!" (King et al., 7 maj 1963) Efter att ha meddelat president Kennedy om deras avsikt bestämde ledarna för de stora medborgerliga rättighetsorganisationerna marschdatumet den 28 augusti. De uttalade målen för protesten innefattade "en omfattande borgerrättsförslag" som skulle avskaffa segregerade offentliga boenden "skydd för rösträtt" -mekanismer för att söka upprättelse av kränkningar av konstitutionella rättigheter "avskiljning av alla offentliga skolor 1963" en massiv federalt arbetsprogram ”för att utbilda och placera arbetslösa arbetare” och ”en Federal Fair Employment Practices Act som förhindrar diskriminering vid all sysselsättning” (”Goals of Rights March”).

När sommaren gick utökades listan över organisationer som deltar i och sponsrade evenemanget till att omfatta National Association for the Advancement of Colored People (NAACP), National Urban League, National Catholic Conference for Interracial Justice, National Council of the Churches of Christ in America, United Auto Workers (UAW) och många andra.

Marschen i Washington omfamnades inte universellt. Det fördömdes av Nation of Islam och Malcolm X som kallade det "Farce on Washington", även om han deltog ändå (Malcolm X, 278). Styrelsen för American Federation of Labor-Congress of Industrial Organisations avböjde att stödja marschen och intog en neutral ställning. Ändå deltog många konstituerande fackförbund i stort antal.

Mångfalden av de närvarande återspeglades i evenemangets talare och artister. De inkluderade sångarna Marian Anderson, Odetta, Joan Baez och Bob Dylan Little Rock medborgerliga veteran Daisy Lee Bates skådespelare Ossie Davis och Ruby Dee Amerikansk judisk kongress president Rabbi Joachim Prinz Randolph UAW -president Walter Reuther marscharrangör Bayard Rustin NAACP: s president Roy Wilkins National Urban League -president Whitney Ung och SNCC -ledaren John Lewis.

Ett utkast till John Lewis förberedda tal, som cirkulerades före marschen, fördömdes av Reuther, Burke Marshall, och Patrick O'Boyle, den katolske ärkebiskopen i Washington, DC, för sin militanta ton. I talets originalversion anklagade Lewis för att Kennedy -administrationen föreslog Civil Rights Act var ”för lite och för sent” och hotade inte bara med att marschera i Washington utan att ”marschera genom söder, genom hjärtat av Dixie, som Sherman gjorde. Vi kommer att föra vår egen politik med "bränd jord" "(Lewis, 221 224). I en stämma som inkluderade King, Randolph och SNCC: s James Forman, Lewis gick med på att eliminera dessa och andra fraser, men trodde att hans adress "i sin slutliga form" fortfarande var ett starkt tal, mycket starkt "(Lewis, 227).

Dagens höjdpunkt kom när King tog podiet mot slutet av evenemanget och rörde Lincoln Memorial -publiken och live -tv -tittare med det som har blivit känt som hans "I Have a Dream" -tal. King kommenterade att "när TV strålade bilden av denna extraordinära samling över gränshavet, hade alla som trodde på människans förmåga att bättre sig själv ett ögonblick av inspiration och förtroende för människosläktets framtid", och karakteriserade marschen som en " lämplig klimax ”till sommarens händelser (King,” I Have a Dream ”, 125 122).

Efter marschen träffade King och andra medborgerliga ledare president Kennedy och vice president Lyndon B. Johnson i Vita huset, där de diskuterade behovet av tvåpartistöd av medborgerlig lagstiftning. Även om de godkändes efter Kennedys död, bestämmelserna i Civilrättslagen från 1964 och Rösträttslagen från 1965 återspeglar marschens krav.


Mars 1963- President Kennedys schema - historia

John Fitzgerald Kennedy avleder eden och blir den 35: e presidenten i USA, den 20 januari 1961. Vid 43 års ålder är han den yngsta mannen och den första romersk -katoliken som någonsin valts och vann med en av de minsta marginalerna för seger, bara 115 000 populära röster. Lyndon B. Johnson, 51, är hans vice president.

Vänster - Den nya presidentens motorcade på Pennsylvania Avenue under invigningsparaden. Höger - En flygvy från Kennedy White House.

Presidenten och första damen, Jacqueline Bouvier Kennedy, anländer till en av många invigningsbollar som hölls till deras ära. Festligheterna kommer att pågå till nästan fyra på morgonen nästa dag. Strax före 9:00, efter några timmars sömn, anländer presidenten till Oval Office för sin första dag som verkställande direktör.

Första dagen på kontoret. Vänster - Avsättningen av Kennedy -kabinettet, med det kontroversiella utnämningen av presidentens yngre bror Robert som amerikansk åklagare. Höger - Ett gruppporträtt av den utökade Kennedy -familjen tillsammans med Lyndon och Ladybird Johnson.

Bara fem dagar efter att han tillträdde håller presidenten sin första presskonferens, direktsänd från State Department auditorium. Hans lättsamma stil och snabba kvickhet uppskattar honom omedelbart för många reportrar och för det amerikanska folket som tittar hemma.

Från början och under hela hans presidentskap är internationella spänningar och politiska konflikter ett stort problem. Vänster - Hans första möte med sovjetiska utrikesministern Andrei Gromyko. Mitt - Under en presskonferens som diskuterar Laos problem i Sydostasien, säger presidenten, & quot Säkerheten i hela Sydostasien kommer att äventyras om Laos förlorar sitt neutrala oberoende. & Quot Han beställer mer militärt bistånd inklusive amerikanska väpnade styrkor till området. Höger - till NATO -stabscheferna vid utrikesdepartementet lovar han en förstärkning av konventionella styrkor och en effektiv kärnkraftskapacitet.

Efter grisarna i Bay of Pigs, ett privat samtal mellan president Kennedy och tidigare president Eisenhower i Camp David, Maryland. 22 april 1961.

Bay of Pigs hänvisar till försöket som gjorts av över 1200 kubanska rebeller mot Castro att landa på Kubas södra kust och störta Fidel Castros regim, 17 april 1961. Trots att den amerikanska regeringen utbildades och stöds, misslyckades invasionen som rebellerna attackerades av kubanska militära styrkor och fick inget stöd från den amerikanska militären eller anti-Castro-folket på Kuba. Som ett resultat besegrades de snabbt och sattes i fängelse, vilket orsakade en stor förlägenhet för Kennedy White House. Vid ett pressmöte den 20 april avled presidenten mycket av kritiken genom att kommentera några av de lärdomar han fick av det misslyckade uppdraget och sade att "kommunismens krafter inte ska underskattas."

Strax efter detta, i början av juni, reste presidenten till Wien, Österrike, där han träffade den sovjetiska premiären Nikita Khruschev för första gången. Under två dagars möten gjorde Khruschev storlek på den unge presidenten och underskattade hans beslutsamhet, vilket resulterade senare i oktobermissilkrisen 1962.

Rymdloppet. Vänster - Presidenten, första damen och vice presidenten ser Alan Shepard på tv bli den första amerikanska astronauten genom att göra en 15 -minuters suborbitalflygning, 5 maj 1961. Efter den senare lanseringen i bana av John Glenn besökte presidenten Cape Canaveral i Florida och överlämnade Glenn till NASAs Distinguished Service Medal. Höger - Astronaut Glenn visar presidenten rymdkapseln där han reste i omloppsbana och kretsade runt jorden tre gånger.

I september 1962 höll presidenten ett tal vid Rice University där han lovade att USA skulle sätta en man på månen & quot före slutet av detta decennium. & Quot Sju år senare, juli 1969, satte astronauten Neil Armstrong foten på månen.

På begäran av sin bror Robert, som står bakom honom, skriver presidenten under tre hårda nya antikriminalitetsräkningar som riktar sig mot organiserad brottslighet. Räkningarna förbjuder telefonbetting, mellanstatstransport för rackareering och kommersiell transport av spelutrustning.

Vintern 1962. Efter ett lätt snöfall unnar First Lady Jacqueline Kennedy John Jr. en slädtur på Vita husets gräsmatta.

Vänster - Presidenten träffar ivriga unga Peace Corps volontärer innan de åker till Afrika. Strax efter tillträdet skapade presidenten fredskåren i hopp om att inspirera unga amerikaner att tjäna utomlands i utvecklingsländer. Till höger - För att tjäna på sin popularitet håller presidenten ett tal under en höstkampanj som svänger igenom flera stater för att hjälpa demokraterna i lokala val 1962.

Scener från Camelot. Vänster - Den kända spanska cellisten Pablo Casals uppträder i Vita huset. Mitt - Under en formell middag i Vita huset, chattar en förtrollad gäst med presidenten och första damen, som nu allmänt anses vara det mest glamorösa paret i världen. Höger - underhållaren Danny Kaye chattar med presidenten i det ovala kontoret medan Judy Garland lutar sig mot presidentens skrivbord.

Vänster - Rose Kennedy och hennes son vid den första prisutdelningen för Joseph P. Kennedy Jr. Foundation, som hjälper barn i nöd. Mid - En mycket avslappnad första familj vid Hyannis Port sommaren 1962. Den här bilden var en av Jacquelines favoriter. Höger - kul i det ovala kontoret när presidenten uppmuntrar unga Caroline och lilla John Jr. att dansa.

Missilkris i oktober. Vänster - Efter att ha granskat flygfoton som indikerar placeringen av ryska missiler på Kuba, talar presidenten till nationen på TV, 22 oktober 1962, och rapporterar och otvetydiga bevis. av offensiva missilplatser som nu förbereds. att tillhandahålla en kärnkraftsattack mot västra halvklotet. Det ska vara denna nations politik att betrakta alla kärnkraftsmissiler som skjuts upp från Kuba. som en attack av Sovjetunionen mot USA, som kräver ett fullständigt repressalinsvar på Sovjetunionen. & quot Mid - Presidenten med sin chefsrådgivare, hans bror Robert. Höger - Den 23 oktober undertecknar presidenten en kungörelse som förbjuder försändelser av missiler och andra vapen till Kuba och bemyndigar den amerikanska militären att fånga upp och söka i alla fartyg som är på väg mot Kuba. Hela världen väntar sedan på att se vad som kommer att hända. Några dagar senare backar ryssarna och går med på att ta bort missilerna från Kuba om USA kommer att lyfta sin marinblockad och garantera ingen amerikansk invasion av Kuba.

Mitt i den enorma spänningen i internationella angelägenheter fortsätter familjelivet i Vita huset. Vänster - Ankomsten av familj och gäster till Carolines 5 -årsdag. Höger - Den första familjen inklusive Caroline som är utklädd till sin födelsedag.

Medborgerliga rättigheter. En annan ockupation av Kennedy White House är afroamerikaners kamp för likabehandling. Den 11 juni 1963 beordrade presidenten Alabamas guvernör George Wallace att upphöra och avstå från att hindra svarta studenter från att gå på University of Alabama. Vänster - Den natten håller presidenten en stor tv -tal om medborgerliga rättigheter. & quot Det borde vara möjligt. för att varje amerikan ska njuta av privilegierna att vara amerikan utan att ta hänsyn till hans ras eller färg.

Europa 1963. Vänster - Vid Berlinmuren ser presidenten över på en vakt från det kommunistiska Östtyskland. Mitt i Berlin talar presidenten till den enorma mängden tyskar och säger till dem: "Alla fria män, var de än bor, är medborgare i Berlin, och därför är jag som en fri man stolt över orden" Ich bin ein Berliner. ' (Jag är en berliner). & Quot Från Tyskland reser presidenten till Irland för ett tre dagars besök. Höger - En grupp irländska kvinnor var glada över att hälsa på den irländsk -amerikanske presidenten.

Sommaren 1963. Vänster - Caroline och hennes far njuter av havsbrisen vid Hyannis Port under en båttur. Mitt - Presidenten lämnar en godisaffär med John Jr. medan han bär sitt leksaksdjur. Höger - President Kennedy tar farväl av familjens patriark, Joseph P. Kennedy Sr., innan han går ombord på helikoptern för att återvända till Washington.

The First Lady ses några veckor efter hennes nyfödde son, Patrick Bouvier Kennedys död, som dog den 9 augusti 1963, bara 39 timmar efter hans födelse. Född fem veckor för tidigt dog den nyfödda av följdkomplikationer.

Vänster - Presidenten talar i Las Vegas under en fem dagars resa till västra USA -stater för att uppmuntra bevarande av naturresurser. 28 september 1963. Mitt - Ett halloweenbesök i Oval Office från Caroline och John Jr. Höger - På södra balkongen i Vita huset njuter presidenten och hans familj av en brittisk säckpipeföreställning tillsammans med Storbritanniens ambassadör. 13 november 1963.

Dallas. Ankomsten av presidenten och första damen på Love Field, 22 november 1963. Presidentens motorcade lämnar sedan för en 45-minuters resa till centrum där presidenten är planerad att tala till ett möte i medborgarrådet. Presidenten och First Lady åker i en limousine med öppen topp tillsammans med Texas guvernör John B. Connally och hans fru. Klockan 12:30. på Elm Street i centrala Texas närmar sig motorcaden långsamt en trippelundergång. Skotten ringer ut. Presidenten träffas i ryggen, sedan i huvudet och skadas dödligt. Gov. Connally slås också.

På Parkland Memorial Hospital ligger presidentens limousine utanför akuten där ett femtontal läkare förgäves försöker rädda honom. Klockan 13.00 John Fitzgerald Kennedy förklaras död.

Vänster - 14:38 ombord på Air Force One svär Lyndon B. Johnson in som USA: s 36: e president medan Jacqueline Kennedy observerar. Air Force One tar sedan fart med kroppen av den dödade presidenten ombord. Mid - Ankomst till Andrews Air Force Base, Maryland, av kroppen av John Fitzgerald Kennedy.Höger - President Johnson talar kort om nationen från flygvapenbasen och säger & quotJag ber om din hjälp och Guds. & Quot

Vänster - Den närmaste familjen inklusive Jacqueline, Caroline, John Jr. och Robert, ser den slutna kistan i Östra rummet i Vita huset. Mitt - kistan lämnar Vita huset, förd till Capitol -byggnaden för allmän visning. Höger - Familjen lämnar St Mathews Cathedral efter begravningsmässan. Kroppen fördes sedan till Arlington National Cemetery för begravning.

President Kennedys ovala kontor, nu ledigt och tyst.

JFK Photo History
Tidiga år | War Hero | Politiker | President

Copyright © 1996-2021 The History Place ™ Med ensamrätt

Användarvillkor: Privat hem/skola, icke-kommersiell, icke-Internetanvändning är endast tillåten för text, grafik, foton, ljudklipp, andra elektroniska filer eller material från The History Place.


Barnen som marscherade in i medborgerliga rättigheter

(CBS News) BIRMINGHAM, Ala. - För femtio år sedan var Birmingham, Alabama, frontlinjen i kampen för medborgerliga rättigheter och det gick inte bra.

James Stewart och Arnetta Streeter-Gary deltog i Children's March i Birmingham, Alabama 1963. CBS News

Men sedan gick barn med i striden och allt förändrades.

James Stewart och Arnetta Streeter-Gary var bland dem som marscherade för medborgerliga rättigheter i Birmingham 1963.

Stewart var bara 15 år gammal och ett av tusen barn som var fast beslutna att protestera mot stadens segregeringslagar - en social kod som Birmingham inte skulle ge upp lätt.

"Vi sa att tillräckligt är nog är nog. Vi lever inte med det här," sa Stewart. "Och när de tog ut hundarna och vattenslangarna var det ett större vapen som de satte ut. Så för mig var det krigstid."

Streeter-Gary var också där, 16 år gammal. Hon minns de högtrycksvattenstrålar som Birminghams brandmän höll och använde mot dem som marscherade.

Den långa marschen för medborgerliga rättigheter

"Jag kommer fortfarande ihåg det vattnet. Jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma det vattnet och när du skulle springa hade de hundarna som väntade. Jag tackar herren för att de inte satte hundarna på mig", sa hon.

Protesten blev känd som Birmingham Children's March.

Vuxna hade blivit varnade för att inte protestera eller de skulle förlora sina jobb. Istället organiserade och fyllde deras barn, 12 till 18-åringar, gatorna.

En 17-årig medborgerlig demonstrant attackeras av en polishund den 3 maj 1963 i Birmingham, Alabama. AP/Bill Hudson

De försökte marschera en halv mil, från baptistkyrkan 16: e gatan till stadshuset. Endast ett fåtal klarade sig.

"Jag kunde bara inte tro att barn behandlades så. Det var bara så avhumaniserande", säger Streeter-Gary.

Men när bilderna på barnen som attackerades gjorde globala rubriker, förhandlade doktor Martin Luther King Jr., stadstjänsteman och president John Kennedy över en vapenvila.

En vecka senare tillkännagav Kennedy affären på nationell tv och sade att staden Birmingham helhjärtat hade förbundit sig att fortsätta framstegen.

Framstegen innebar att Birmingham skulle desegregera sina offentliga anläggningar.

"Vi blev misshandlade och ingen uppmärksammade", säger Stewart. "Och icke-våld visade sig vara ett mycket kraftfullare vapen än våld. Jag kände oss segrande, på ett sätt."

Det var en seger som kändes bortom Birmingham. Barnens offer hjälpte till att genomföra civilrättslagen året efter. Och för alltid förändrade nationen.

Publicerades första gången den 3 maj 2013 / 13:47

& kopiera 2013 CBS Interactive Inc. Med ensamrätt.

Michelle Miller är medvärd för "CBS This Morning: Saturday". Som en prisbelönt korrespondent baserad i New York City har hon rapporterat för alla CBS News-sändningar och plattformar. Hon gick med i CBS News 2004.


4: 50-Mile Frenzy 1963

Före 1960 -talet var de flesta ultrarunnarna som deltog i ultradistance -lopp proffs. Det var en åskådarsport. Allmänheten hade aldrig allvarliga tankar om att de också skulle kunna köra ultradistanser.

1963 spelade president John F. Kennedy oavsiktligt en viktig roll som gav gnistan att tända intresse för ultralöpning i Amerika och på andra håll. Dörren slängdes upp för alla som ville utmana sig själva. En oväntad 50-mils frenesi svepte över USA som en rasande eld som dominerade tidningarna i veckor. Tiotusentals människor försökte vandra 50 mil, både gamla och mycket unga. Nästan obemärkt var ett litet klubbevenemang som kördes/vandrades av gymnasiepojkar i Maryland som jämnt blev Amerikas äldsta ultra, JFK 50.

Kennedy's Push for Physical Fitness

John F. Kennedy hade kampanjer med ett mål att förbättra nationens fysiska hälsa, och när han väl var på kontoret gjorde han det till en prioritet. Han fruktade att de kommande generationerna skulle vara åskådare av sport snarare än deltagare på spelplanen på grund av deras brist på fysisk kondition. Strax efter att han valdes publicerade den tillträdande presidenten Kennedy en artikel i Sports Illustrated med namnet ”The Soft American”, där han skrev ”vi kan helt återställa den fysiska sundheten i vår nation endast om varje amerikan är villig att ta ansvar för sin egen kondition och sina barns kondition. . . . Vi måste alla överväga vårt eget ansvar för våra barns och de unga männens och kvinnornas fysiska kraft. Vi vill inte att våra barn ska bli en generation av åskådare. Vi vill snarare att var och en av dem ska vara en deltagare i det livfulla livet. ”

1961 producerades en "Fit as a Fiddle" nyhetsrulle av Kennedys Physical Fitness Program som riktade sig till ungdomar för att förstå vikten av fysisk kondition. Även det året distribuerades 200 000 exemplar av en låt som heter “Chicken Fat” till alla skolor med texterna ”Nuts to the labby guys! Gå, ditt kycklingfett, gå bort! " Detroit -tjänstemän förbjöd låten och bedömde att texterna var i dålig smak för barn. Det fanns också motstånd mot idén att utöva musik.

Konditionstest för marinesoldater

General David M. Shoup

År 1908 utfärdade president Theodore Roosevelt en verkställande order om att varje marin kapten och löjtnant skulle kunna vandra 50 mil på 20 timmar. Om det behövs kan detta uppnås under en tre dagars period. För den sista halvmilen krävde testet att marinisterna “dubblade ” till mål. 1962 upptäckte Kennedy denna verkställande order och bad sin marinkommandant, David M. Shoup (1904-1983), att felaktigt påstå att upptäckten var hans. Kennedy ville då att Shoup skulle ta reda på hur väl hans nuvarande officerare kunde göra med 50-milstestet. Shoup gjorde en order till sina marinister. Tjugo marinofficerare skulle väljas ut, tio kaptener och tio löjtnanter för att ta testet i mitten av februari 1963, vid Camp Lejeune, North Carolina.

Nyhetsartikel Startar Frenzy

En Associated Press -artikel publicerades rikstäckande den 5 februari 1963 som delade historien om Roosevelt -testet och Shoup ’s order för att testa 20 av hans marinister. Det fick intensiv nationell uppmärksamhet. President Kennedy utmanade aldrig Amerika att anta 50-milsutmaningen, och inga promenader sponsrades av Fitness Council, men artikeln inspirerade många över hela landet, som också var ivriga att testa sig själva. Naiva, otränade medborgare bestämde sig omedelbart för att ge sig ut på vägen utan mycket planering för att utmana utmaningen mitt under den kalla vintern. Som svar försökte regeringen göra det klart att de inte uppmuntrade och sponsrade 50-mils vandringar som genomfördes av allmänheten.

Allmänheten börjar vandra 50 mil

/> Överste Tuma under sin löpning/vandring

På kvällen efter att artikeln publicerades läste överstelöjtnant James W. Tuma, 48 år (1914-1990) från Michigan, den ensamma marinen stationerad vid Fort Huachuca, nära Tucson, Arizona, artikeln och beslutade omedelbart inom några minuter att börja en 50-mils vandring genom Sonoran-öknen. Du skulle tro, Tuma, som hade en doktorsexamen. inom idrottsutbildning, skulle ha mer förnuft, men han gick bort 21:05. den 5 februari 1963. Han sa, “Jag ​​ville göra det här av två skäl. Att ge trovärdighet till hypotesen att ett marins värde för kåren uttrycks bättre i termer av fysisk kondition och mental vakenhet, snarare än kronologisk ålder. Och för att visa Shoup att hans oberoende plikt Marines också är i form. ” Tuma använde en 5 m.p.h. löpning/promenad godkänd ringde han “Apache Shuffle ” för första halvlek och slog sig senare in i tempo på cirka 4 m.p.h. Han vandrade genom natten utan sov. Han sa att alla var trevliga på vägen och ville ge mig en åktur. ” Nästa morgon avslutade han sina 50 mil med en sprint in i RCA -anläggningen cirka 10:30, under en tid på 13,5 timmar och krediterades som den allra första som slutade 50 mil som starten på den riksomfattande vurmen. Han sa att jag hade en uppfattning om att jag skulle kunna göra det. ”

I Little Rock, Arkansas, startade fem marinesoldater nästa natt och vandrade där för kårens ära. ” Två hoppade av längs vägen, en med benkramper och en med en vriden fotled. De hade ingen utrustning och åt lätt ransoner längs vägen. Tre slutade på mindre än 20 timmar, tillsammans med en reporter. En nämnde, “Jag ​​måste erkänna det, det dödade mig nästan. Mina fötter är arga på mig för den prövning jag utsatte dem för. ”

I Pensacoloa, Florida, nästa dag sprang Stanton E. Jordan, 37 år (1927-1988) de sista 20 meterna i hans baracker innan daggry, och avslutade vandringen på 17 timmar. Han hade vandrat runt en fem mil lång kurs vid marinflygstationen och rapporterade för arbete tre timmar senare.

Pressekreterare utmanad

Pierre Salinger

AP -artikeln rapporterade att Kennedy nämnde att Roosevelt också ville ha detta fitnesskrav "för medlemmar i hans egen familj, medlemmar av hans personal och kabinett, och till och med för olyckliga utländska diplomater." Han skämtade om att hans tydliga pressekreterare, Pierre Salinger (1925-2004), skulle "undersöka saken personligen och ge mig en rapport om Vita husets personal." På frågan sade Salinger: ”Antingen jag eller någon annan passande person från Vita husets personal kommer att se vad vi kan göra.” Så småningom backade Salinger ur tanken på att personligen försöka täcka 50 miles och blev gjort narr av i pressen. Han förklarade senare hur han tog sig ur det. ”Jag gick fram och tillbaka på mitt kontor (inte för snabbt) och plötsligt fick jag en lysande idé. Jag ringde till presidentens rådgivande kommitté för fysisk kondition och föreslog att det skulle vara oklokt för människor som inte är i form att göra en 50-mils promenad. De kom överens. Jag föreslog att de skulle ge sina åsikter i ett pressmeddelande. ”

Physical Fitness Council utfärdade en varning om att "Alla som funderar på att vandra 50 mil mot tiden ska vara i gott fysiskt skick, bör vara i träning och ska träffa en läkare innan de börjar." American Medical Association rådde gradvis utbildning. Fotläkare föreslog att använda väl inbrutna läderskor och två par strumpor.

En tidigare professionell fotbollsspelare för Green Bay Packers, som var läkare och chef för studenthälsan vid Michigan State University, kallade de 50 mil långa vandringarna "dumdristiga" och uppmuntrade allmänheten att lämna de spektakulära prestationerna för tv. Få uppmärksammade dessa varningar. En nationell artikel rapporterade, "Från kust till kust var amerikaner på marsch i helgen som visade att president Kennedy amerikaner verkligen kan marschera 50 miles eller mer."

Robert F. Kennedy ’s 50-mile Hike

Efter sin vandring på 50 mil hjälper Ethel Kennedy Robert Kennedy att återhämta sig.

Den 9 februari, fyra dagar efter att berättelsen publicerades, bestämde allmänna åklagaren Robert F Kennedy att anta utmaningen själv och vandra 50 mil. Utan någon specifik utbildning vandrade Kennedy iväg på dragbanan i Chesapeake och Ohio (C & ampO) med sin hund Brumis. Förhållandena var kalla med snö och slask under hans jakt med hjälpare på släp. Efter 25 mil var gruppen redo att ge upp. Men pressen hade fått koll på vad Kennedy gjorde, och en helikopter kom strax efter med fotografer och journalister. Så Kennedy gav sig iväg igen, den här gången tillsammans med bara två av hans medhjälpare. Hans sista medhjälpare hoppade av med 35 miles, men RFK fortsatte till slutet och nådde 50 miles på 17:50, åstadkommit i ett par läder Oxford -klänningsskor. Han sa: "Jag är lite stel, men det är naturligt, har aldrig gått 50 mil tidigare." Han återhämtade sig snabbt och morgonen därpå åkte skridskor med sina barn. 50 år senare, 2013, etablerades en Kennedy 50-Mile Walk den 8 februari 2013 för att fira RFK: s historiska promenad och den hålls fortfarande idag.

Pojkscouter gör 50-mils vandringar

Scoutrepresentanter ger president Kennedy ett pris på 50 mil för sin bror. Scouter och deras ledare

Inom en vecka besökte representanter för scouts från alla regioner i landet Vita huset och tog med en 50-mils vandringslapp för RFK. Sedan 1956 hade BSA ett 50-milers pris för sin flerdagars 50-milers vandring som också inkluderade ett bevarandeprojekt.

I Wisconsin gav fyra unga scouter sig iväg för att gå 50 mil. Deras scoutmästare hoppade av på mil 32 eftersom han inte ville bromsa pojkarna. De vandrade framgångsrikt från Dodgeville, Wisconsin till Dubuque, Iowa.

Fem scoutpojkar, 13-14 år i Illinois vandrade 50 mil på 13,5 timmar. Scouterna fick ett stort välkomnande när de var färdiga och trötta. En sa: "Jag är inte redo att göra det igen i morgon, men ge mig en månad så är jag redo att gå igen."

Tjänstemän ivriga att bevisa att de kunde göra det

Flygvapnets kapten Fritz A Byrum i Alabama gick 50 mil på 14:15. På frågan om han skulle göra det igen svarade han: ”Nej herr. Inte på ditt liv. ” En överstelöjtnant vid Amarillo Air Force Base marscherade i cirklar för 10:30:45. Sex flygare trampade en 50 mil lång motorvägsträcka nära Montgomery, Alabama, och ville visa upp marinesoldaterna. En kapten sa: "Det gjorde mig bara arg när jag hörde dessa marinister kråka och få all ära." Fyra reservoarer från Marine Crops haltade sig in i Sacramento, Kalifornien och fullbordade sin utmaning 14:50 genom kraftigt regn. Två ROTC -studenter i Wisconsin vandrade på 15:37. På baser över hela landet ägde samma aktivitet rum. I Huntington England gick de amerikanska flygvapnmännen genom att köra snö för att vandra 50 mil på 15,5 timmar. De slutade klockan 03:15 trötta, glada och triumferande.

I Naha, Okinawa, Japan, bestämde Harold R. Dent, 23, från Burwell Nebraska att åka 100 mil den 6 februari 1963 i vind, regn och slask. Dent stannade vid 50 miles för en medicinsk kontroll och färskt fotslitage, och stannade vid 75 miles för en två minuters gnidning av krampiga muskler. Han sprang i allmänhet ensam, men några soldater hoppade in då och då och hans bataljonschef befann sig med honom de senaste tio milen. Han avslutade sin 100 mils löpning på fantastiska 16:42:48. Detta var den första kända sub 20-timmars 100-milaren för en amerikan i den moderna efterkrigstiden, och skulle vara det inofficiella 100-miliga amerikanska rekordet i 8 år. Efteråt hade Dent bara några ömma muskler, inga blåsor och bara två par slitna skor.

Dagliga människor vandrar

Pauline Domico

En 26-årig trebarnsmamma, från Lincoln Nebraska, Pauline Domico, gav sig iväg på en egen 50 mil lång vandring från Lincoln till Missouri River klockan 15.45, bara tre dagar efter att AP-artikeln publicerades. Hon kallade det hennes “March to Missouri, ” och bar en 20-kilos väska med byte av kläder, skor, ficklampa, godisbitar och smörgåsar. Om hennes nattvandring sa hon, “Dimma virvlade runt mig större delen av natten. Temperaturerna dröjde kvar på de låga 30 -talet. Efter 15 erbjudanden om åkattraktioner slutade jag räkna. ” Hon vilade bara 20 minuter under natten. Men att sluta vila gjorde det svårt att komma i rörelse igen, så hon bestämde sig för att bara fortsätta. Under den sista milen hälsades hon av en marinrekryteringsofficer som gick med henne i mål. Hon fullföljde sin vandring på 20 timmar och var den första kända kvinnan som fullföljde vandringsutmaningen på 50 mil. Hon sa att landet är i sorglig form, dess folk kan inte vandra 50 mil. Hon ville att president Kennedy skulle veta att hon inte var en idrottsman, utan snarare benägen att spela piano, läsa, sy, baka och skriva poesi. Hennes första begäran efter avslutning var för en kam.

Franciss Wulff

Francis Wulff, 24, en polis och före detta marin från Somerville, New Jersey, gick på vägen för att bevisa sitt fysiska tillstånd. Han sa att han brukade kunna gå 50 mil på 10 timmar när han var marinist. Jag bedömer att detta kommer att ta cirka 15 timmar även om jag skjuter i 12. ” Han valde en rutt slumpmässigt på en karta och mätte den med sin bil. Han slutade på 14,5 timmar.

När vurmen började, erbjöd Amos Alonzo Stagg Foundation 50-mils medaljer till alla som avslutade utmaningen på 20 timmar eller mindre om de skickade 50 cent för att täcka utskick och hantering.

Säkerheten blev ett allvarligt bekymmer. Många vandrare skulle gå på motorvägar och inte möta trafik. I Oregon saknades en tonåring knappt att bli påkörd av en bil när han vandrade in på motorvägen.

Två små pojkar i åldrarna 6 och 7, från Florida, gav sig iväg på en egen 50 mil lång vandring. Deras vandring sträckte sig cirka 18 miles och för mat åt de apelsiner som låg på marken nära vägen. Efter cirka fem timmar återvände deras mödrar hem från jobbet på en citrusfabrik och hittade pojkarna försvunna. De sökte och ringde slutligen polisen som mindes hur de såg pojkar på väg till ett ungdomshem. Mödrarna hittade pojkarna på Route 595. En pojke fick en vägkant. Mödrarna tog sedan med pojkarna till polisstationen för att ”lära dem en läxa”.

Tidningsreportörer tyckte det var roligt att rapportera att det fanns lagar om böckerna i North Carolina och andra platser där uthållighetshändelser inte kunde vara mer än åtta timmar. Dessa infördes på 1930 -talet för att bekämpa den tidens walkathons. I North Carolina var straffet 30-90 dagar i fängelse och böter upp till $ 500 dollar.

En tidningsreporter från Baltimore vandrade. Hans reaktion var: “ Promenaden var för fåglarna, bara de var smarta nog att flyga. Ingen, men ingen bör försöka om det inte är en fråga om överlevnad. ”

Amateur Athletic Union (AAU) Handbook vid den tiden uppgav att rekordet för 50 miles var 9:29:22 satt 1887 vilket är en mycket långsam tid och mycket osannolikt rekord, med snabba prestationer under de senaste decennierna.Men AAU sa: `` I intresse för president Kennedys fysiska fitnessprogram kommer vi att överväga snabbare tider som gjorts på icke -undersökta kurser för notering under ‘ anmärkningsvärda spårframträdanden. ''

Gene Flaherty

I Florida, Gene Flaherty, trodde en ingenjör att världsrekordet för 50 mil var 9:27 satt 1878. Flaherty ledde också ett amatörbaseballlag. Han försökte slå "rekordet" och fick ett löfte på $ 125 till laget om han slog "rekordet". Han försökte springa från kakao till Orlando, Florida, men kollapsade efter bara 30 kilometer och tillskrev hans misslyckande till "felaktig träning"

En marinlöjtnant vid El Toro-basen i Kalifornien hävdade att han satte ett rekord på 50 mil och slutförde det 10:30. I Carson City hävdade fyra gymnasielärare ett världsrekord som gick 50 mil på 12:58. En Eugene, Oregon, gymnasial junior, Garry Kryazak, hävdade ett världsrekord på 7:12. Han sa: "Jag kommer aldrig göra det här igen, åtminstone inte i år."

I Houston uppnådde en tidigare distanslöpare vid University of Houston, John Macy, 32, som använde pacers, en 50-mils löpning på 5:29 och vid den tiden ansågs det vara ett världsrekord av National Track and Field Federation, men de erkänt att ett sådant register inte har förts tidigare. Macy sprang från Galveston till Houston. Hans prestation ställde till vila med de många falska påståenden om rekord på 50 mil.

The Great Marin County Hike

Den största och mest omtalade vandringen på 50 mil ägde rum i Marin County, Kalifornien, den 11 februari 1963 bara sex dagar efter att den nationella artikeln publicerades. Evenemanget blev känt som “The Great Marin County Hike. ” Det organiserades mycket snabbt av Jim Troppman, 16 år, (1945-1987) president vid Redwood High School. Fyra hundra elever från olika närliggande skolor började från Redwood High School i Larkspur och försökte vandra till Point Reyes Station och tillbaka, ett avstånd på 50 miles. Barnen dök upp på vandringen med avskurna jeans, färgglada Bermuda-shorts, svettdräkter, gamla fotbollströjor, arméhjälmar, skidkappar och halmhattar. ”

Personalläkaren för Redwood High protesterade mot händelsen och sa att det kan vara en dödande insats ” och orsaka hjärt- eller lungskador på studenter om de pressar sig för hårt. Skolchefen tyckte inte heller att det var en bra idé men eftersom det var en skollov hade han inte så mycket att göra åt det. En stark styrka av föräldrar, California Highway Patrolmen och Marine Corps reservister gav stöd längs vägen. De reste i bilar och lastbilar, plockade upp slarv, administrerade första hjälpen och uppmuntrade de lidande. En marin kapten kommenterade, "Alla dessa barn har mod och kanske några av dem har mer mod än vett."

Vägen blev prickad med misshandlade skor som kastades av många blåsiga vandrare som föredrog att kämpa barfota framåt. Ormvrån som besöker Marin -landsbygden kretsade ovanför en otrolig rad studenter. När frontlöparna nådde halvvägs på kvällen hade cirka 200 av vandrarna slutat. Resten var utspridda i en linje som sträckte sig tio mil lång. “ Mobila första hjälpen stationer inrättades för att ge lättnad för många studenter som var tvungna att ge upp på grund av blåsor. ”

/> Steve Carlson, 17, ammade sina ömma fötter vid halvvägs och gick sedan vidare. På baksidan av hans skjorta stod det "50 miles with 'vigah'" - ​​ett Bostonianskt uttal av "vigor" till ära för Kennedy. Flera månader senare såldes ”vigah” -tröjor.

De fyra första avslutarna

Fyra medlemmar i två spårlag slutade först på 12:08. En sa: "Vi är ganska bajsade." Fyrtio slutade inom 16 timmar och andra smög in senare. Sammantaget genomförde 97 50-milen på mindre än 20 timmar, 78 pojkar och 19 tjejer.

Judy Aylwin

Den första tjejen som slutförde promenaden var Diane Congdon, 16. som slutade på 13:29 med ett paket på 8 kilo. Hon var medlem i Laurel Track Club i San Francisco och hoppades att en dag få vara med i USA: s olympiska lag. När merparten av barnen slutade, ”möttes de av mörker och samlingar av stolta, förvirrade föräldrar”. Vid midnatt var den jobbiga resan över. Alla barn som deltog ”kom igenom i fin form - förvänta sig blåsor och trötta muskler. Vandrarna var en intressant och glad lott. ” Bland dem som inte hann hela vägen var åttaåriga Judy Aylwin som var mycket besviken över att hon behövde hoppa av efter 42 mil.

Ungefär en vecka senare tog uppskattningsvis 3 500 ungdomar i Portland, Oregon iväg för att vandra till Salem, Oregon. Några klarade det. Föräldrar följde vandrarna med bil och polisen patrullerade på natten. Några vandrare som tog sig till Salem strandade vid Capitol och trodde att det var mat och bussar som väntade på dem. Den första som slutade på 8:24, var en 16-årig längdåkare, Larry Thompson, som sa “Min bröstkänsla känns okej, men mina ben är nästan redo att släppa. Han drack fem flaskor pop och åt hamburgare och pommes frites längs vägen.

Capital Hill -sekreterare

Till och med Capital Hill -sekreterare fick med sig. En sa: ”Vi har hela tiden känt att vi var i bättre form än pressekreterare Salinger. Dessutom kan vi inte se var det skulle skada vår hälsa. ” Sju sekreterare från 18 till 28 år vandrade längs C & ampO -kanalens dragbana. Armén gav en jeep och medicinsk hjälp längs vägen. Två hoppade av efter 27 mil. Ingen av dem förväntade sig att nå 50 miles men de ville gå så långt de kunde. Bilister tuttade och vinkade. De återstående fem stannade i skymningen efter 32 miles och förkunnade: "Vi gjorde det."

Det officiella 50-mil marintestet

General Tompkins

Den 12 februari 1963 började den officiella marinvandringen vid Camp Lejeune, North Carolina. Femtio-åriga brigadgeneral Rathvon. M. Tompkins (1912-1999) dök upp med en pinne och ledde 34 unga officerare i den andra marinavdelningen. För några av officerarna kom marschen som en överraskning. "Några av löjtnanterna och kaptenerna drogs bakom skrivbord och fick besked att rapportera vid startlinjen klockan 8 på morgonen." De marscherade i hjälmar och förpackningar på 25 kilo. Vid den officiella starten ropade en man bakifrån, "spräng iväg!"

Männen började i förskjutna grupper. Varje man var på egen hand och behövde cirkla en 25-milsbana två gånger i vilken hastighet han önskade. Det fanns tre vilopauser som kunde användas längs vägen. De behövde avsluta inom tre dagar och deras vandringstid får inte överstiga 20 timmar. Tidigt i marsjen log general Tompkins, men när timmarna gick stramade hans ansikte in i en rynka och han kämpade mot smärta från benet som skadades svårt i strid vid Saipan.

Marty Shimek

Andra löjtnant Marty Shimek, från Hazen, Arkansas, var i den 6: e gruppen. Han hade sprungit långdistans vid University of Arkansas och vid 12,1 mils kontrollpunkt var han på första plats med tiden 1:45. Han hade utvecklat en blåsan på hälen tryckt på att springa och gå. Shimek slutade med den kortaste flyttiden 9:53, men han tog drygt 24 timmar att göra det.

"Även om det fanns många röda ansikten och några ömma rop efter vatten när marinisterna drog in i resten stopp" vid middagstid hade ingen hoppat av under den regniga morgonen.

Liv, veckotidningen, publicerade en artikel om militärmarschen. Kapten Charles D. Laaksonen, 29 år, (1934-1999) en infanterikommandant, marscherade med en cigarr mellan tänderna. Han sa: ”Jag röker ungefär ett paket om dagen och några cigarrer, och jag dricker i genomsnitt 15 10-uns glas öl varje kväll, förutom på helgerna, när det är mer. Dessutom marscherar jag jättemycket. ”

Löjtnant Donald L. Bernath (1939-1964) i Wauseon, Ohio, var den första som passerade mållinjen 11:44 och gratulerades av general Frederick L. Wieseman. Hans råd i mål var: "Håll dig i form och gå ut bakom det skrivbordet." På tal om hans lyckade marsch, ”Mitt misstag var att gå på trottoaren för tidigt. Du får skenben och det är som att gå på nålar. ” Han gick mestadels längs trottoaren, med jämn takt. Vid vilopauser sträckte han ut sig i ett dike och höjde fötterna. Hans motivation var att hålla en dejt med sin flickvän den kvällen. (Tyvärr förlorade Bernath sitt liv året därpå på grund av en krasch av hans jet under träning i Mississippi).

På andra plats var Lt. Harry J. Crossen Jr. i Philadelphia som slutade på 11:50. Under de första milen blev hans strumpor mycket fuktiga på grund av regn och lera. Efter 18 mil hade han ett så dåligt fall av blåsiga fötter att det såg ut som att han kanske skulle behöva hoppa av. Men läkare bandade upp fötterna och han gick vidare. Han sa: "De lappade mig verkligen." När han var klar fick han frågan om vad han hade för planer: "Jag vill bara komma till det förbannade badkaret." (År 2018 var Crossen 80 år gammal, bosatt i Montville, NJ).

General Tompkins slutade, nionde på 18:02 före 25 andra officerare. I mitten av morgonen nästa dag hade 14 eller 34 slutat.

Födelsen av JFK 50

Den 30 mars 1963 ägde en historisk 50-milsvandring rum i Maryland, “CVAC 50 Mile Hike, ” som så småningom skulle utvecklas till den bestående JFK 50. Cumberland Valley Athletic Club planerade en 50-mils vandring på Appalachian trail och C & ampO towpath som en del av 50-mils vurm. Till skillnad från nästan alla andra hundratals 50-milsevenemang hade de unga tonåriga klubbmedlemmarna tränat för vandringen. Buzz Sawyer, 36 år, ledaren och den lokala banbuffaren, organiserade och grundade evenemanget och sa att unga klubbmedlemmar ”skulle vara i god form och det är vad jag tänker ta reda på. Detta borde vara ett bra test för dem. ” Slutmålet skulle vara St. James -skolan i Hagerstown, med en möjlig körning på en mil runt banan ”bara för att mjuka upp några av blåsorna”. Sawyer sa att huvudorsaken bakom vandringen var "en enkel fråga om konditionering för att bryta rutinen för varje dagsträning."

CVAC 50 1963 var ett privat klubbevenemang som svarade på Kennedy -utmaningen. den var planerad till cirka 53 mil. En löpare minns: ”Det fanns absolut ingen raskomponent i den. Det var bara, ”Kan vi göra det? Pumpar längs C & ampO Canal bogserbana skulle användas för vatten längs vägen. Planen var att inte stanna länge vid några hållplatser. Buzz förespråkade inte någon speciell typ av sko, bara "en bekväm promenadsko". Rick Miller, en sophomore på gymnasiet, klädd i khakibyxor, en skjorta med knappar och bar en lunchlunch. Alla utom tre deltagare var gymnasieelever. Sawyer var den enda som hade någon tidigare långdistansvandring, en 25 mil lång resa från Raleigh till Durham, North Carolina.

Rutten började vid Boonsboro High School, sydost om Hagerstown, Maryland, och gick längs rutt 40 till Appalachian trail. Därifrån gick det till Harpers Ferry, West Virginia och sedan längs C & ampO Canal trail till Downsville och sedan avslutade vid St. James School i Hagerstown.

Elva förrätter lämnade klockan 06.00 Tre hamnade omedelbart och bestämde sig för att ta en sidorutt. Ibland skulle deltagarna bryta sig in i en körning i en kilometer eller två, gå före Sawyer och sedan ligga på bogserbanan och vänta på att han skulle komma ikapp. Endast fyra slutade, alla på 13:10. Sawyer var en av dem. När de kom fram var det mörkt så Sawyer avbröt milen runt banan. De totala milen var cirka 51 mil. Längs vägen tillbringade de 1:16 vila och äta. Fyra andra förrätter tog sig till mil 42,1 innan de släppte på grund av trötthet. De tre andra som tog en genväg tog sig till mål, gick cirka 42,9 miles, men bara 27,3 miles på den etablerade banan. Avslutarna det första året var James Ebberts (16 år), Steve Costion (16 år), Rick Miller (16 år) och Buzz Sawyer. Sawyer sa att det inte fanns någon plan för fler vandringar inom en snar framtid.

JFK 50 – The Early Years

Med presidentens mord den 22 november 1963 dog all fart för att gå och springa 50 mil tillsammans med honom. Sörjelandet riktade uppmärksamheten mot stridigheterna under de tumultartade 1960 -talet. Promenader förvandlades till civila högermarscher. Andra långa marscher ägde rum i Vietnam. Man kan bara undra om Kennedy hade levt, om ultralöpning skulle fortsätta fånga sig som en nationell deltagaridrott eller om det främst var ett år som gick över.

Det fanns ett enda undantag. I Maryland gick de unga gymnasielöparna som var medlemmar i CVAC till Buzz Sawyer och frågade om de skulle göra 50-milaren igen och det gjorde de. Sawyer sa: "Barnen fortsatte." Eftersom detta evenemang hade en organiserad struktur som stöds av CVAC, levde 50-milaren vidare medan alla andra händelser försvann.

År 1964 hölls den andra årliga CVAC 50 Mile Hike igen och kallades också John F. Kennedy 50-Mile Hike. Det var fortfarande ett privat klubbevenemang. Rutten var densamma som 1963 som den skulle vara för alla de första åren. Två av föregående års avslutare var tillbaka, Ebberts och Costion. De förutspådde djärvt att de skulle sluta om tolv timmar. Sexton löpare startade och temperaturen låg på de låga 20 -talet. Ebberts och Costion gick igen för segern tillsammans med Wayne Vaugn. De kom nära sin förutsägelse och slutade på 12:33 och sprang mycket mer det året. Medaljer delades senare ut till de sju vandrare som slutade på mindre än 16 timmar.

1965 krossade Ebberts (18 år), Elton Horst (19 år) och Buzz Sawyer banrekordet med 10:39. 18 slutade. 1966 var det fortfarande ett klubbevenemang men alla var välkomna att delta och de fick ett par lokala löpare. Instruktioner ingår, "Alla rekommenderas att äta en stor frukost och det är upp till individen när och var han stannar för ett mellanmål eller en dyrbar vatten. Förra året inrättade några av klubbens medlemmars föräldrar en förfriskningsbod på Weverton och det finns butiker längs vägen där vandrarna kan stanna. Vissa bär med sig kantiner med vatten. ” Fältet dominerades fortfarande av unga löpare, inklusive en 13-årig avslutare, men det noterades att en 51-åring var i fältet det året. Ebberts var borta och tjänstgjorde i Vietnam. Buzz Sawyer och två andra förbättrade banrekordet och slutade på 10:21. (År 2018 var Ebberts 72 år och bodde i Miami, Florida).

1966 sprang sex tjejer. Tre hoppade av på 20 miles och det andra trädet gjorde det till 25.

1967 års medaljceremoni. Vaugn, Sawyer och Ebberts

År 1967 uppmuntrade CVAC fler icke-klubbmedlemmar att gå in, men det dominerades fortfarande av medlemmar. En anonym donator satte upp $ 50 för den första kvinnliga efterbehandlaren. Två kvinnor kom in det året men slutade inte. Ebberts, Vaughn och Sawyer gjorde ett nytt rekord, 10:03. Det var 19 startande och 12 avslutare. Kvinnorna gick bara 9,7 mil.

Donna Aycoth avslutar 1968 med Sawyer och Vaughn

1968 såg den första kvinnliga avslutaren, Donna Aycoth, som blev tvåa totalt med 10:41. Hon hade tränat med den helt manliga CVCA. Hon skulle fortsätta att bli damernas mästare varje år till och med 1973. Hon höll inte på i slutet särskilt länge eftersom hon hade ett datum den kvällen och hennes hår var en röra. ” Donna tränade på den lokala YMCA balkongspår under vintern och hade klockat 5:05 miles. Hon sprang längden på loppet med Sawyer. Med åtta mil kvar gick de ikapp Wayne Vaughn och slutade tillsammans. (År 2018 var Donna 68 år, fortfarande bosatt i Hagerstown, Maryland).

1969 blev loppet ett stort lopp med 153 deltagare och 40 målgångare. Vinnaren slutade på 8:32. År 1970 fanns det 275 förrätter och 1971 fanns det 589 förrätter med 150 efterbehandlare.

1972 års start leds av Park Barner, #1

År 1972 fanns det cirka 1 100 startande och loppet lockade de mest elitära ultrarunnarna i landet. Legendariska ultrarunner, Park Barner vann på 6:29. År 1973 var startfältet 1 724, det största ultramarathon som någonsin hållits i USA: s historia. JFK 50 var väl etablerad och skulle leva kvar i årtionden.

Under 1963 fanns det hundratals 50-mils-evenemang som deltog av tiotusentals människor inspirerade av president Kennedy ’s utmaning till marinesoldaterna. Vanviddet varade bara några månader, men en tävling återstår som en påminnelse om de påverkande månaderna när Amerika vandrade.


En dag i Berlin, 26 juni 1963

Tips för nedladdning: Om du klickar på den här knappen öppnar ett nytt webbläsarfönster kan du behöva hålla knappen "Alternativ" när du klickar-eller högerklickar och väljer "Spara länk som"-för att ladda ner den här filen.

Om rörlig bild

Dokument i denna samling som har utarbetats av tjänstemän i USA som en del av deras officiella uppgifter är offentliga.
En del av arkivmaterialet i denna samling kan vara föremål för upphovsrätt eller andra immateriella rättigheter. Användare av detta material uppmanas att bestämma upphovsrättsstatusen för alla dokument som de vill publicera från.

USA: s upphovsrättslag (avdelning 17, USA: s kod) reglerar fotokopior eller andra reproduktioner av upphovsrättsskyddat material. Under vissa villkor som anges i lagen är bibliotek och arkiv behöriga att tillhandahålla en kopia eller annan kopia.
En av dessa angivna förutsättningar är att fotokopian eller reproduktionen inte får anges för något annat ändamål än privatstudier, stipendier eller forskning. & Quot för & quotfair use, & quot att användaren kan vara ansvarig för intrång i upphovsrätten. Denna institution förbehåller sig rätten att vägra att acceptera en kopieringsorder om, enligt dess bedömning, att uppfyllandet av beställningen skulle innebära brott mot upphovsrätten. Upphovsrättslagen utvidgar sitt skydd till opublicerade verk från skapandet i en påtaglig form.


50 år sedan: världen 1963

För ett halvt sekel sedan dominerades mycket av nyheterna i USA av handlingar från medborgerliga aktivister och dem som motsatte sig dem. Vår roll i Vietnam växte stadigt, tillsammans med kostnaderna för detta engagemang. Det var året Beatlemania började, och året som president John F. Kennedy besökte Västberlin och höll sitt berömda "Ich bin ein Berliner" -tal. Tryckknappstelefoner introducerades, 1: a klassens porto kostade 5 cent och befolkningen i världen var 3,2 miljarder, mindre än hälften av vad den är idag. De sista månaderna 1963 präglades av en av de mest tragiska händelserna i amerikansk historia, mordet på president Kennedy i Dallas, Texas. Låt mig ta dig 50 år in i det förflutna nu, för en titt på världen som den var 1963.

Civilrättsledaren pastor Martin Luther King, Jr.vinkar till supportrar på köpcentret i Washington, District of Columbia, under "Marsch på Washington", den 28 augusti 1963. King sa att marschen var "den största demonstrationen av frihet i USA: s historia". #

En hjälmad amerikansk helikopterbesättning tittar på markrörelser av vietnamesiska trupper uppifrån under en attack mot Viet Cong -gerillan i Mekong -deltaområdet, den 2 januari 1963. Kommunisten Viet Cong tog seger i den fortsatta kampen i Vietnam efter att de sköt ner fem USA helikoptrar. En amerikansk officer dödades och tre andra amerikanska soldater skadades i aktionen. År 1963 var nästan 16 000 amerikansk militär personal utplacerad i södra Vietnam. #

Franska sångaren Yves Montand uppträder på en insamlingskväll med underhållning i Washington, District of Columbia, för att fira andra årsdagen av president John F. Kennedys invigning, den 18 januari 1963. #

Ronny Howard, center, som spelar Opie på "The Andy Griffith Show", får sällskap av sin verkliga pappa Rance Howard och lillebror Clint i ett avsnitt av serien, vilket markerar första gången som alla tre Howards hade arbetat i en TV visa tillsammans, 1963. #

En bilisters utsikt över en gata i Bagdad, Irak, den 12 februari 1963, där stridsvagnar står vid för att förhindra ytterligare utbrott av strider som följde på en militärkupp och störtning av premiär Abdel Karim Kassems femåriga regim av delar av Ba 'part. #

Användningen av små, bärbara TV -apparater i USA hade inte riktigt kommit igång 1963, men i Japan, där de först utvecklades, var tittarna anslutna till den miniatyriserade videomaskinen. Ägarna till uppsättningarna, som den här patienten på ett sjukhus i Tokyo, tog dem med sig vart de än gick. #

Napalms luftangrepp lyfter rökmoln in i grå monsunhimmel när husbåtar glider ner genom parfymfloden mot Hue i Vietnam, den 28 februari 1963, där striden om kontrollen över den gamla kejserliga staden har slutat med ett kommunistiskt nederlag. Eldbomber riktades mot en by i utkanten av Hue. #

Sextiofem förare springer efter sina bilar vid starten av det internationella 12-timmars uthållighetsloppet i Sebring, Florida, den 23 mars 1963. #

President John F. Kennedy och First Lady Jacqueline Kennedy åker i en parad i Washington, District of Columbia, den 27 mars 1963. #

Drivs pulkor bryter ett spår genom Maines primitiva Allagash Forest, den 5 mars 1963. Tjugo män, ledda av en expert på arktisk utrustning, gjorde en längre resa genom skogen för att testa utrustning. Robert Faylor, chef för Arctic Institute of North America, ledde gruppen. Släden, som kallas Polaris -fordon, drivs med motorer ungefär lika stora som en utombordsmotor och åker upp till 8 eller 10 miles i timmen, beroende på snöförhållanden. #

Efter utbrottet av Mount Agung på Bali, den 26 mars 1963, har de flesta stugorna förstörts i denna by. Den 17 mars utbröt vulkanen och skickade skräp i luften och genererade massiva pyroklastiska flöden. Dessa flöden förstörde många byar och dödade cirka 1500 människor. #

Diane Sawyer, 17, America's Junior Miss 1963, tar några ögonblicksbilder av New Yorks skyline den 18 mars 1963. #

Amiral Richard Byrds "Little America III" -station, byggd i Antarktis 1940, upptäcktes av en marinbrytare som stack ut från sidan av detta flytande isberg i Antarktis Rosshav, den 13 mars 1963. Den gamla utposten begravdes under 25 fot snö, 300 miles från dess ursprungliga plats. En helikopterpilot flög i närheten och rapporterade burkar och tillbehör som fortfarande staplades snyggt på hyllorna. #

Ryttare läste sina morgontidningar på New Yorks tunnelbana på väg till jobbet, den 1 april 1963 efter slutet av stadens 114-dagars tidningsstrejk. #

Den svarta högskolestudenten Dorothy Bell, 19, från Birmingham, Alabama, väntar på en lunchdisk i Birmingham för service som aldrig kom den 4 april 1963. Hon arresterades senare tillsammans med 20 andra i sittande försök. #

Pastor Ralph Abernathy, vänster och pastor Martin Luther King Jr., avlägsnas av en polis när de ledde en rad demonstranter till affärsdelen i Birmingham, Alabama, den 12 april 1963. #

Bluebird, den 5 000 hästars bil i vilken Donald Campbell hoppas kunna slå världens landhastighetsrekord, avbildat under sin första körning, med Campbell vid kontrollerna, under preliminära tester på den speciellt förberedda banan vid Lake Eyre, South Australia den 2 maj 1963 .. Torrentregn översvämmade sjön och skjöt upp sin körning till året därpå, då han satte rekord på 648,73 km/h. #

Lanseringen av Mercury Atlas 9 -raketen med astronauten Gordon Cooper ombord från Launch Pad 14 vid Cape Canaveral, Florida, den 5 maj 1963. Mercury Atlas 9 var det sista bemannade rymduppdraget i det amerikanska Mercury -programmet, som framgångsrikt genomförde 22 jordbanor innan han plaskade ner i Stilla havet. #

En 17-årig medborgerlig demonstrant, som trotsar en antiparadförordning i Birmingham, Alabama, attackeras av en polishund den 3 maj 1963. På eftermiddagen den 4 maj 1963 under ett möte i Vita huset med medlemmar i en politisk grupp diskuterade president Kennedy detta foto, som hade dykt upp på förstasidan i den dagens New York Times. #

En ung svart kvinna, genomblöt av en brandmansslang som en anti-segregation-marsch bryts upp av polisen i Birmingham, Alabama, den 8 maj 1963. I bakgrunden är en polisupploppsvagn. #

Fransk upptäcktsresande och oceanograf Jacques-Yves Cousteau nära sitt "dykande fat" under en undersökande undersökning i Röda havet, i juni 1963. Tillsammans med Jean Mollard skapade han SP-350, en tvåmans ubåt som kunde nå ett djup 350 m under havets yta. #

En jublande folkmassa, uppskattad av polisen till mer än en kvarts miljon, fyller området under podiet vid västra Berlins stadshus, där USA: s president John F. Kennedy står. Hans adress till stadshuset var en av höjdpunkterna i hans karriär. #

En picketer framför ett apotek i Gadsden i Alabama vänder sig för att svara på en heckler under en demonstration den 10 juni 1963. Ungefär två dussin svarta ungdomar plockade flera butiker och två teatrar. Det fanns inga gripanden och inget våld. #

26-åriga Valentina Tereshkova, som blev den första kvinnan att resa i rymden, sett i en tv-sändning från hennes rymdfarkost, Vostok 6, den 16 juni 1963. #

Attorney General Robert Kennedy använder en bullhorn för att tala till svarta demonstranter vid justitiedepartementet, den 14 juni 1963. Demonstranterna marscherade till Vita huset, sedan till distriktsbyggnaden och avvecklade på justitiedepartementet. #

Thich Quang Duc, en buddhistmunk, bränner sig till döds på en Saigon -gata för att protestera mot påstådda förföljelser av buddhister av den sydvietnamesiska regeringen den 11 juni 1963. #

Alabamas guvernör George Wallace (vänster) möter general Henry Graham, i Tuscaloosa, vid University of Alabama, den 12 juni 1963. Wallace blockerade inskrivningen av två afroamerikanska studenter, Vivian Malone och James Hood. Trots ett beslut från förbundsdomstolen utsåg guvernör George Wallace sig till tillfällig universitetsregistrator och stod i dörröppningen till administrationsbyggnaden för att hindra studenterna från att registrera sig. Som svar federaliserade president Kennedy Alabama National Guard. Hundra väktare eskorterade studenterna till campus och deras befälhavare, general Henry Graham, beordrade George Wallace att "gå åt sidan". Således registrerades studenterna. Kennedy talade till allmänheten i ett tal den 11 juni som klargjorde hans ståndpunkt om medborgerliga rättigheter. Lagförslaget som han lämnade till kongressen antogs slutligen som Civil Rights Act från 1964. #

Sörjande arkiverar förbi den öppna kisten för den dödade medborgerliga aktivisten Medgar Evers i Jackson, Mississippi, den 15 juni 1963. Den 12 juni sköts och dödades Evers utanför sitt hem av Byron De La Beckwith, medlem av White Citizens ' Råd. #

Dr Michael Debakey installerar en artificiell pump för att hjälpa en patients skadade hjärta i Houston den 19 juli 1963. #

Allison Turaj, 25, i Washington, District of Columbia, blod som rann ner för kinden, skars över hennes högra öga av en kastad sten i en massdemonstration i en privatägd, segregerad nöjespark i förorten Woodlawn i Baltimore, den 7 juli, 1963. #

Robert Fahsenfeldt, ägare av ett segregerat lunchrum i det rasistiskt spända Eastern Shore -samhället i Cambridge, Maryland, sköljer en vit integrationist med vatten den 8 juli 1963. Integrationisten, Edward Dickerson, var bland tre vita och åtta afroamerikanska demonstranter som knäböjde på trottoaren framför restaurangen för att sjunga frihetssånger. Ett rått ägg, som Fahsenfeldt hade brutit över Dickersons huvud ögonblick tidigare, syns fortfarande på baksidan av Dickersons huvud. Demonstranterna greps senare. #

Brandmän vrider sina slangar fullt ut mot demonstranter av medborgerliga rättigheter i Birmingham, Alabama, den 15 juli 1963. #

Fru Gloria Richardson, chef för Cambridge Nonviolent Action Committee, skjuter en nationalguardsmans bajonett åt sidan när hon rör sig bland en mängd afroamerikaner för att övertyga dem om att sprida sig i Cambridge, Maryland, den 21 juli 1963. #

Chicago-polisen flyttar in för att slå ner ett brinnande kors framför ett hem, efter att en afroamerikansk familj flyttat in i ett tidigare helt grannskap, den 6: e natten i rad med störningar, den 3 augusti 1963. #

Statyn av Abraham Lincoln upplyses under ett medborgerligt möte den 28 augusti 1963 i Washington, District of Columbia, #

Folksångarna Joan Baez och Bob Dylan uppträder under ett medborgerligt sammankomst den 28 augusti 1963 i Washington D.C. #

Vita elever i Birmingham, Alabama, drar en afroamerikansk bild av West End High School, den 12 september 1963. Två afroamerikanska tjejer gick på den avskilda skolan och en majoritet av de vita eleverna höll sig borta från klasserna. Polisen stoppade den här bilen i en segregationistisk husvagn framför skolan för att varna dem för snabb körning och blåsning av bilhorn framför en skola. #

En civilförsvarare och brandmän går genom skräp från en explosion som drabbade Baptistkyrkan på 16: e gatan och dödade fyra flickor och skadade 22 andra, i Birmingham, Alabama, den 15 september 1963. Den öppna dörren till höger är där flickorna tros att ha dött. Den fruktansvärda attacken väckte allmänhetens stöd till orsaken till medborgerliga rättigheter. Fyra män, medlemmar i en Ku Klux Klan -grupp, ansvarade för att plantera en låda med dynamit under stegen i kyrkan. Tre av de fyra dömdes så småningom och dömdes. #

En soldat sprider sig i det översvämmade träsket när andra vietnamesiska regeringssoldater går genom vattnet efter att ha landat från amerikanska arméns helikoptrar nära CA Mau -halvön i södra Vietnam den 15 september 1963. Soldaterna landades för att jaga kommunist Viet Cong -gerillor som hade attackerat en vietnameser utpost. #

Ett ungt svenskt fan kramar George Harrison när The Beatles spelar på en popfestival i Stockholm den 26 oktober 1963. Paul McCartney, vänster, sjunger med Harrison. #

President John F. Kennedy hälsar en folkmassa vid ett politiskt möte i Fort Worth, Texas i detta 22 november 1963 foto av Vita husets fotograf Cecil Stoughton. #

Klockan 12:30, bara sekunder efter att president John F. Kennedy och Texas guvernör John Connally sköts i Dallas, Texas, limousinen som bär dödligt sårade president tävlar mot sjukhuset, den 22 november 1963. Med Secret Service Agent Clinton Hill ridande på baksidan av bilen böjer fru John Connally, fru till guvernören i Texas, sin sårade make och fru Kennedy lutar sig över presidenten. #

Lee Harvey Oswald sitter i polisarrest kort efter att han greps för attentatet mot presidenten John F. Kennedy och mordet på Dallas -polisen J. D. Tippit, i Dallas, Texas, den 22 november 1963. #

Flankerad av Jacqueline Kennedy (höger) och hans fru Lady Bird Johnson (2: a vänster) administreras USA: s vicepresident Lyndon Johnson ämbetsed av förbundsdomaren Sarah Hughes, då han antog USA: s presidentskap den 22 november 1963 , efter mordet på president John F. Kennedy i Dallas #

Lee Harvey Oswald, anklagad lönnmördare för president John F. Kennedy, placeras på en bår efter några ögonblick efter att ha blivit skjuten i magen i Dallas, Texas, den 24 november 1963. Nattklubbens ägare Jack Ruby sköt och dödade Oswald medan fången var överfördes genom det underjordiska garaget i Dallas polishuvudkontor. #

Jackie Kennedy kysser kistan av hennes avlidne make, president John F. Kennedy, medan hennes dotter Caroline rör vid den i rotunda av U.S. & gt Capitol, den 24 november 1963. #

Med upplysta U.S.

Treårige John F. Kennedy Jr. hälsar sin fars kista i Washington på detta 25 november 1963 foto, tre dagar efter att presidenten mördades i Dallas. Änkan Jacqueline Kennedy, centrum och dottern Caroline Kennedy åtföljs av den avlidne presidentens bröder senator Edward Kennedy, vänster, och justitieminister Robert Kennedy. #

Bilden släpptes den 2 december 1963 av bildandet av Surtsey, en ny vulkanisk ö utanför Islands södra kust, smidd från vulkanutbrott. #

New Yorks Verrazano-Narrows Bridge, som förbinder Brooklyn med Staten Island, under uppbyggnad, den 4 december 1963. Bron, med en spännvidd på 4 260 fot, öppnade för trafik den 21 november 1964. #

Vi vill höra vad du tycker om den här artikeln. Skicka ett brev till redaktören eller skriv till [email protected]